Godzilla (2014)

Vem kunde ana detta? Jag trodde att jag skulle få se en film för de stora salongerna -- IMAX, 3D och hela faderullan -- som nu blivit halvhjärtat anpassad till det mindre formatet. Jag föreställde mig en film som skulle behandla mig som en fjortis. Jag förväntade mig snabba klipp, dumkrånglig story, stereotypa rollfigurer, ett ondskefullt monster och huvudlöst hjältemod. Med andra ord började jag se "Godzilla" redo att svära mot TV:n. Men gång på gång gjorde den mig mållös. Nu sitter jag helt avväpnad och försöker samla intrycken. Jag hade ju helt fel.

För den som inte vet är Godzilla en japansk skapelse från 1954 i en kaiju-film med samma namn. Där är han en uråldrig skräcködla från havet som vaknar till liv efter provsprängningar av atombomber i Stilla Havet, och låter hagla sin vrede över Tokyo. Filmen kom som en reaktion på bomberna från kriget och Godzilla betraktas som en metafor för dessa. I sin nyaste film är hans betydelse uppdaterad. Jag ska inte avslöja hur men resultatet är -- i positiv bemärkelse -- en sjuhelsikes överraskning.

Scen för scen bryter den ner min motståndsvilja genom att aldrig vara dålig. Kan du tänka dig att vi för en gångs skull får rollfigurer som agerar rationellt i en katastroffilm? För en gångs skull får vi en story som inte skyndar sig fram, som är lätt att följa och utvecklar sig logiskt. Vi får till och med ett ögonblick av estetiska kvaliteter, där en grupp fallskärmssoldater störtar ned genom natten mot en sönderslagen stad. De ackompanjeras av utomjordiska körer på ljudspåret, som låter som imitationer av de intergalaktiska körerna från monoliten i "År 2001 - Ett rymdäventyr". Nedanför molnen träder två mytologiska bestar fram, indragna i en strid som raserar skyskraporna runtomkring och krossar människorna på marken. Denna scen är filmens definierande ögonblick.

En av fallskärmssoldaterna är huvudrollen, Ford (Aaron Taylor-Johnson), som försöker vara modig men oftast får stå hjälplös inför dessa krafter. Därför blir han ofta publikens surrogat istället för en klassisk hjälte. Godzilla är, som du kanske anar, inte ensamt monster denna gång. Han måste vara situationen vuxen mot två andra hänsynslösa bestar i kampen om herraväldet på planeten. En sådan kallas för "MUTO". M:et står för "Massive". Resten får du ta reda på själv. Bryan Cranston spelar Fords pappa, som förlorar sin hustru (Juliette Binoche) åt en sådan när filmen börjar. Alla tror det var ett jordskalv och han måste ägna flera år åt att övertyga världen om vad som hände, och vad som är på väg att drabba jorden. 

De är inga per definition onda varelser. De livnär sig på kärnkraft och dödar bara om vi hamnar i vägen för dess jakt efter mer. I andra filmer om såna här invasioner brukar någon nämna att motståndaren "ser oss som småkryp". Men om det vore sant skulle de ju bara ta vad de ville ha istället för att ägna sån energi åt att utplåna oss. Så är det alltså inte här. "Godzilla" säger det genom att bara visa det; vi är småkryp för dem. Dessa varelser slukar oss inte. Vi är inte näring för dem, men de rör sig bland oss och orsakar död och förödelse bara genom att finnas till, och de bryr sig inte ett jota.

Samtidigt kämpar alla obetydliga människor för sin överlevnad nere på marken. Lämpligt nog är rollerna skrivna så - obetydliga, vardagliga, men ändå inte platta. De har vissa grundläggande värderingar och strävanden som gör dem levande och mänskliga. Hjälten Ford, till exempel, ansluter sig till militären inte av patriotiska skäl, utan för att de är på väg till staden där hustrun (Elizabeth Olsen) och barnet (Carson Bolde) bor. Trovärdigt agerande såsom detta räcker för att vi ska heja på honom. Militären i en sån här film brukar agera korkat och maktfullkomligt, men framstår här som närmast ödmjuk inför uppgiften. Förra amerikanska nyinspelningen av "Godzilla" (från 1998) var en typisk Roland Emmerich-film med publikfriande humor och irriterande stereotypa rollfigurer, så att vi snabbt skulle kunna placera dem i våra fack av fördomar. Denna gång får vi istället en tilltro till riktigt folk.

Max Borenstein har skrivit och Gareth Edwards regisserat denna gång. De försöker inte vara sådär "kul", och är således originalet trogna. "Godzilla" var ursprungligen en allvarsam och noir-doftande historia. Emmerichs värdelösa version fick oss att tro annat. Här är bilden mörk och ibland på gränsen till svårtydd. I scener i dagsljus tycks fotot liksom skina genom ett matt, grått filter, för färgerna är alldeles urlakade. Seamus McGarveys foto klarade inte riktigt övergången till det lilla strömmande formatet, och det är ju trist.

Gudskelov är "Godzilla" allt annat än trist. Säkert finns här många logiska missar som jag inte upptäckte, men varför skulle jag anstränga mig för att hitta dem? Den kanske har ett par scener för många där någon, filmad framifrån, måste springa fortare än någon dödande kraft (radioaktiv ånga, tsunami, ett tåg, et.c.) i bakgrunden. I en actionfilm brukar såna scener vara utfyllnad, men här är de viktigare. Monstret är en kraft snarare än ett väsen. Jag har redan förklarat vad det symboliserar. Edwards regisserar med andra ord en katastroffilm snarare än en actionfilm, och det är som sådan jag rekommenderar den.

Genren innebär en jongleringsakt mellan förödelse, action, spänning, drama, handling och människor, där det ena ger näring åt allt det andra och fyller det med betydelse. Som regissör och klippare får man aldrig hålla för länge vid något av elementen. Det är exakt vad Edwards lyckas så bra med här. Som genom ett trollslag håller han intresset vid liv genom hela filmen. Och när allting på teveskärmen larmar och gör sig till inser jag innerst inne vilket delikat arbete han och hans medarbetare har utfört. Det är en gudagåva att ha ett sådant gehör för oväsen.

Jag hyrde den på Headweb, och rekommenderar den varmt för helgunderhållningen.

True Romance (1993)

En ung man vid namn Clarence (Christian Slater) spenderar sin födelsedag på en bar. Uppenbarligen kom han dit själv, men nu sitter han där med en kvinna (Anna Levine) och söker kontakt. Hon verkar gilla det hon ser, men kanske inte det hon hör. Han är lättsam och talför eftersom samtalet inskränker sig till att handla om det han gillar. Till exempel avgudar han Elvis (i filmen spelad av Val Kilmer). Ibland, på toa, samtalar Clarence med honom genom spegeln. Kung Fu-filmer är ett annat ämne han går igång på. En biograf i närheten ska visa tre Sonny Chiba-filmer under kvällen, vill hon följa med? "Inte riktigt min grej", säger hon och han får gå själv. Förtexterna rullar. 

Jag tror att "True Romance" antingen handlar om en patologiskt ensam filmnörd som fantiserar sig in i ett mischmasch av sina favoritfilmer, eller så utspelar den sig i en värld där alla påverkas så starkt av sina favoritfilmer att de imiterar dem i verkliga livet. Kanske både och. Inte för att vi någonsin får reda på vilket, och inte för att det spelar någon roll. Den säger sig handla om "äkta romantik". Det står så i titeln. I filmen glor folk på film, folk pratar om film, och folk beter de sig som om de vore hjältar i filmerna om sina egna liv. Så visst, kanske romantiken är äkta - så äkta som på film.

Nå. Efter förtexterna händer många underliga grejer på kort tid. Clarence träffar en riktig skönhet vid namn Alabama (Patricia Arquette) på bion. Hon intresserar sig för filmen och honom. De går på café och pratar. Han visar henne sitt jobb på en seriebutik, och hon faller handlöst för honom. De spenderar natten tillsammans, och nästa dag gifter de sig. Det är hennes berättarröst vi hör och den röjer känslorna hon hyser, inlindade i de mest förädlade fraser. De passerar förälskelse och når nån form av dyrkan. Var kom denna plötsliga vändning ifrån, om jag får fråga, Clarence?  

"True Romance" är som en (omogen) manlig filmnörds fantasi när han använder sitt favoritintresse på sitt eget liv. Clarence är så magnetisk. Han är så cool. Han säger alla de rätta sakerna i rätt ögonblick. Tjejen avgudar allt han gör medan han agerar hennes beskyddare. Till och med hennes berättarröst är förmodligen skriven av honom själv. Detta hade vi aldrig kunnat ana efter inledningsscenen, och det är detta som får mig att tro att det vi ser är en fantasi, eller en romantisering av vad som egentligen hände. Men det är mina teorier, och om de stämmer så vill filmen i alla fall inte avslöja nåt.

Men eftersom författaren är Quentin Tarantino vet vi att "True Romance" inte har så mycket med verkligheten att göra. Hela hans karriär kan sammanfattas som en hommage till de filmer som inspirerade och skapade honom. Fantasierna är hans, och det är inget fel på dem. Kanske är Clarence hans alter ego i denna drömversion om hur hans ensamma år gestaltade sig. Det kan tyckas navelskådande att göra en sån här film, men det är i så fall ingen skillnad mot för det mesta vi ser. Tarantino är bara mer ärlig i fråga om det.

Resten av filmen är en galen odyssé som tar oss från den grå motorstaden Detroit till soliga Los Angeles. Resan involverar mord på en hallick, kokain, gangsters, hämndbegär, pengabegär och som ständig kuliss - filmbranschen. Att skriva mycket mer om handlingen vore att döda nöjet för den som ännu inte sett filmen. Den har en sorglös energi, är bitvis oerhört underhållande, och paret i centrum är så fina ihop att man trots allt förstår allt besvär som andra går igenom för dem. Tony Scott förvaltar manuset väl, på så sätt att den känns som en Tarantino-film. Det var väl Scotts signum karriären igenom - att tjäna andras berömmelse, och själv stå i skuggan. Han gick sorgligt nog bort i självmord 2012.

I enstaka scener skymtas skådisar som Gary Oldman, Brad Pitt, Michael Rapaport, James Gandolfini, Samuel L. Jackson, Chris Penn, Michael Madsen. Christopher Walken och Dennis Hopper. De två sistnämnda spelar mot varandra i filmens bästa scen, som gått till historien som "Sicilians"-scenen. Den har inte mycket med övriga handlingen att göra, men vi har inga problem att släppa tråden och följa denna istället. En man i prekär situation - han har kanske sju-åtta puffror riktade mot sig - använder fakta, intelligens och dialog för att slippa lidande, samtidigt som han åsamkar livslång skada hos en rasistisk sicilianare som är så stolt över sitt ursprung. När Tarantino är i sitt esse bygger han sina filmer som pärlband av kortfilmer, där varje scen är som en liten historia i sig. "Sicilians" är en av hans bästa.

"True Romance" återhämtar sig aldrig riktigt efter denna holmgång, men det skulle inte "Citizen Kane" heller göra. Regissören Howard Hawks sa att en bra film innehåller tre underbara scener och ingen dålig. "True Romance" har en sublim och ingen dålig. Jag tycker det kvalificerar den som bra.

Jag fann den på StageVu, och ingen annan streamingsajt.

Outpost: Black Sun (2012)

Helt ovetande har jag snubblat in i en uppföljare här. Jag borde hört varningsklockorna, för en titel som "Outpost 2" duger inte sedan filmbolagen insåg att siffran "2" stänger ute alla som aldrig såg nr "1". Titeln "Outpost: Black Sun" tyder på självständighet, samtidigt som den talar till alla fans av kultframgången "Outpost" (2007). Vi får samma universum, samma sorts film, men en oberoende historia. Jag kunde följa den utan att känna till ettan, men inte utan att sitta och undra varför filmen involverar en massa namn i marginalen och onödiga bifigurer i inledningen. Förmodligen var de figurer från ettan. Om inte, börjar det här illa.

Steve Barker heter regissören och medförfattaren till dessa två filmer. Det hedrar honom att han tar sin skapelse på stort allvar, för jag anar att det måste ha låtit som ett skämt när han presenterade konceptet för sina eventuella finansiärer. Det här är hans idé: Kropparna av gamla nazister vaknar till "liv" i en bunker i Östeuropa, och börjar föra krig mot sin omgivning. De tycks ostoppbara, och en NATO-styrka på plats upptäcker varför. Någonting i bunkern genererar ett ständigt växande magnetfält som gör dem osårbara. (Jag tror jag var typ sju år senast jag använde ordet 'osårbar'.)

In på scenen träder Lena (Catherine Steadman), en vanlig privatperson som är på jakt efter gamla, överlevande nazister att ställa till svars. Exakt vad hon planerar att göra när hon hittar dem är oklart, men hennes jakt är det viktiga eftersom det leder henne dit, till bunkern på den väldigt ospecifika platsen "Östeuropa". Hon stöter in i en gammal bekant, Wallace (Richard Coyle), och tillsammans med NATO-styrkan måste de traska in i mörkrets hjärta och stoppa detta oroväckande förlopp.

Barker tar inga omvägar för att nyansera sin ondska. Nazismen, den ondaste av ideologier på film, i zombien, den ondaste av kroppar på film, i Östeuropa, den ondaste av alla jordiska platser på film. I en bunker, om det var otydligt att det är ondska vi har att göra med här. Steget är inte långt från "Commie-Nazi"-skämtet som förekom i ett avsnitt av "The Simpsons". Men varje skämt drunknar liksom i snålblåsten när väst ska skildra öst.

Svart humor tycks given i en sån här historia, men Barker har känt vart vindarna blåser i sitt samtida Europa. Alla är rädda för att en ny motsvarighet till nazism är på uppgång, det är bara det att alla är oense om varifrån den är på väg. Barker vill inte skämta bort sitt ämne, men vill å andra sidan inte heller ta det seriöst, annat än att skildra det som något läskigt som måste bekämpas. Det är på lek, fast på allvar.

Så visst, jag märker ambitionerna, men också en viss avsaknad av nödvändig expertis. Filmen innehåller små sekvenser av krig och våld, och längre stunder av mörker och spänning. Actionscenerna är svaga och förvirrande på grund av skakig bild, mörk ljussättning och märklig klippning, som antagligen ska maskera bristande actionskådespeleri. Jag kan köpa det, när filmen inte är en actionfilm. Skräckscenerna är närmare Barkers hemmaplan. Han kan bygga upp en scen med rätt atmosfär, dröjsamt tempo och en belönande chockeffekt. Nu ska han bara lära sig att bryta mot denna mall och skrämma oss på riktigt. Jag kan absolut se det hända, men inte denna gång. Sminkningen är det inget fel på:

Barkers och Rae Bruntons manus innehåller däremot missar som är svåra att bortförklara. Ett: Bunkerns magnetiska fält dödar all elektronik inom en vid radie, men varför fungerar soldaternas ficklampor och hissen i bunkern? Två: Bilen som tar dem till platsen stannar av samma anledning. Startmotorn och strålkastarna, visst, men en bensinmotor borde väl inte stanna? Tre: Det visar sig att EMP-smällar tar bort osårbarheten från nazister inom en radie av flera kilometer. Varför då inte bomba bunkern och området med såna från distans, istället för att skicka två insatsstyrkor att vandra dit med en sådan granat vardera i packningen?

Det är elakt att fråga såna frågor, och det komplicerar saker i onödan. Om det visar sig att man kan köra bil ända till bunkern uteblir vandringen och vi får en helt annan film. Man når inte nazismens kärna så enkelt som genom en biltur. Men det är filmen som kastar första stenen, genom att göra ett så komplext regelverk till att börja med. Håll det så enkelt som möjligt, säger jag bara.

Catherine Steadman, som är helt ny för mig, är ett fynd i huvudrollen. Av ingenting skapar hon en levande huvudroll som reagerar på sin omgivning som om den verkligen var hotfull. Hon är lätt att tycka om. Det finns några scener där hon agerar mot den lika duktige Richard Coyle och ingenting annat stör. Den plötsliga illusionen att vi ser någonting verkligt gör då att jag önskar att de magiskt transporteras till en bättre film. Varken Steadman eller Coyle är några skräckskådisar, och det menar jag som någonting positivt. De är jättebra här, men borde spela i någonting där deras insatser har verklig betydelse.

Nu gillar jag ambitionerna så mycket att jag inte vill kalla "Outpost: Black Sun" för direkt dålig, men se den bara om du nöjer dig med filmer som inte är direkt bra. Begrips? Själv såg jag den på Netflix, som trodde jag skulle sätta betyget 4. Det blev inte riktigt så.

Dallas Buyers Club (2013)

Hej! 

Hör du, jag måste få berätta nåt. Igår såg jag en mycket kompetent, Oscarsnominerad historia med två Oscarsbelönade skådespelarinsatser (bästa manliga huvudroll och biroll). Den är ett drama från verkligheten, och handlar om en självdestruktiv, depraverad och fördomsfull man (han är homofob som blir smittad med HIV, ironiskt va?) som gör en helomvändning och byter sida till dem han tidigare föraktade. Han blir deras förkämpe, först av egenintresse men så småningom för att han innerst inne känner att han vill.

Vi får verkligen följa med på en resa genom en karaktär. Vet du, jag har en galen tanke. Jag tror att vi, inbyggt i oss, alla har en gnutta av alla karaktärsdrag som finns. Vilket av dem vi plockar fram beror på hur vi tror det gynnar den situation vi befinner oss i. Vilken inspirerande tanke att en person kan förändras så! Och tänk att vi får följa med på den här resan och hamna vid samma slutstation!

Men du, jag undrar. Varför sitter jag här och känner en sån leda inför denna text? Jag till och med väljer att formulera den som om jag skriver till någon speciell mottagare. Jag tänker tillbaka på filmen, som jag nu såg för andra gången, och famlar efter en bild, mening och beskrivning. Totalt 234 minuter har jag skänkt filmen, men den ger mig ingenting tillbaka. Så jag antar att jag uppfinner dig, min mottagare, för att inte vara helt själv i det här, när filmen inte är här för mig. Jag hoppas istället du kan hjälpa mig. Och jag hoppas du har tid att avvara, för jag misstänker att denna text kan ta lång tid att skriva. Gång på gång lämnar jag datorn för att göra nåt annat roligare. Jag förhalar, förstår du. Nu har jag skrivit tre stycken utan att riktigt ta tjuren vid hornen.

Oh, sa du "tjuren"? Tack för den infallsvinkeln. För filmen börjar faktiskt på en rodeo, där den även slutar, vilket antyder att allt däremellan också är en form av sådan. En rodeo pågår blott några få, intensiva sekunder tills tjuren lyckas kasta sin ryttare av sadeln. När hjälten, Ron Woodroof (Matthew McConaughey), får HIV-beskedet är det för att han har behandlat sin kropp så illa under lång tid, med oskyddat, promiskuöst sex och droger. Nu vill livet kasta av honom i förtid, men han håller hårt i det och lyckas på något mirakulöst sätt överleva många år trots att läkaren ger honom blott 30 dagar. Vilken jäkla ridtur, va?

Tillsammans med den transsexuella kvinnan Rayon (Jared Leto) startar han "Dallas Buyers Club", som smugglar in icke-godkänd medicin och säljer den under täckmanteln att han delar ut den gratis till klubbmedlemmar. Egentligen vill han inget ha att göra med Rayon men hennes kontakter i stadens gaysamfund gör henne lukrativ. Sån är han, Ron, och objektivister världen över måste ha dreglat över denna unika historia, där någon på något sätt finner ett sätt att bedriva välfärd genom egenintresse. Och om du vill att publiken ska identifiera sig med en antihjälte, ge honom då bara en ännu värre fiende. Läkemedelsjättar och myndigheterna gör tillsammans livet svårt för "Dallas Buyers Club", som om de inget annat önskar än att de ska dö.

Vet du, det finns en sak jag inte fattar. Varför väljer man att filma just denna historia, och varför just nu? Varför göra detta till Rons hjältehistoria, med ryggdunk och applåder på slutet, när de riktiga hjältarna organiserade sig och stred på barrikaderna långt därifrån? "Dallas Buyers Club" följer en straight man som agerar utifrån själviska motiv, som sörjer sitt eget öde och ingen annans, och har sedan mage att utan ironi hylla honom som en hjälte. När det händer, förstår han själv lika lite som oss varför.

Och i en scen får vi se Rons egna efterforskningar, där han bland annat upptäcker att 71% av de rapporterade HIV-fallen bestod av homo- och bisexuella män. Är det inte väldigt sorgligt att de inte ens får spela huvudrollen i sin egen stora tragedi, när de för en gångs skull själva är i majoritet? Jag tror tomheten jag känner inför "Dallas Buyers Club" kommer sig av detta faktum. Den är innerst inne en historia om tolerans och acceptans, men inte för de man kan förmoda i en historia om AIDS. Det vi får nu är snarare en film som utnyttjar epidemin för att visa att en karlakarl från Texas minsann också kan vara tolerant. Visst kan jag sympatisera med en sådan också men... behöver vi denna historia? Gör dig själv en tjänst och gräv inte efter meningen med denna film.

Jennifer Garner är också med

Hoppas du orkat läsa så här långt. I inledningsstycket, som jag skrev i går kväll, står att filmen är mycket kompetent, och jag håller fast vid det. Tyvärr är "kompetent" ett ord man använder i såna här sammanhang för att beskriva nåt som är bra, utan att man bryr sig särskilt mycket om det. Utifrån förutsättningarna går det knappast att göra en bättre film än vad regissör Jean-Marc Vallée och hans besättning har gjort. McConaughey och Leto gör små hålögda mirakel av roller utan betydelse i den större bilden. Jag tror att rollbesättarna myser någonstans i sitt hörn av världen. Utan så starka insatser, vad hade vi haft att bry oss om i denna film?

I slutändan är "Dallas Buyers Club" bra eftersom man inte ska bedöma vad en film handlar om, utan hur den handlar om det. Vallée utnyttjar handhållen "dokumentärkamera" för att fånga sista skedet av ett livsöde, istället för att berätta en svepande, svulstig och episk berättelse om en tid och en plats. Sättet han filmade detta manus var helt och hållet rätt. Det finns plats för moralkakor här men han kryssar rutinerat förbi dem och gör en film som är helt befriad från allt dåligt. Tyvärr undviker han samtidigt allt som gör den mästerlig, men denna film hade egentligen aldrig någon chans i min värld.

Så jag tror jag äntligen är färdig. Tack så mycket för din tid, och om du väljer att se den, så hoppas jag att filmen ger dig någonting den inte gav mig. Om så är fallet, berätta gärna för mig vad det var!

/Henke

P.S. Du kan hyra den på exempelvis Headweb och film2home. D.S.

Quatermass and the Pit (1967)

"Quatermass", det låter som en biprodukt vid atomklyvning eller kanske benämningen på nån ännu oupptäckt astronomisk materia. I själva verket är det efternamnet på hjälten, professor Bernard Quatermass, från några brittiska miniserier för TV som producerades på 50-talet. I serien är han en inflytelserik person i det brittiska rymdprogrammet och leder "den experimentella raketgruppen", enligt wikipedia. Via sitt jobb upptäcker han fantastiska hot från yttre rymden, som han sedan måste avvärja utan mycket hjälp eftersom det givetvis är få som tror honom.

Han tillhör ett svunnet ideal. Till ytterlighet godhjärtad och intelligent är han den sorts personlighetstyp på film som nu på 2010-talet brukar reduceras till att vara bifigur åt någon mer karismatisk, mer fysisk tokstolle, en sådan som kan få oss att må bra, eller åtminstone känna något istället för att tänka. Skräckspecialisterna på Hammer Films tog fasta på figurens popularitet och lät regissören Roy Ward Baker leda denna nyinspelning av den tredje miniserien, "Quatermass and the Pit", 1967. 

Här får vi en vetenskaplig, kanske inte så trovärdig, men underhållande och intressant förklaring till myten om djävulen. Några byggarbetare som ska utvidga en tunnelbanestation i London gör ohyggliga arkeologiska fynd: dels fossilen efter grottmänniskor med stora kranier, dels en mystisk skalbaggsliknande konstruktion av okänt material, ungefär så stor som en personbil. Militärens representant, överste Breen (Julian Glover), tror att det är en tysk bomb från kriget. Quatermass (Andrew Keir) tror att det är något utomjordiskt. Forskaren Roney (James Donald) vet inte vad han ska tro.

Vad har jag sagt om att gräva i underjorden? Där finns ju inget annat än eld och svavel. I "Sagan om ringen" grävde dvärgarna för djupt och girigt, och släppte lös den sataniska balrogen. I "Quatermass and the Pit" görs upptäckten på en gata vid namn Hobb's Lane, och det visar sig att Hob är ett noanamn för djävulen. Quatermass och hans nya bekantskap Barbara (Barbara Shelley) forskar på gatan och upptäcker vittnesmål om otäcka hallucinationer från de som bott där genom århundradena. De båda forskarna är nästan äckligt smarta när de närmar sig den slutsats som visar sig stämma. Under tiden börjar farliga saker hända, och så vidare, men nu tycker jag vi lämnar dem därhän.

Vi kommer aldrig dessa personer riktigt in på livet, utan deras professionella fasad är vår film. Quatermass är hetlevrad ovanpå sin intelligens och blir frustrerad när nästan ingen tar honom på allvar. Det är en historia uteslutande om teorier som kolliderar, och även om de inte går att ta på allvar så hänger de ihop och är intressanta. Vi får ett alternativt synsätt på människans ursprung, och en förklaring på hur våra våldsamma tendenser hänger ihop med vår intolerans. Och över allt svävar en oförklarlig, närmast abstrakt, ondskefull kraft som människor hittat på olika namn för genom tiderna. Så här ser den ut i denna tappning, där den avtecknar sig mot natthimlen:

Idéerna är inspirerande men filmen som hantverk tyvärr så daterad att jag -- tro det eller ej -- hoppas vi får en nyinspelning snart. Guillermo del Toro, till exempel, skulle säkert kunna göra underverk med detta manus. Jag vet att det inte är schysst att klaga på specialeffekterna i en film som snart fyller 50 år. Men vi förbannade "filmvetare" vill ju gärna gnälla när effekterna tar överhanden i ny film och "dödar dess själ", så varför inte göra detsamma när en gammal film förlitar sig på såna? Effekterna här ser så billiga ut - som leksaker faktiskt - att jag kan tänka mig att de var en besvikelse redan när den kom. 

Men genomförandet är faktiskt bara en liten olägenhet när fundamentet det står på är så ruggigt. Kanske filmen här speglar sin huvudroll? Man skulle kunna kalla "Quatermass and the Pit" skräck för tanken istället för känslorna. Jag blir ju inte rädd av själva uppenbarelsen av den där demonen i himlen, men bara tanken på den hade kunnat skrämma vettet ur mig som barn, när jag sprang runt på cykelstråken i höstmörkret på väg hem från någon kompis. Man vet att en film är bra när den påverkar bortom sin speltid. I fantasin kan man ju frisera effekterna till det bättre och placera dem på sina egna skyar där de blir mer - javisst - effektfulla.

Jag hittade den på StageVu i en ganska fräsch, restaurerad version med bra bild. Nu gjorde tyvärr detta att effekterna framstod i ännu sämre dager. Men det är ändå en klart bra och sevärd film för den som inte avskyr science fiction.

The Complex (2013)

Det som lockade mig till skräckfilmen "The Complex" var namnet Hideo Nakata på affischen ovan. Han är regissören bakom den välkända filmatiseringen av spökberättelsen "The Ring" (1998), som mot slutet har den enskilt otäckaste scen jag någonsin har sett (amerikanska nyinspelningen från 2002 står sig slätt i jämförelse). Här återvänder han till de bekanta, urbana miljöer han behärskar så väl för att ännu en gång plåga vanliga människor i deras hem. Om du väljer att se "The Complex" främjas du alltså inte av att sitta i din trygga, mysiga TV-soffa, för då vistas du i samma miljö som filmens offer.

Jag tänker på alla amerikanska skräckfilmer där rollfigurerna hamnar i fara på grund av att de lämnar tryggheten för att äventyra. Nakatas filmer lämnar inte hemmet, utan går istället genom rutan och gör säkerheten otrygg. Det finns ingenstans att fly. Han tar det mest basala som finns i våra hem och fördärvar det, så att det som tidigare var livets simpla stöttepelare blir ett hot. I "The Ring" var det våra TV-apparater, i "Dark Water" (2002) vattnet i ledningarna, och nu i "The Complex" är det själva väggarna. Dessa filmer liknar varandra så mycket att de i min skalle - men förmodligen bara där - bildar en tänkt trilogi. Alla har de kvinnliga huvudroller som drabbas av en fara så vag och svår att värja sig mot att livet som de helgar så mycket blir till en förbannelse.

Säg till när du stirrat klart ut i becksvarta natten

Huvudrollen i "The Complex" heter Asuka (spelad av Atsuko Maeda, helt lysande!), en blivande sjuksköterskestudent som flyttar med mamma, pappa och lillebror till en ny stad för sina studier. Redan första natten börjar Asuka höra märkliga ljud genom väggarna. När hon knackar på hos grannen får hon inget svar. Vid en vandring på området syns knappt någon människa till, och hela komplexet är grått och nedgånget. Nere på gården är rabatten planterad med illröda blommor, som Nakata väljer att klippa in flera gånger. Det slår mig i efterhand att hela gården med byggnad kan liknas vid en grav.

Filmen börjar med en konstig scen, där kameran svävar runt i familjens nya lägenhet som en osalig ande. Ömsom objektiv, ömsom subjektiv rör den sig ut och in ur familjens medlemmar. Vi ser alltså ur någons synfält i ena stunden, bara för att övergå i fritt sökande härnäst, och sedan in i någon annans perspektiv igen, eller? Scenen förebådar resten av filmen, eftersom man aldrig helt säkert vet om den skildrar verkligheten eller en persons inbillade verklighet.

Någonting är märkligt med denna lägenhet, och Nakata är duktig på att tuta i oss att någonting kan hända i vilken scen som helst. Hans klippstil är släpig och han är retfullt inkonsekvent. Ibland kommer en chock ur ingenstans, och ibland mynnar en lång, kuslig scen ut i intet. Kort sagt så lyder "The Complex" under andra regler än de som råder i Hollywood.

Min upplevelse av filmen tog en överraskande vändning medan jag såg. Den oupphörliga spänningen och otryggheten från inledningen börjar avta ungefär halvvägs. Den försvinner inte helt, men under resten av filmen lever den mer kvar i minnet än i det upplevda. Vad som tar vid är ett ännu värre svårmod, när det visar sig att denna historia är mer karaktärsdriven än Nakatas tidigare filmer, som mer hade formen av detektivgåtor. Asuka bär på ett mörker. Hennes armbandsur, som hon fick första dagen på sin utbildning, har stannat. Och det sägs att tiden stannar för vålnader, men också för somliga levande. 

Visst, Asuka kanske inte är död, men säg mig: på vilket sätt är hon levande? 

Jag tror ju inte på spöken och andar, men jag gillar bra berättelser om dem. Kan andar ha någon metaforisk betydelse? Om svaret är ja, så skulle jag säga att det är det inflytande som personer, som inte längre finns, har hos de som lever kvar. Vi lever alla på den grund som våra tidigare generationer lagt åt oss. Om "andar" finns runtom oss, så finns de i de förutsättningar som präglar liven vi lever. "The Complex" skildrar ett fall när detta förgångna blir till ett problem för en person. Hon fastnar i ett enda ögonblick, som till slut definierar hela hennes liv, åtminstone tills hon kan bryta sig loss. Jag gillar den tanken, att en förbannelse drabbar en person och inte en plats. Så självklart tycker jag att melankoli hör hemma i en berättelse som "The Complex" -- bortom den omedelbara skräcken är svårmodet själva kärnan, som Emily Brontë lärde oss i "Svindlande höjder", och som denna film understryker. Om nu spöken ska betyda något alls.

"The Complex" har fått dåligt rykte och har ett mediokert betygssnitt på IMDb, och filmtipset.se trodde att jag skulle sätta betyget 1. Jag tycker det är helt orimligt. Filmen är ett bevis på problemet med genre-systemet. Nakatas film är en skräckfilm med utmärkta dramatiska kvaliteter. Den person som lockas av skräckgenren och betraktar denna film som en skräckfilm, kan den ta till sig melankolin som tar över när skräcken avtar? Den som gillar lågmälda dramer, skulle den ens snegla åt en film som "The Complex"?

Tyvärr slutar den lite för abrupt med en vision av ett helvete jag hade kunnat leva utan, och den glömmer i samma veva att visa vad som hände med en av huvudfigurerna, men förmodligen ska jag vara tacksam för den förlösande effekt denna scen hade. Det är ingen film jag vill bära med mig mer, men den är svår att släppa. Förhoppningsvis fungerar denna text lite som en exorcism. Jag hyrde "The Complex" på Headweb och har inte hittat den någon annanstans. Se den för all del, men försök att slå den ur skallen sedan.

The God of Cookery (1996)

Det här är ännu en film som jag såg under semestern, och som jag tyvärr såg igen bara för att kunna skriva om. Nu var den aningen sämre, och jag anade att det skulle bli så. Den är en komedi som jag och brorsan hade oändligt roligt åt i somras, men som jag hade mindre kul åt själv. Jag var road och skrattade åt samma saker, men mer av reflex än av delad glädje. Mitt skratt klingade lite falskt och jag rodnade utifall grannen hörde. Se inte komedi själv om du kan undvika det, i alla fall inte filmer som denna. Bjud in dina vänner till komedikväll, eller träffa en partner, eller spela upp pålagt studioskratt som vore ditt liv en sitcom.

Filmen i fråga heter "The God of Cookery" eller "Sik san" på sitt kantonesiska modersmål, och är fruktansvärt kul emellanåt, men andra stunder alldeles för elak för mig. Stephen Chow är medförfattare, medregissör och spelar själv huvudrollen, och kan alltså som få andra stoltsera med sitt auteurskap. Mest känd är han för sina framgångssagor "Shaolin Soccer" och "Kung Fu Hustle". Även i denna film tacklar han sitt ämne Shaolin-style, när han i en ren matlagningsduell kastar het matlagningsolja på sin motståndare (i självförsvar), olja som han hettat upp till supervärme genom att fokusera sina mentala krafter på gaslågan, och så vidare. Filmen är bäst i dessa scener, och hela sista halvtimman är en kavalkad av kreativ/destruktiv matlagning. (Det är ofrivilligt roligt att reality-TV i verkliga livet har börjat närma sig denna fantasi, när det nu på fullaste allvar ska tävlas i allt som finns.)

Kome-no-sai

Chow spelar titelrollen, "Guden på matlagning", som i inledningen är en matlagningskonnässör med känsliga smaklökar och känd landet runt via TV. Numera verkar han mest agera kritiker åt andras matlagningskonst, där han delar ut betyget noll för jämnan. Var har han sin ursprungliga drivkraft, måste jag fråga mig? En kritiker lever alltid som en blodigel på sitt levebröd, det som han ska bedöma. Chow är arrogant och nedlåtande, som om han hade en position att försvara, vilket gör det bara mer nöjsamt för dem som söker att detronisera honom. Vilket också sker, när en av hans adepter - en lömsk nyutexaminerad kockelev med siktet inställt på Gudstiteln - förråder honom i direktsändning. Chows karriär totalkraschar och han är inte längre någon Gud på matlagning.

Som alltid i såna här filmer så måste Chow börja om från början och återskapa sig själv som godare och starkare. Chow finner nya vänner på botten, med nya revolutionerande matlagningskunskaper. Han kombinerar dessa med sina egna insikter för att skapa de "pissande köttbullarna", maträtten som ska återföra honom till toppen. Och hans konkurrent, den nya matlagningsguden, verkar vara än mer arrogant, än mer nedlåtande än han själv var. Han ska bli en sant nöje att detronisera, inte sant, Mr. Chow?

En rolig scen: Chows konkurrent lurar honom att öppna restauranger med sina nya köttbullar på olönsamma ställen, och när man prickar ut dessa restauranger på en karta över landet bildar de feng shui-tecknet för "dö!". Dålig karma. Men Chow, i sin tur, lurar dem och säljer istället sina köttbullar konserverade via matvarubutiker. På en karta bildar dessa butiker feng shui-tecknet för "säker vinst!"

Filmen skulle vara fantastisk utan den illasinnade lyteskomiken. Jag tror detta var en last som Chow gjorde sig av med i sina senare, ännu bättre filmer, för jag kan inte minnas något sånt från dem. "The God of Cookery" har en scen där vi förväntas skratta åt att Chow jagas landet runt av en förmodat ful kvinna som avgudar honom. Han beter sig som en skitstövel här och det är ett medvetet drag, men filmen vill ändå få oss att skratta och detta skämt träffar inte honom. Visserligen kommer han på bättre tankar men då har filmen ännu ett dråpslag i lager. Vänta du bara. Nej, detta är inte ett knep för mig att plocka billiga poäng utan jag tycker verkligen att det är illa. Det finns fler exempel men dem får du upptäcka själv.

Men vad tusan. Mår du illa av sådant, så kan jag ändå rekommendera filmen enbart på basis av sista tjugofem-trettio minuterna. Du kan identifiera dess inledning själv. Akten inleds med en textruta på vilken det står "One month later", och om du vill kan du ju spola dit och betrakta den som en diskret kortfilm. I så fall världens roligaste kortfilm, som fick åtminstone mig att storkna av skrattparoxysmer. Det finns här en känsla av spontanitet även i de mest iscensatta situationer, och det är en sann bedrift att åstadkomma sån komik på film. Sista akten är så bra att den vid första titten lurade mig att tro att hela filmen var lika bra.

Det är inte alltid särskilt mycket jag begär av den tid jag investerar i en film. Skulle varje film vara sinnesutvidgande skulle skallen explodera till slut. När filmen får mig att skratta gott räcker det likafullt. "The God of Cookery" är kanske inte stor konst, men den är bra skit. Jag såg den på StageVu i en version med engelsk text, översatt av en odugling. Samma version finns på YouTube.

All Is Lost (2013)

Så, vem behöver dialog? I hela "All Is Lost" räknade jag till fyra korta tillfällen då "Our Man"(suveränt underspelad av Robert Redford) får använda sin röst för att förmedla något. Hälften av dem var onödiga. "Our Man" lever för att existera, vilket gör honom till den existentielle hjälten. Hans bakgrund och personlighet är oåtkomliga för publiken, och intressant bara för den som är intresserad. Hans story börjar här och nu, och är tom på drivkrafter utöver de rent grundläggande. Men vad mer behövs? Måste vi måla ut människors liv med goda egenskaper, lycka, humor och kärlek för att deras liv ska vara värda att rädda? Räcker det inte med att blott få finnas till? 

Utan "Our Man" hade filmen skildrat några trista, tomma dagar med dramatiska väderomslag. Släng in en människa och du har allt du behöver för att skildra det mänskliga dramat. Hans båt börjar ta in vatten efter en kollision med en dumpad fraktcontainer. En enveten kamp för överlevnad är alltså allt vi får, men är det så lite då? Jag märker att jag tar en defensiv utgångspunkt här, men medan jag satt och njöt av "All Is Lost" hemma i TV-soffan kunde jag höra klagomålen från en fiktiv medpublik som märkte att "något fattas filmen".

Sällan har väl en film varit så lätt att sammanfatta i en bild!

"All Is Lost" börjar med ett kort meddelande från "Our Man" där han förklarar att han försökte vara god och ärlig, men misslyckades. Nu är allt förlorat, 1700 sjömil utanför Sumatras sund. Detta meddelande tillför ingenting annat än sin egen enigmatiska mångtydighet. Vem talar han till? Vad har han där att göra? Varför är han själv? Jag har på diverse forum sett kritik mot filmen för denna hans dumdristighet och oduglighet på sjön, som om filmens kvalitet hänger ihop med hur smart huvudrollen är. I så fall borde "Forrest Gump" och "Aguirre - Guds vrede" vara världens sämsta filmer. Snälla du, blanda inte ihop begreppen.

En annan kritik var att folk väntade på att något skulle hända, och att Redford skulle säga något, som om allting i världen sker med hjälp av dialog. Denna film är av det mer pragmatiska slaget. Och vem ska han prata till? Sig själv? Gud? En volleyboll? Och vad behöver han förklara? Vi ser ju allt han gör, och om vi är smarta nog kan vi nog klura ut varför. Och om vi inte förstår, ligger då felet hos filmen? "All Is Lost" är som en regress tillbaka till filmmediets grundtanke: att berätta genom att visa. Denna film är antitesen till en film som "Philomena", i vilken en fasad av ord distraherar från en berättelse där allt det dramatiska redan har hänt när filmen börjar. "All Is Lost" är på sätt och vis stummare än en stumfilm, eftersom såna ofta hade mer dialog, som presenterades i form av bildrutor med text.

En fegare filmskapare än J.C. Chandor (manus och regi!) hade låtit "Our Man" överleva att berätta sin historia med hjälp av berättarröst och på så sätt klä hans tankar i ord. Men då hade ju också spänningen och meningen med filmen helt försvunnit. Det var länge sedan jag såg en film med så oviss utgång. Alfonso Cuarón lät i liknande och sämre "Gravity" Sandra Bullocks rollfigur prata med sig själv och sina hallucinationer. Dessutom fyllde han sin film med övertydlig och onödig symbolik för att rättfärdiga sin vakuum-tomma berättelse. Chandor visar istället en enorm självsäkerhet när han överlåter allt sånt jobb på sin publik.

"All Is Lost" är en av de bästa och mest missförstådda filmer jag sett i år. Egentligen skulle den väl till stämning och budskap kunna beskrivas som den "riktiga" filmatiseringen av Hemingways "Den gamle och havet". Glädjande nog är den också "det svåra andra verket" från J.C. Chandor. Han debuterade med den lika lysande "Margin Call", som utspelades dygnet innan den stora börskraschen 2008. Hans karriär ska bli spännande att följa. Killen visar med sina mycket väsensskilda historier en kuslig förmåga att utan större åthävor skildra apokalyptisk stämning. Båda filmerna behandlar individuella människors svåra kamp för att anpassa sig när enorma krafter fundamentalt förändrar livsvillkoren för dem. När "Our Man" försöker fånga uppmärksamheten från ett Maersk-skepp, som är för stort för att ens upptäcka hans existens, så ser jag glasklart den gemensamma beröringspunkten hos Chandors två filmer.

Jag säger dig: du måste se "All Is Lost". Till och med musiken är suverän. Hyr den streamat på Headweb eller film2home.