Zatoichi-Maraton: 13 - Zatoichi's Vengeance (1966)

"Din uppmärksamhet liknar inte en normal blind persons uppmärksamhet. Därför är blinda människor rädda för dig och vill inte bli din vän. Och normala personer ser ner på dig som handikappad", får Zatoichi höra tidigt i denna film. "Därför hör du inte hemma i varken den normala eller blinda världen. Du är ett mellanting." Under en måltid förklarar en likaledes blind präst allt detta för Ichi, som håller god min samtalet ut, men när prästen vandrar vidare mot staden Ichinomiya grymtar Zatoichi någonting i missnöje. Men Ichi, om du nu är förnärmad, varför följer du efter honom till Ichinomiya?

Prästens uttalande är den första förklaringen vi fått till Zatoichis patologiska ensamhet, som vägrar ge vika trots - eller på grund av - att han träder fram som en japansk Messias öriket runt. Prästen är också den första som intresserar sig för Zatoichi som person, och inte bara är ute efter hans hjälp eller pengar. Så när Ichi beger sig till Ichinomiya intalar han sig själv att orsaken är att staden sägs vara fri från hasardspel, men jag anar en ännu större drivkraft. Jag tror han berördes av något prästen sa.

Zatoichi's Vengeance börjar med att Zatoichi snubblar över resterna efter ett överfall. En döende man ger honom en fylld penningpung, hinner yttra sitt namn och ber Ichi att ge pengarna till Taichi, vem nu det månde vara, innan han avlider. Vart pengarna ska levereras hinner han inte avslöja. Ichi strövar vidare, lite rikare på pengar men fattig på mening och mål i livet.

Föga trovärdigt hittar Zatoichi denne Taichi omedelbart när han anländer till staden Ichinomiya. Han är en liten pojke som lever med sin farmor, och den döde var hans far. Taichi börjar idolisera sin blinde vän, och Zatoichi känner ett visst ansvar för pojkens framtida utveckling. Staden är stadd i förändring. Alldeles nyligen var den fridfull, men alltsedan ett horhus upprättades har skumma individer sökt sig dit, och i deras kölvatten kom girigbuken Gonzo och började pressa stadens affärsidkare på pengar mot hot om stryk av sina hantlangare. Staden behöver Ichi, och han besvarar dess vädjan. Gonzo måste väck.

I staden träffar han åter den blinde prästen som påpekar att Zatoichis våldsamhet påverkar pojken i negativ riktning. Därför måste Zatoichi för en stund avhålla sig från sådant. Det går bra i ett par minuter. Sedan går det illa - detta är den våldsammaste delen på länge. Överlag har filmen en del goda intentioner som aldrig hinner blomma ut på den korta speltiden på blott 82 minuter. Det är en öppen och vänlig Ichi som talar om för snälla människor vad han tycker om dem. Jag tror den blinde prästen är att tacka för detta. Han fungerar som en mentor och får Ichi att begrunda sin plats i sin värld. Kanske skulle prästen kunna styra hans framtid i en ny riktning, befriad från nyckfullt strövande. Gossen Taichi öppnar också ögonen på Ichi för möjligheten att hans framfart i världen kan ha långvarig påverkan på människor.

Men om dessa möten får någon vidare effekt får vi se i kommande delar, för denna film mynnar ut i actionscen efter actionscen, och all nyfunnen visdom lämnas därhän. Turligt nog är svärdsscenerna alldeles förträffliga. Inledningsbataljen, samt en på en bro närmare slutet, är filmade som om de vore skuggspel, och det är mer än bara en schysst effekt. Skådespelarnas koreografi ersätter kamerans smygande dans. I sin statiska, tvådimensionella rymd är dessa svärdsbaletter de mest lättåskådliga vi fått ta del av i serien, så vitt jag minns. 

Jag ska väl inte påstå att scenerna är spännande, Ichi förlorar aldrig, men varför blir man så engagerad i dem? Jag tror det ligger i mer än bara koreografin. Mycket av tiden står Zatoichi still och inväntar sina motståndares första drag, som alltid blir deras sista. De cirklar som gamar runt honom i överväldigande majoritet, men de är likväl vettskrämda. Hans psykologiska övertag är förkrossande. Dessa arroganta, självgoda, fega, sadistiska skurkar, jag tror vi vill se dem darra inför rättvisan innan den levereras.

Så hur ska jag sammanfatta del 13? För den som vill se svärdsaction är detta ett självklart val. För den som gillar Zatoichis livsdrama kan den ha avgörande effekt på fortsättningen, även om dramat är latent denna gång. Manusförfattaren (Kan Shimozawa) har för en gångs skull lyckats skapa en stad med människor jag bryr mig om. Man kan skönja en viss utveckling utöver Zatoichis inflytande som gör att den lever ett eget liv, och det goda som en gång fanns där verkar vara på väg att försvinna. De fördärvande elementen i en stad försvinner inte bara genom att man eliminerar dess korrupta individer. Nya kan enkelt ta plats. När Zatoichi går därifrån på slutet, såsom han alltid gör, fortsätter jag att tänka på staden Ichinomiya.

Jag tycker det är en bra, sevärd film, som med längre speltid hade kunnat bli jättebra. Se hela filmen här: