Med ungefär en kvart kvar av Zatoichi and the Doomed Man upptäcker jag att jag sett den förut. Den har nämligen en briljant slutkonfrontation, som är en av filmsvitens få scener jag burit med mig i efterhand på grund av att dess lokalitet sticker ut. Den utspelas i ett fiskeläge höljt i dis, där vår hjältemassör är omringad av nät och annat som kan ställa till det för honom.
Att jag inte upptäcker att jag sett filmen förrän på slutet, är det till heder för slutscenen eller till klander för filmsviten i fråga? Svår fråga. Dessa filmer smiddes i en glödande takt med tre-fyra släpp per år. Att filmerna liknar varandra beror på att de använder rutinlösningar istället för nyskapande sådana. Kulisser återkommer, stridsrörelser upprepas, handlingen består av samma byggklossar, till och med skådisar återanvänds i olika roller. Allt för att spara tid, som är pengar i detta sammanhang - kanske ett inte alltför ädelt motiv.
Men din favoritserie på TV fungerar på precis samma sätt. Och att detta i sig skulle vara giltig kritik har jag svårt att köpa. Dessa fasta beståndsdelar kan också betraktas som en del av seriens mytologi - ett slags regelverk som är enkelt att förhålla sig till. Jag har inga problem med det, jag snarare uppskattar det. Att formen för varje avsnitt finns redo måste vara en stor trygghet för dem som producerar sådant här, vilket gör att de kan mixtra med andra saker som tema och karaktär. Visst, en del serier missköter detta, men Zatoichi-filmerna gör det överlag jättebra, vilket har tagit mig lång tid att upptäcka. Jag har nästan suget att börja om från film ett och se allt jag missat medan jag halvhjärtat följt serien på action-nivån, i tron att de var actionfilmer.
Denna historia börjar med att Ichi får prygel - femtio piskrapp p.g.a. påstått falskspel. Det tillhör inte vanligheterna. Medan han inväntar sitt straff ber en dödsdömd medfånge honom om en tjänst, för han hävdar att han är oskyldigt dömd. Två personer kan rentvå honom - hans edsvurna "bror" och hans boss, som båda vistas på närliggande orter. Medfången vill att Ichi ska bege sig till dessa inflytelserika män och förklara vad som hänt, så att de kan intyga om hans oskuld. Ichi verkar inte bekväm med sin medfånges begäran, han skruvar på sig, som om han hade svårt med tilliten.
Och överlag är det en mer misantropisk Zatoichi vi får följa denna gång. Vem kan klandra honom? Folk har utnyttjat honom sedan första bildrutan. Denna gång väljer han faktiskt att tänka på sig själv - för första gången? Efter sin bestraffning kommer han till ett vägskäl, där han tar en helt annan väg än den som uppdraget hade krävt. Men problemen har en benägenhet att alltid hitta vägen till Zatoichi ändå.
Alla påstådda medmänniskor är verkligen bedragare i denna film - att de drar på sig Zatoichis blinda rättvisa är helt och hållet deras egen skuld. Han finner en påstådd frände som följer med honom en bit på vägen, men som snart visar sig vara en bedragare. Vännen överger Ichi och stjäl hans identitet för att tjäna pengar på ryktet det medför. Och det är denna aktion som till slut involverar Ichi i den angelägenhet han ville undvika - den dödsdömde mannens öde, som också beror på bedrägeri. Hur allt utvecklas får du se själv.
Zatoichis besvikelse kastar sin skugga över denna film, som måste vara en av de mörkare i serien. Den är i avsaknad av den humor som är seriens signum (frånsett halvhjärtad galghumor i prygelscenen.) Han har aldrig varit ensammare än här. Det finns några ögonblick där Ichi i avskildhet med naturen verkar finna lite ro. Till exempel når han havet för första gången. Han känner saltsmaken i luften och säger att det måste vara långt till andra sidan. Ett barn hör honom och säger att det inte finns någon annan sida. Han är vid vägs ände. Allt som återstår är att vända om och möta packet.
Denna film är litet som familjens enstöring. Jag kan tänka mig att fansen håller den som en av de sämre. Själv tycker jag att den är en av de hittills bästa. Jag är glad att jag såg om den. Du kan se den för första gången här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar