"Det var en gång... ", säger en röst och markerar inledningen på sin roliga saga om en orolig sagoberättare vid namn Jack (Simon Pegg). Hans berättelse är en självupplevd fantasi om en man med en fantasifullhet så överutvecklad att den skapar faror där inga faror finns. Hur kunde det bli så? Jack skriver på en bok om seriemördare och all efterforskning har dragit ned honom i det mordiska sinnets domäner. Därför ser han en mördare i varje skugga, och när det knakar i husets fundament måste det vara för att någon smyger omkring. Han sover inte om nätterna och har en förskärare fastklistrad - först bildligt, sedan bokstavligt - i högerhanden. Och han lämnar aldrig, aldrig lägenheten.
Hans tillstånd hade kunnat utnyttjas som en billig gimmick, men den sorgligt förbisedda och underskattade A Fantastic Fear of Everything går på djupet med Jack för att utreda hans tillstånd. Det är en karaktärsdriven film som drar honom ned på detta djup för att plåga och hjälpa honom, men inte exploatera och förnedra honom. Vi skrattar inte av löje, utan snarare såsom man kan göra medkännande och i efterklokhetens ljus. Filmen innehåller skräck, men Simon Peggs fantastiska komik håller fasorna stången och får filmen att handla om hans plågade psyke som är upphovet till denna skräck. Crispian Mills har skrivit ett fullständigt relevant manus till sin film, som fram till den tjatiga tredje akten är så perfekt som det kan bli. Scener som först framstår som krystade - jag tänker på hiphop-inslaget - har sin rättmätiga plats när man tänker efter.
En brasklapp, dock: detta är ingen film för vem som helst. Dess universum är inget för den som skyr det makabra. Här finns ingen kompromissande humor för att nå ut till större publik. Det är snarare en smal film som bara råkar vara väl synkroniserad med mitt, och kanske ditt och några andras, sinne för humor. Denna motvilja att anpassa sig, samt den otympliga titeln, är väl vad som hämmat A Fantastic Fear[...]s popularitet.
Sagan leder Jack genom några lokaler - hans solkiga, mörka lägenhet, en fin restaurang, en sunkig tvättomat - som också kan sägas representera olika stadier i hans liv - nuet, framtid, dåtid. Minsta gemensamma nämnare är att han betraktar dem genom samma orubbliga filter av skräck. Hans terapeut, dr. Friedkin (Paul Freeman), hjälper honom bit för bit att förstå denna rädslas natur och att han måste bemöta den för att övervinna den. Jack har en mystisk skräck för tvättomater, ogillar barn och ser mordiska blickar överallt. Allt detta är pusselbitar som leder honom till en specifik plats där dramats klimax utspelar sig.
I marginalen kan man ana att filmen kommer med en liten sensmoral om skapandets helande kraft, likt filmer som Crumb, Big Fish och Stories We Tell. Under filmens gång finner Jack en individ som har en livshistoria mycket lik hans egen, men som saknar Jacks möjligheter att kanalisera sina neuroser via skrivande. Detta har fört honom längs en mycket destruktiv bana. Poängen att detta lika gärna hade kunnat vara Jack själv. Besöket i tvättomaten är mer än bara en visit, det är en resa i tiden. Det är en chans för Jack att tvätta sina gamla gossekläder. Filmen är full av sådana bokstavliga handlingar som låter som metaforer. Jag beundrar när sådana betydelser obekymrat kan korsbefruktas på detta sätt, utan att vara i vägen för varandra.
Jag har nu redogjort för dess mörker, men inte nämnt hur vansinnigt rolig A Fantastic Fear [...] är, framförallt i filmens två första akter. Resultatet står och faller med Simon Pegg, som är ett kraftprov i rollen som Jack såsom han året därefter var i The World's End. Hans skådespeleri här är komik med en touche av vansinne, där jag ser att vem som helst annars hade landat i vansinne med en touche av skådespeleri. Genom att göra Jack till svår och osympatisk - och mer än bara rutinmässig offermimik - blir han bara mer fullständig och lätt att relatera till. Komedi är svårt och underskattat, och jag hoppas Simon Pegg får den Oscarsutmärkelse han förtjänar en vacker dag.
Synd bara att filmen tonar ned sin humor i sista akten när mycket livshistoria ska benas ut på kort tid. Baserat på det som redan skett lever jag dock kvar som i ett lyckorus filmen ut - jag påverkas starkt av stämningslägen av någon anledning - och slutar inte att njuta fördenskull. Crispian Mills har med sin debut skapat en djupt personlig film som jag på något märkligt sätt känner förbindelse med, och det var länge sedan jag skrattade så mycket under en sån process. Den växer ju mer jag tänker på den.
A Fantastic Fear of Everything är ny på Netflix. Se den! Brittisk humor i sitt esse!
Hans tillstånd hade kunnat utnyttjas som en billig gimmick, men den sorgligt förbisedda och underskattade A Fantastic Fear of Everything går på djupet med Jack för att utreda hans tillstånd. Det är en karaktärsdriven film som drar honom ned på detta djup för att plåga och hjälpa honom, men inte exploatera och förnedra honom. Vi skrattar inte av löje, utan snarare såsom man kan göra medkännande och i efterklokhetens ljus. Filmen innehåller skräck, men Simon Peggs fantastiska komik håller fasorna stången och får filmen att handla om hans plågade psyke som är upphovet till denna skräck. Crispian Mills har skrivit ett fullständigt relevant manus till sin film, som fram till den tjatiga tredje akten är så perfekt som det kan bli. Scener som först framstår som krystade - jag tänker på hiphop-inslaget - har sin rättmätiga plats när man tänker efter.
En brasklapp, dock: detta är ingen film för vem som helst. Dess universum är inget för den som skyr det makabra. Här finns ingen kompromissande humor för att nå ut till större publik. Det är snarare en smal film som bara råkar vara väl synkroniserad med mitt, och kanske ditt och några andras, sinne för humor. Denna motvilja att anpassa sig, samt den otympliga titeln, är väl vad som hämmat A Fantastic Fear[...]s popularitet.
Sagan leder Jack genom några lokaler - hans solkiga, mörka lägenhet, en fin restaurang, en sunkig tvättomat - som också kan sägas representera olika stadier i hans liv - nuet, framtid, dåtid. Minsta gemensamma nämnare är att han betraktar dem genom samma orubbliga filter av skräck. Hans terapeut, dr. Friedkin (Paul Freeman), hjälper honom bit för bit att förstå denna rädslas natur och att han måste bemöta den för att övervinna den. Jack har en mystisk skräck för tvättomater, ogillar barn och ser mordiska blickar överallt. Allt detta är pusselbitar som leder honom till en specifik plats där dramats klimax utspelar sig.
I marginalen kan man ana att filmen kommer med en liten sensmoral om skapandets helande kraft, likt filmer som Crumb, Big Fish och Stories We Tell. Under filmens gång finner Jack en individ som har en livshistoria mycket lik hans egen, men som saknar Jacks möjligheter att kanalisera sina neuroser via skrivande. Detta har fört honom längs en mycket destruktiv bana. Poängen att detta lika gärna hade kunnat vara Jack själv. Besöket i tvättomaten är mer än bara en visit, det är en resa i tiden. Det är en chans för Jack att tvätta sina gamla gossekläder. Filmen är full av sådana bokstavliga handlingar som låter som metaforer. Jag beundrar när sådana betydelser obekymrat kan korsbefruktas på detta sätt, utan att vara i vägen för varandra.
Jag har nu redogjort för dess mörker, men inte nämnt hur vansinnigt rolig A Fantastic Fear [...] är, framförallt i filmens två första akter. Resultatet står och faller med Simon Pegg, som är ett kraftprov i rollen som Jack såsom han året därefter var i The World's End. Hans skådespeleri här är komik med en touche av vansinne, där jag ser att vem som helst annars hade landat i vansinne med en touche av skådespeleri. Genom att göra Jack till svår och osympatisk - och mer än bara rutinmässig offermimik - blir han bara mer fullständig och lätt att relatera till. Komedi är svårt och underskattat, och jag hoppas Simon Pegg får den Oscarsutmärkelse han förtjänar en vacker dag.
Synd bara att filmen tonar ned sin humor i sista akten när mycket livshistoria ska benas ut på kort tid. Baserat på det som redan skett lever jag dock kvar som i ett lyckorus filmen ut - jag påverkas starkt av stämningslägen av någon anledning - och slutar inte att njuta fördenskull. Crispian Mills har med sin debut skapat en djupt personlig film som jag på något märkligt sätt känner förbindelse med, och det var länge sedan jag skrattade så mycket under en sån process. Den växer ju mer jag tänker på den.
A Fantastic Fear of Everything är ny på Netflix. Se den! Brittisk humor i sitt esse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar