Ingen riktig finne utstrålar spelfilm, men är en djupt personlig och gripande dokumentär om två finska herrar som återskapar en resa de gjorde i det förflutna. När Kai var två flyttade han med sin familj till Göteborg, bara för att i tonåren tvingas åter till hemlandet Finland där han bott sedan dess. Cirka tjugo år senare lever han med identitetskris, medan fadern Tauno, med det självdestruktiva liv han levt i åtanke, är lycklig över att leva alls. Tillsammans gör de resan tillbaka till svenska västkusten för att förstå vad som hände och vilka de har blivit.
Under en anhalt tidigt på resan besöker de båda en dansbana, där fadern roar sig med styrdans medan Kai betraktar den utifrån. Man kan ana att han har betraktat hela sitt liv ur detta perspektiv. Kai var tidigare gitarrist i ett framgångsrikt band kallat Aknestik, och Taunos danspartner säger att de som spelar aldrig är bra på att dansa. Kai förtvivlar över den tomhet han känner inombords, där han annars skulle haft en nationell identitet. Det är så självklart för många att man inte ens reflekterar över dess betydelse för ens eget liv. Ordet nation kanske inte ens betyder det som många tror.
Om Kais inre tomhet inte kan förklaras i tanke och tal, så kan den i alla fall uttryckas musikaliskt. Detta sker i återkommande reseuppehåll då kända finlandssvenska artister som Anna Järvinen och Markus Fagervall tolkar finska emigrantvisor - dystra sånger med egen särprägel om krossade drömmar. Kai kanske inte lyckas fylla sin tomhet med svar - vad finns det ens för frågor att ställa? - däremot finner han dessa andra kollegor som funnit samma tomhet i sig själva. De berättar om ofullbordade liv med slavjobb, alkoholism, slagsmål och dåligt självförtroende som fått representera bilden av finlandssvensken i gemen.
De viktigaste samtalen får dock Kai med sin medresenär, pappa Tauno, i filmens allra starkaste scener. Om själva resan inte resulterar i någonting annat så har den i alla fall tvingat dessa ordkarga individer att samtala. Varje ord är av vikt när de inte kommer i någon mångfald. Varje yttrande omvärvs av det stumma grubblande som kommer av berättande som sätter djupa spår. Jag är svag för sånt här. Som åhörare skärper man sinnena utav respekt för vad som händer på skärmen - som om åratal av machokultur är på väg att rämna och två nära människor är på väg att finna varandra på riktigt. Man vill inte gå miste om det här. Sådan stämning på film finner man inte varje år.
Bland ett överflöd av sakliga talking head-dokumentärer om stora, viktiga ämnen är Ingen riktig finne en unik och fantastisk "mindre" dokumentär om någonting stort och betydelsefullt för några individer.
På filmtipset gav jag den 4 av 5. Vad det betyder? Vet jag inte ens själv. Jag hyrde den på streaming-tjänsten Headweb, där den kostar 29 kr i skrivande stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar