Guldet blev till sand för Katniss Everdeen. Tillsammans med sin påstådda pojkvän Peeta avslutade hon filmen The Hunger Games som segrare för de 74:e årliga Hungerspelen, den TV-sända våldslek som tvingar unga pojkar och flickor att eliminera varandra tills en ensam vinnare återstår. Hon vann sin överlevnad men förlorade sitt liv, som numera tillhör de styrande. Hon avgudas av folket men hålls i strama tyglar av president Snow, som misstänker att sättet på vilket hon vann var en kupp för att störta huvudstaden. The Hunger Games: Catching Fire är en film som är obegriplig om man inte har sett föregångaren, samtidigt som den nära nog kopierar dess framgångsrecept.
Misstanken om kupp har spridits till invånarna i några av de tolv kolonierna. Folket där är mer förtryckt än någonsin, och gnistan till ett uppror kan skönjas. Katniss och Peeta tvingas åka runt på en hårt regisserad publicitetsturné för att kväsa revolutionen i dess linda. Publiken låter sig inte luras enkelt. Snow svarar med TV-sända avrättningar och piskstraff. Katniss försöker utan större framgång tala båda sidor tillrätta. Samtidigt ruvar presidenten på planer för att undanröja henne en gång för alla - i de 75:e årliga Hungerspelen, överraskande nog!
Filmerna är dystopier med en stor del rasande kritik mot TV:s glättiga, förljugna, censurerade produktioner. De vars uppgift är att rikta uppmärksamheten från de verkliga problemen i landet. Hungerspelen föregås av påkostade galor med grälla färger överallt och stora scener där deltagarna intervjuas iförda alla möjliga fantasifulla dräkter. Jag älskar dessa scener, där deltagarna måste hyckla för att nå popularitet och vinna sponsorer som är avgörande för att de ska överleva. I ena stunden faller jag paff tillbaka i soffan och tänker att jag aldrig sett någonting liknande. Sedan sätter jag mig oavsiktligt på fjärrkontrollen, slår över på Melodifestivalen och märker inte att jag bytt program. Det är onda tider när vårt populäraste tv-program kan liknas vid de mörkaste dystopier.
The Hunger Games: Catching Fire övertygar i uppbyggnaden. Rollfigurerna fördjupas inget nämnvärt denna gång, däremot når relationerna dem emellan nya höjder. Mitt stora problem med filmen är själva Hungerspelen, som är precis så effektsökande som jag inte vill att de ska vara. Deltagarna blir de arketyper som de inte var innan. Fort som ett startskott blir de onda och goda och ingenting däremellan. Spänningen stannar nästan helt på det ytliga planet, medan psykologin förglöms. Därmed stannar spänningen på TV-skärmen för oss att beskåda - men inte känna.
I samma veva som cynismen försvinner och detta tar vid, likställer filmen mig som åskådare med publiken i filmens fiktiva värld, som har sina egna favoriter och skurkar, som törstar efter seger och blodspillan. Jag fjärmar mig när filmen blir precis det som den ville kritisera, vilket gör den till en i mängden av alla actiondramer. Som sådan är den över genomsnittet så klart, men eftersmaken är fadd. Till stor del upplever jag att upphovsmännen exploaterar snarare än utforskar detta intressanta ämne.
Men visst - se Catching Fire och dess föregångare om du har minsta fäbless för actionfilm. Jennifer Lawrence är magnifik i huvudrollen, och backas upp av en stab färgstarka karaktärsskådespelare. Njut av detta påkostade, genomarbetade parallella universum. Absorbera dig i en stunds flykt från verklighetens problem, eller vänta nu...
Jag hyrde den på Headweb för 39:- och det var den värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar