Nya finska prestigefilmen Betongnatt har en rak, okomplicerad handling som berättas osammanhängande som en dröm. Någon träder in i en lägenhet som vi vet är dennes hem, men det skiljer sig från förut på något svårdefinierbart vis. Det kan röra sig om färgtonen, eller rummens förhållande till varandra. Scener avlöser varandra på ett sätt som inte direkt känns logiskt, men logik verkar inte vara en faktor i denna film. Jag antar att världen framstår på detta sätt för 14-årige huvudrollen Simo (suveränt spelad av nykomlingen Johannes Brotherus.)
Han står på tröskeln till vuxenvärlden, som är precis så ologisk som den var för dig och mig när vi var 14. I detta skede är jakten på sinnesintryck det mest belönande. Detta kan förklara hur så sjaskiga, färglösa miljöer kan framstå som så vackra för Simo. Hans storebror Ilkka (Jari Virman), som snart ska iväg på ett fängelsestraff, försöker hamra sina dåliga visdomar in i huvudet på Simo innan han försvinner. Modern (Anneli Karppinen) tycks försöka undvika hemmet så mycket som möjligt. Dessa båda influenser börjar sätta sina avtryck i Simo, men en granne, som arbetar som fotograf, verkar leva efter en helt annan devis, med kärlek som den rätta måttstocken. De bor allesammans på botten, i betongen, med helt skilda synsätt på sin omvärld. Vilket av dessa kommer slå rot i Simo?
Vatten är filmens återkommande metafor. I inledningen iscensätts den enda uttalade drömsekvensen. Där håller Simo på att drunkna i en tågvagn som spårat ut och hamnat i viken. Filmen igenom tycks vattnet jaga Simo i form av nederbörd eller svalkande bad. Detta dåliga omen bekommer honom dock inte. Hans liv är för inkomplett för större perspektiv. Vatten är bara sinnesintryck för honom.
Betongnatt är en svår film. Inte mycket händer på ytan, och det som händer tycks ske utan övergripande plan. Dialogen är inte till mycket hjälp utan förstärker denna känsla av nihilism. Om du frågar mig blir det för mycket av det gåtfullt pretentiösa, precis som det kan bli för mycket av explosioner i explosiva filmer, tårar i snyftare, blod i slashers och så vidare. När man fått sin portion infinner sig en mättnad, och resten passerar utan att man tar det till sig. För mig hamnar kanske Betongnatt i denna fälla, men jag märker när jag beskriver den att jag haft svårt att bara lämna den därhän. Den har växt till sig i efterhand.
Som jag skrivit förut: att skriva om en film är ibland ett sätt att bena ut den, att bearbeta den för sig själv. Ibland vill jag bara inte gärna erkänna mig besegrad. En dag skall jag se den igen! Sugen på att gå en match? Nu har den tyvärr hamnat i ingenmanslandet mellan bio och DVD. Jag såg den på Folkets Bio här i Umeå, dit man söker sig för att se intressanta filmer. Den har tyvärr slutat gå, men håll utkik bland DVD-släppen framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar