The Conjuring (2013)

"Vi vill kallas Ed och Lorraine Warren," säger den senare under en av parets föreläsningar i öppningsscenen. Ed och Lorraine (spelade av Patrick Wilson och Vera Farmiga) är hjältemodiga spökjägare. De ska prata om en besatt docka de stött på under ett av sina äventyr. Den är utan större betydelse för resten av filmen, men sätter tonen och presenterar oss för regissör James Wans skrämselmetod. Och Wan gillar onda dockor! 

Metoden är att tystnad föregår höga ljud och mörker föregår hemska syner. Uppbyggnaden går fort, effekten är omedelbar och chockerande, men den underliggande stämningen är inte särskilt hemsk. Det otäcka byggs upp, presenteras och avslutas i varje enskild scen. Sedan får vi en andningspaus, men inte någon lång sådan för i The Conjuring kommer nästa strax inpå. Och dockan återkommer men spelar ingen roll då heller.

Det äkta paret Warren utreder hemsökelser med sina tekniska hjälpmedel och avgör hur de ska gå vidare med varje fall. Oftast är de falska alarm. Ibland är de äkta. I värsta fall krävs en exorcism. När de träffar på familjen Perron hamnar de i sin värsta situation hittills. Paret Perron (Lili Taylor och Ron Livingston) har nyligen köpt en gård utan vetskap om dess blodiga förflutna som rör offermord och självmord. Platsens onda andar ger sig tillkänna i det verkliga nuet på obehagliga sätt. Deras hund dör en natt (antagligen för att hundar aldrig överlever skräckfilmer.) Dörrar öppnas och stängs av sig själva. En rutten stank går i luften. När de fem döttrarna börjar terroriseras av osynliga väsen säger familjen "nog!" och söker upp de paranormala experterna, som förklarar att även en plats kan vara i behov av exorcism. I nästa veva hävdar de att demoner kan sätta sig som tuggummi på personer, så att lämna platsen är lönlöst, demonerna kommer att följa med på resan. Hur ska ni ha det, manusförfattarna?

Filmen påstår sig vara verklighetsbaserad men jag tror ju inte på hemsökelser, särskilt inte så här intensiva. Detta ointresse och de underskrivna rollerna gör engagemanget svagt. Det betyder inte att filmen inte kan vara skrämmande för mig ändå. Allt är en fråga om utförande (se Sinister). James Wan och hans besättning är ganska duktiga på att övertyga emellanåt. I regel går de också för långt - när jag tänker tillbaka på slutet skrattar jag för mig själv. Filmen behandlar sitt mörker mycket skickligt, men det synliga dåligt.

Med tanke på proffskritikernas goda vitsord har jag svårt att inte känna mig besviken. The Conjuring är mest som en åktur - gillar du såna tycker jag du ska ta del av den. Jag tror inte du ska behöva drabbas av mardrömmar. Själv blev jag inte ofta rädd denna gång. Saker händer i den här filmen mest på infall, regler kan etableras för att strax därpå ignoreras, och dess mytologi verkar mest som utsmyckning. Dess element är lånade och välbekanta från filmhistorien (först i åtanke: The Exorcist, Huset som Gud glömde, Den onda dockan, Barnhemmet.) 

Så jag sitter där och struntar i handlingen och försöker njuta av åkturen. Ibland fungerar den jättebra. I andra fall känner jag igen markörerna - tystnad föregår oljud, mörker föregår hemska syner - så till den grad att jag ertappar skrämseln med fingrarna i syltburken. Då gör mig liken liksom... likafullt likgiltig.

Jag hyrde även denna på Headweb. Kanske borde jag börja be dem om pengar för all reklam de får. Jag menar, denna talrika läsarskara, det kundunderlag jag förser dem med...