Jag vet inte om Zatoichi's revenge är en rak översättning av den japanska originaltiteln som uttalas Zatoichi nidan-kiri (babelfish ger bara konstiga krumelurer). Titeln gav mig i alla fall dåliga vibrationer, hämnd som tema har jag genomlevt i hundratals reaktionära smörjor från Hollywood och i efterapningar från resten av världen. När jag var liten såg jag den isländska vikingasagan Korpen Flyger och blev oerhört tagen av insikten att mordisk hämnd är en dum idé eftersom våld föder våld. Korpen Flyger slutar med samma hämndbegär som den börjar. Den blir sin egen uppföljare och därmed är den sagan all. Någonting djupsinnigare än så har hundratalet liknande filmer aldrig kunnat förmedla. Ibland stannar det vid den förlösande sötman efter genomfört dåd, och blir då en helt individualistisk och ointressant syn på rättvisa.
Inte heller i Ichis värld går det inte att säga någonting allmängiltigt om hämnd, eller någonting överhuvudtaget, eftersom den består av onyanserad godhet och ondska. Det är en värld av actionpjäser och statister, inte människor, likt de flesta andra filmer jag sett som handlar om hämnd (hur konstnärlig smörjan än må vara.) Sån tur då att titeln bara är en titel bland titlar. Nummer tio är elementär Zatoichi. Den hade lika gärna kunna heta Zatoichi and the brothel, eller The scheme against Zatoichi, eller Zatoichi appreciates the sun, eller Zatoichi stuffs himself like a pig in the beginning. Zatoichi's revenge var nog den mest säljande titeln, helt enkelt.
För allt det ovanstående är ingredienser i den här helt okej filmen. Inledningen är en kul variation på hans eviga strövande, där Ichi istället för att promenera liftar på en höskrinda, äter risbollar som en gris och för sig själv sjunger en lovsång till den gassande solen. Han fumlar och tappar efterrätten på marken, och istället för att kliva av och plocka upp den konstaterar han att han borde ätit den tidigare. Även en hjälte måste få bli bekväm emellanåt. Solen blir ramen för denna film då han också i mitten och slutet talar direkt till detta för honom osynliga väsen. Hans tonläge blir betydligt mörkare för var gång. Varför får du se själv.
Andra fasta hållpunkter som bockas av är: massage, tärningsspel, svärdsdueller, damer i fara, orättvisa och kapitalism - allt i fansens tjänst. Ichi kommer till ett samhälle där hans gamla mästare lever. Han har inte sett honom på tio år, men får omedelbart reda på att denne blivit mördad, och att mästarens dotter numera slavar i stadens bordell. Hämnden som man tror att han ska utkräva kommer snarare över honom i diverse förvecklingar som du mår bättre av att upptäcka själv. Bland annat får han hela staden emot sig efter lömskt planerande av den onda bossen.
Damer i fara är den framträdande Zatoichi-klichéen denna gång, eftersom större delen av detta äventyr utspelas runt denna bordell där kvinnorna behandlas som skit. De är många som ska räddas denna gång. Precis som tidigare lider filmen av en påfallande enkelspårig kvinnosyn. De är i stort sett helt passiviserade (de sitter likt skyltdockor som bordellens förbipasserande kan beskåda) och väntar på räddningen - de är MacGuffins snarare än människor. Nu måste vi nämna att manssynen också är förtvivlat befängd, men de kommer i några variationer fler. Nej, detta är Ichis show, nyanserna är hans och hans allena. Tjejer som letar förebilder finner ingenting här, utan får söka sig till Lady Snowblood för närmaste motsvarighet. Dessa båda filmer hade hämndtema vill jag minnas (förebilder för Kill Bill som de var), och Snowblood saknar Ichis humor, för arketypiska tjejer på film ska inte gärna vara roliga om de inte är tjocka.
Låt nu inte allt detta ligga Zatoichi i fatet, för han är trots allt en fin filmfigur. Zatoichi's revenge är en värdig och representativ film för serien, som också ger oss en pusselbit till hans bakgrund - hans gamle läromästare. Honom får vi endast se i tillbakablickar, vilket i sig ger oss ett nytt konstnärligt element till serien: flashbacks, här filmade i svartvitt. De är välkomna nytillskott i en serie som behöver så lite nytt för att underhålla oss varje gång. På filmtipset gav jag filmen en 3:a av 5 möjliga. Vad det innebär vet jag knappt själv.
Jag bör inte skriva någonting mer. Det vore att hugga sig i foten, att tömma alla samtalsämnen på en film när jag har sexton kvar. Säg så här: har du aldrig förr sett en Zatoichi-film kan du gott och väl börja här och nu:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar