På postern ovan liknar den en gammaldags bomb med attityd, vad som i själva verket är en späckhuggare på kollisionskurs med oss som betraktar bilden. Stubinen är dess slokande ryggfena. Djurets "ägare", SeaWorld i USA, påstår att fenan hos hanarna börjar hänga naturligt med tiden men det är en halvsanning. Bland vilda späckhuggare är det mycket ovanligt, men när de sätts i fångenskap händer det oundvikligen. Ni som har sett Rädda Willy (jag har inte sett den) vet varför man vill släppa dem fria. Denna film förklarar varför de aldrig ska fångas till att börja med.
Blackfish är en dokumentär som är centrerad på Tilikum, den ökända späckhuggare som till stor uppståndelse världen över hade ihjäl sin tränare på SeaWorld Orlando i februari 2012. Nöjesparken själv hävdade att det var en olycka och ett tränarmisstag, men denna film ger en annan förklaring. Det var tredje gången Tilikum var involverad i en människas död. Är han en ond späckhuggare? Nej, han är blott späckhuggare, ett flockdjur på fyra ton som kan röra sig i sträckor på tolv mil per dygn. Detta gör honom olämplig för fångenskap i små bassänger. Han är också en naturkraft som utan vidare sveper med sig små betydelselösa människor som försatt honom i denna situation och håller honom kvar.
Så varför vill man fånga späckhuggare? För att de är pengamaskiner. Deras intelligens tillåter dem att dresseras till de mest häpnadsväckande konster som lockar folk land och rike runt. När Tilikum var ung tillfångatogs han och separerades från sin familj. Detta är en aktion vars hjärtlöshet illustreras till fullo i denna film, när föräldern till varje infångad späckhuggare utstöter skrän utan tidigare motstycke. Vart kreatur uttrycker sorg på sitt eget sätt. Tränarna på SeaWorld intalar sig att djuren utför sina konster för att de vill snarare än för den mat som blir belöningen när de lyckas. Filmen består av intervjuer med många före detta tränare som kommit på andra tankar.
Som dokumentär spränger Blackfish inga gränser. Allting förklaras pedagogiskt och musik förklarar hur vi ska känna. Ingenting lämnas mellan raderna och fint är väl det i detta fall. Detta sätt att skapa är bara till nackdel för proffskritiker som inte får använda sina analytiska muskler för att istället förklara hur vi ska känna. Men det hade lätt kunnat vara en skymf att göra konst av såna här tragedier.
Medelst berättarröster berättar filmen Tilikums historia och de skumma omständigheterna kring dödsfallen och olyckorna som omgärdat hans levnadsbana. Han är en lämplig representant för en större helhet av djuriskt lidande dolt bakom en fasad av yster familjeunderhållning. När det förra spiller över på det senare gör de ansvariga allt för att släta över incidenterna, för att dölja den enorma skada som djuren tar för vårt nöjes skull.
Expertvittnen ger sina utlåtanden och kommer till en gemensam slutsats du själv får ta del av och förhålla dig till. Detta sker via flertalet "talking head"-sekvenser, där människor i bekväma miljöer återberättar den dramatik de upplevt. Det är ett tryggt sätt att göra dokumentär, och Blackfish är ett skolboksexempel på utförande. Intervju varvas med filmat material i ett taktfast tempo som kan vara betryggande eller sövande. Effekten på publiken beror på dess eget intresse, och jag blev för min del svårt engagerad i denna historia. Visst är den vinklad - allting på TV är vinklat - men här är avsändaren så tydlig att partiskhet knappast längre är giltig kritik. I decennier har SeaWorld oinskränkt spridit sin reklam och propaganda. Har denna varit mindre partisk? Är en motröst så svår att acceptera? Den enda faran är när mottagaren slutar tänka.
Blackfish är nyinkommen på Netflix och det var där jag såg den, men går också att hyra via diverse pay-per-view-tjänster. Du vet vilka jag menar.
Som dokumentär spränger Blackfish inga gränser. Allting förklaras pedagogiskt och musik förklarar hur vi ska känna. Ingenting lämnas mellan raderna och fint är väl det i detta fall. Detta sätt att skapa är bara till nackdel för proffskritiker som inte får använda sina analytiska muskler för att istället förklara hur vi ska känna. Men det hade lätt kunnat vara en skymf att göra konst av såna här tragedier.
Medelst berättarröster berättar filmen Tilikums historia och de skumma omständigheterna kring dödsfallen och olyckorna som omgärdat hans levnadsbana. Han är en lämplig representant för en större helhet av djuriskt lidande dolt bakom en fasad av yster familjeunderhållning. När det förra spiller över på det senare gör de ansvariga allt för att släta över incidenterna, för att dölja den enorma skada som djuren tar för vårt nöjes skull.
Expertvittnen ger sina utlåtanden och kommer till en gemensam slutsats du själv får ta del av och förhålla dig till. Detta sker via flertalet "talking head"-sekvenser, där människor i bekväma miljöer återberättar den dramatik de upplevt. Det är ett tryggt sätt att göra dokumentär, och Blackfish är ett skolboksexempel på utförande. Intervju varvas med filmat material i ett taktfast tempo som kan vara betryggande eller sövande. Effekten på publiken beror på dess eget intresse, och jag blev för min del svårt engagerad i denna historia. Visst är den vinklad - allting på TV är vinklat - men här är avsändaren så tydlig att partiskhet knappast längre är giltig kritik. I decennier har SeaWorld oinskränkt spridit sin reklam och propaganda. Har denna varit mindre partisk? Är en motröst så svår att acceptera? Den enda faran är när mottagaren slutar tänka.
Blackfish är nyinkommen på Netflix och det var där jag såg den, men går också att hyra via diverse pay-per-view-tjänster. Du vet vilka jag menar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar