Mitt Netflix håller på att ta slut för denna gång och nu tar jag ikapp de filmer från "vill se"-listan jag inte hunnit se innan HBO Nordic tar vid. Därför ägnade jag söndag kväll åt Baksmällan del III, som förhoppningsvis är sista delen i en trilogi. Jag skriver "förhoppningsvis" eftersom den inte är särskilt kul längre, och för att den lämnar öppet för en fortsättning fastän hela filmen osar avslutning. Fegt spel. Jag valde komedi eftersom det är en genre som inte tidigare funnits på denna blogg och knappt i mitt liv överhuvudtaget. Innan denna recension fanns inte ens ordet "komedi" som etikett i registret till höger i webbversionen. Nu finns det äntligen.
Jag älskar att skratta till film, men självutnämnd komedi brukar inte vara det som får mig på humör. Komedi som genre tenderar att ägna sig åt forcerade skämt, där istället levande, spontana sådana fungerar på mig, såsom de som strömmar ur bröderna Coens grälsjuka dialog, eller ur den jordnära jargongen från Mike Leighs dramer som gör mig varm inombords. Med rätt stämning kommer man långt, och humorn kan vara hur pubertal som helst (Den där Mary) bara den framställs som trovärdig och osökt. Det är när jag anar mekanismerna bakom som jag förblir oberörd. I värsta fall kan man till och med se slutklämmen tidigt under skämtets uppbyggnad (Johnny English). Jösses vad personlig jag blir men humor är ju någonting individuellt.
Baksmällan del III är, precis som sin föregångare, väldigt forcerad komik. Att skriva om den känns skittråkigt. Den handlar som tidigare om de tre vänner (spelade av Bradley Cooper, Zach Galifianakis och Ed Helms) som inte är bra för varandra. De missöden som de mirakulöst har överlevt återkommer för att ställa till det igen. Denna gång krävs inte ens en baksmälla vilket gör titeln märklig och syftet med en tredje film suspekt. Låt gå för att baksmällan kan ses som mer bildlig i detta fall.
Den förvuxna babyn Alans (Galifianakis) pappa dör, varpå hans familj och vänner börjar frukta för hans psykiska välbefinnande. "Detta är ett ingripande", meddelar de honom och hans tre närmsta vänner Phil, Stu och Doug (Cooper, Helms, Justin Bartha) åker med honom mot ett behandlingshem där han ska bli sig själv igen. På vägen dit prejar en lastbil dem av vägen, och ut ur den träder ett gäng styrt av den suspekte Marshall (John Goodman). De tar Doug som gisslan och tvingar hans tre vänner att söka rätt på deras gamla bekante Chow (Ken Jeong), kaoset och livsfarligheten personifierad, som tidigare har stulit guld från Marshall. Han vill ha sin skatt tillbaka, Chow är den ende som kan leda honom till det, och kompisgänget är den ende som kan leda honom till Chow. Misslyckas de, avrättas gisslan.
Hela filmen tvingar alltså de tre vännerna att slutligen ta konsekvenserna för sitt tidigare omogna beteende, eftersom dessa obekväma bekantskaper är smutsigt bagage från föregångarna. Under processen skall de, sedelärande nog, komma till mognad och inse att detta inte kan fortsätta, vilket två av de tre inblandade egentligen redan gjort i de tidigare filmerna. Det är bara Galifianakis rollfigur kvar, det till synes hopplösa fallet som ingenting begriper, agerar på impuls, ständigt ska ha sin vilja igenom och inte bryr sig om han sårar någon. Han är det stående skämtet och jag skrattar inte en enda gång. Om upphovsmännen tror att de måste förklara att sånt här beteende inte är bra ger jag inte mycket för deras tilltro till publiken. Om det visar sig att det trots allt behövs ger jag inte mycket för deras publik.
Kompisgängets små eskapader är totalt osannolika och man kan anta att handlingen har anpassats till att föra dem från ett förutbestämt skämt till nästa. En uppbyggnad som leder till att hela filmen andas kollage, en struktur som sätter stor press på att varje enskild scen ska leverera. I Baksmällan del III finns dåliga scener och okej scener. Bara två scener är bra och båda involverar naturbegåvningen Melissa McCarthy som skiner på sitt sedvanliga sätt i en pytteliten, men viktig, biroll. Totalt sett blir resultatet ojämnt, och så blir det för bövelen ofta när man göra komedi på detta sätt.
Varje Baksmällan-film vill vara som en tripp, men ignorerar resan och koncentrerar sig på hållpunkterna. Att filmen med nöd och näppe är okej (första var bra!) tillskriver jag de tre centrala skådespelarna, som trots allt det vansinne manuset pådyvlar dem agerar som om det faktiskt kunde vara verklighet. Galifianakis har mest och svårast att arbeta med här och förtjänar beröm för att han vågar göra sin figur mycket värre än bara älskvärd. För manuset kommer också med en icke klädsam sentimentalitet, som om vi på något sätt förväntas längta tillbaka till dessa jobbiga äventyr. Men Galifianakis levererar denna dialog nästan motvilligt och det med all rätt. Det är ju med lättnad vi kunnat konstatera att dessa stackars människor trots allt överlevt genom två filmer. Vad finns här för förlust att sörja? Till vad ska de längta tillbaka? Om något, borde de vara så traumatiserade som kanotisterna från Den sista färden.
Se Baksmällan del III på Netflix eller, ännu hellre, inte alls.
Den förvuxna babyn Alans (Galifianakis) pappa dör, varpå hans familj och vänner börjar frukta för hans psykiska välbefinnande. "Detta är ett ingripande", meddelar de honom och hans tre närmsta vänner Phil, Stu och Doug (Cooper, Helms, Justin Bartha) åker med honom mot ett behandlingshem där han ska bli sig själv igen. På vägen dit prejar en lastbil dem av vägen, och ut ur den träder ett gäng styrt av den suspekte Marshall (John Goodman). De tar Doug som gisslan och tvingar hans tre vänner att söka rätt på deras gamla bekante Chow (Ken Jeong), kaoset och livsfarligheten personifierad, som tidigare har stulit guld från Marshall. Han vill ha sin skatt tillbaka, Chow är den ende som kan leda honom till det, och kompisgänget är den ende som kan leda honom till Chow. Misslyckas de, avrättas gisslan.
Hela filmen tvingar alltså de tre vännerna att slutligen ta konsekvenserna för sitt tidigare omogna beteende, eftersom dessa obekväma bekantskaper är smutsigt bagage från föregångarna. Under processen skall de, sedelärande nog, komma till mognad och inse att detta inte kan fortsätta, vilket två av de tre inblandade egentligen redan gjort i de tidigare filmerna. Det är bara Galifianakis rollfigur kvar, det till synes hopplösa fallet som ingenting begriper, agerar på impuls, ständigt ska ha sin vilja igenom och inte bryr sig om han sårar någon. Han är det stående skämtet och jag skrattar inte en enda gång. Om upphovsmännen tror att de måste förklara att sånt här beteende inte är bra ger jag inte mycket för deras tilltro till publiken. Om det visar sig att det trots allt behövs ger jag inte mycket för deras publik.
Kompisgängets små eskapader är totalt osannolika och man kan anta att handlingen har anpassats till att föra dem från ett förutbestämt skämt till nästa. En uppbyggnad som leder till att hela filmen andas kollage, en struktur som sätter stor press på att varje enskild scen ska leverera. I Baksmällan del III finns dåliga scener och okej scener. Bara två scener är bra och båda involverar naturbegåvningen Melissa McCarthy som skiner på sitt sedvanliga sätt i en pytteliten, men viktig, biroll. Totalt sett blir resultatet ojämnt, och så blir det för bövelen ofta när man göra komedi på detta sätt.
Varje Baksmällan-film vill vara som en tripp, men ignorerar resan och koncentrerar sig på hållpunkterna. Att filmen med nöd och näppe är okej (första var bra!) tillskriver jag de tre centrala skådespelarna, som trots allt det vansinne manuset pådyvlar dem agerar som om det faktiskt kunde vara verklighet. Galifianakis har mest och svårast att arbeta med här och förtjänar beröm för att han vågar göra sin figur mycket värre än bara älskvärd. För manuset kommer också med en icke klädsam sentimentalitet, som om vi på något sätt förväntas längta tillbaka till dessa jobbiga äventyr. Men Galifianakis levererar denna dialog nästan motvilligt och det med all rätt. Det är ju med lättnad vi kunnat konstatera att dessa stackars människor trots allt överlevt genom två filmer. Vad finns här för förlust att sörja? Till vad ska de längta tillbaka? Om något, borde de vara så traumatiserade som kanotisterna från Den sista färden.
Se Baksmällan del III på Netflix eller, ännu hellre, inte alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar