Bakom en intetsägande poster; en lika intetsägande film. Vad är det som lockar Liam Neeson till alla dessa medelmåttiga actionfilmer? Brist på något bättre? De utgör nästan hela hans repertoar numera. Hans val av manus följer ett förutsägbart mönster - nutida, realistiska, allvarliga och ofta med starka familjevärderingar. I "Run All Night" spelar han torpeden Jimmy, som tvingas välja mellan sin son, Mike (Joel Kinnaman), och bäste vän och chef, gangsterbossen Maguire (Ed Harris), när de blir motståndare i en vendetta. Maguires son (Boyd Holbrook) begår ett mord och av en slump blir Mike vittne. Nu måste han röjas ur vägen. Far och son mot far och son - handlingen påminner starkt om Sam Mendes-filmen "Road to Perdition" (2002). Jimmy kommer till sonens försvar - för vilket val har han? - och dödar Maguires son. Maguire blir förkrossad. Nu måste de båda försöka undfly hans pliktskyldiga hämnd under en utdragen och hektisk natt. Även polisen - inkompetent ledd av kommissarie Harding (Vincent D'Onofrio) - är ute efter dem, eftersom Maguire sett till att plantera komprometterande bevis för mordet hemma hos Mike. Jimmy och Mike blir under loppet av en natt landets mest efterspanade personer. Som extra krydda är relationen mellan dem frostig, efter att Jimmy varit frånvarande under sonens uppväxt. Säg mig bara: Varför lurar Maguire polisen att jaga dem, om han är så angelägen att själv fånga in dem och hämnas på sitt sätt? Borde han inte snarare försökt överskyla brottet?
Filmen är väldigt katolsk - gangstrarna är irländare - vilket förklarar personernas tjurskalliga hållning till familj, synd, öga-för-öga-tand-för-tand och absolution. De agerar nästan lika motvilligt som målmedvetet, som om deras konflikt var ödesbestämd. Historier om gamla vänner som blir fiender är ofta effektiva. Liam Neeson bidrar med tyngd och värdighet, även när filmen i övrigt inte gjort sig förtjänt av det. När han ställs mot en karaktärsskådis som Ed Harris läser man instinktivt in en lång, gemensam bakgrund i deras härjade ansikten, trots att filmen lämnar det mestadels outtalat. "Run All Night" är duglig som actionfilm och har en viss sorgsenhet mellan raderna, som gärna hade fått framträda lite mer.
Men med själva titeln "Run All Night" kommer ett löfte om högt tempo och oupphörlig spänning. Tyvärr. Filmen måste introducera komplexa bakgrundsförhållanden och en del uppbyggande handling innan själva flykten kan börja. Det gör inledningen lite seg. Som ett löfte om kommande action inleder regissören Jaume Collet-Serra därför med en kort scen från slutet av handlingen. Jag brukar inte gilla sånt ofog. Visst, det är smart, sett till rytmen. Men det är dumt, sett till spänningen. Den inledande scenen röjer att både Neeson och Kinnaman finns med på slutet. Hur kan actionscenerna fram till dess bli det minsta spännande?
Jakten tar Jimmy och Mike från den ena utbytbara New York-miljön till den andra (tunnelbana, hyreskomplex, villa) med spridda andningspauser emellanåt. En lång scen i och utanför Madison Square Garden slutar helt oförklarligt med att de efterspanade kommer undan, trots att läget är hopplöst. Känslan är att scenen är nedklippt till det sämre. Detsamma gäller det korta ögonblick då Neeson träffar sin far, Eddie, spelad av Nick Nolte i en roll som är så liten att den blivit cameo. (Borde förresten inte polisen ha span på föräldrarna till landets mest eftersökta?)
Maguire anlitar en yrkesmördare (spelad utan repliker av hiphopartisten Common), som visar sig vara nästan lika oduglig som polisen. Förklara för mig: Varför ignorerar lagen helt denne vettvilling som ränner runt och dödar poliser till höger och vänster för att nå sina offer? Och när polisen fått larm om vilken byggnad som Jimmy och Mike befinner sig i, varför belyser polishelikoptern byggnaden intill?
En annan fråga: Varför har hjältarna alltid så tur med skott i filmer som denna? Natten lång blir de beskjutna från alla håll och kanter. Sannolikt borde de inte ens överleva småtimmarna. Men de lever ända till gryningen, för att filmen vill skjuta in en liten sensmoral. Från början till slut insisterar Jimmy på att ensam stå för synderna. Så fort hans son är nära att begå en dödssynd (läs: döda) ställer sig Jimmy emellan. Du förstår, det är inte bara Mikes liv som ska räddas, det är även hans odödliga själ. Exakt det som Maguire misslyckades med i fråga om sin son. Självklart står även Jimmys egen själ på spel. Ska han nå syndernas förlåtelse eller? Det är därför "Run All Night" känns så ljummen. Huruvida rollfigurerna vinner och förlorar beror på själslig renhet istället för rå pragmatism. Jag har egentligen ingenting emot budskapet, men efter att ha sett så många andra filmer med samma predikande hållning förstår jag hur det kommer att sluta långt innan slutet. Ställ detta mot en film som "No Country for Old Men", bröderna Coens mästerliga, Oscarsbelönade thriller från 2007. Den handlade också om en jakt. Till skillnad från "Run All Night" tycktes den helt befriad från moralistiska bryderier. Skurken gick på ren slump, handlingen utvecklades till synes helt slumpartat, och jag satt med alla sinnen skärpta rakt igenom. Den tycktes involvera en typisk filmskurk i en värld med verkliga konsekvenser, och borde lärt alla kommande thrillers en läxa. Hur det skulle sluta gick inte att förutse. Så är tyvärr fallet inte i "Run All Night" - den är ödesbestämd redan från första bildrutan. Jag hyrde den på Plejmo, där den är ny för veckan. Se den om du vill veta vad du får.
Som vi alla vet består en film av bild och ljud. Dessa element är båda ungefär lika viktiga för filmmagin. Trots detta får de aldrig samma uppmärksamhet. Tänk efter: Hur ofta pratar du med dina kompisar om ljudet efter en bio? Inte ofta, förmodar jag. Det finns helt enkelt där som känslomässigt stöd till bilden. Så fort du känner någonting, är det i regel för att ljudet har gjort sitt jobb. Som en god manipulatör ligger det där och påverkar det undermedvetna. Det är ljudavdelningens eviga, otacksamma roll i skymundan. Så orättvis har maktbalansen alltid varit. Här har vi en av få filmer -- "Blow Out" (eller "Vittnet måste tystas" som den kallades i Sverige) -- som vänder på steken. Den är en thriller som placerar ljudet i centrum och gör ljudkillen till hjälten. Den briljanta öppningsscenen har väldigt lite att göra med resten av handlingen, men visar hur komiskt det kan bli om man har slarvat med ljudarbetet. Effekten kan bli den helt motsatta. Har du inte sett den, ska jag inte förstöra överraskningen.
John Travolta spelar den sympatiske ljudteknikern Jack. Han arbetar för ett filmbolag som gör b-skräckisar. En natt när han spelar in naturljud bevittnar han en bilolycka, och lyckas fånga allt på band. En bil får punktering, sladdar av en bro och kraschar ned i den underliggande floden. Han skyndar till undsättning och lyckas rädda livet på en kvinna vid namn Sally (Nancy Allen). Den manlige chauffören avlider. Senare, på sjukhuset, får Jack veta att han var en känd guvernör och presidentkandidat. Sally visar sig inte vara guvernörens fru, utan hans eskort för kvällen. Detta blir startskottet på en nagelbitande komplott som rör Jacks ljudinspelning, samt utpressning, mörkläggning, mord - och en rulle film. Storyn andas liberal paranoia a'la 70-tal, och har tydliga influenser från andra filmskapare som Hitchcock och Antonioni. Bakom filmen står Brian De Palma, den tekniskt slipade regissören som dessutom kan knåpa ihop djävulskt hänförande manus. "Blow Out" håller jag som hans bästa film. I sina bästa stunder - som här - använder han sin stil för att skapa en slags filmisk fulländning. Som thriller är "Blow Out" intelligent -- även om varken storyn är djup eller tekniken är ny -- eftersom stilen så mjukt flyter ihop med själva berättelsen. När han använder splitscreen är det för att förvirra och aktivera oss. Ta denna bild som exempel:
Detta är inte en enhetlig bild, utan två hopfogade bilder av dels en uggla i extrem närbild, dels Travolta när han spelar in ljud i natten. Närbilden på ugglan är inte bara gåtfull - en så noga övervägd komposition tyder också på att någonting betydelsefullt händer. Och det gör det också, men inte i bild, utan bara på ljudspåret: Vi hör en smäll och en slirande bil. Ugglan tittar dit, och driver oss att göra detsamma. För sent ser vi vad det är som händer. Här har ljud och bild bytt roll. Det är ljudet som ger oss sanningen, medan det visuella vilseleder oss och ger scenen en närmast spöklik prägel. Och hur spännande blir det inte?Jack blir besatt av tanken att någonting var skumt med händelseförloppet den kvällen. Några av ljuden är oförklarliga. Via en slemmig amatörfotograf (spelad av Dennis Franz) kommer han över bilder från olyckan. Han försöker synkronisera dessa med sin egen inspelning. Smällen han hörde var för hög för en punktering. Det lät mer som ett pistolskott. Kanske bilderna kan ge klarhet i frågan? Medan han försöker pussla ihop sin film, är vi lika engagerade som honom i vad den ska avslöja. "Blow Out" hyllar, på sitt unika sätt, filmskapande genom att göra det tråkiga redigeringsarbetet till en nervpärs. Jack kommer en konspiration på spåret, men polisen misstror honom. Han startar en egen utredning för att övertyga dem, och lyckas övertala Sally att hjälpa till. Inte för att hon direkt tror att han har rätt, utan för att hon fruktar vad som ska hända om han har rätt...
The American Scream
Travolta och Allen har ett glödande samspel i roller med gräsrotscharm. Kontrastera dem mot John Lithgow, som är en sån skådis som alltid har ett glödande samspel med sig själv. Här njuter han av att spela den sortens filmskurk som kommer på idén att bli seriemördare för att släta över en regeringskomplott. De är alla i sitt esse. Rollerna är ytterligheter i en film som verkar så lekfull i tanken, men är så fruktansvärt iskall i sitt utförande att man inte vet vart man ska ta vägen. Jag fullkomligen älskar "Blow Out". Den är en Hitchcock för nya tider, och en sorts thriller jag saknar på den allmänna filmrepertoaren numera. Trots att jag hade sett den förut, kunde jag inte slita blicken från skärmen ens för att föra mina sedvanliga anteckningar. De Palmas skeva, fiffiga bildlösningar närmast förföljer och terroriserar huvudpersonerna snarare än att bara skildra deras historia. Allt från det antydda hotet under förtexterna, via det smygtittande fotot genom fönstren, till det fullkomligt logiska, hemska, förkrossande ljudet alldeles innan sluttexterna. Inte undra på den oro som slog rot i mig. Inte undra på att den är en av Quentin Tarantinos favoritfilmer. För det här är vad jag kallar film. Jösses. Jag skulle kunna skriva evighetslånga texter om "Blow Out", men jag måste spara mig inför ett framtida favoritfilmsinlägg. Du ser den enklast genom att köpa den. Discshop säljer en DVD för blott 49 spänn. De säljer även en påkostad Blu-Ray för 349 spänn (i skrivande stund finns bara en kvar i lager). Papercut säljer Criterion-utgåvan på både Blu-Ray och DVD.
Spelar du TV-spel och skäms för det? Upplever du att du måste dölja din hobby från familj, kolleger och vänner? Då är det här filmen för dig - "Video Games: The Movie" - i vilken kända personer från spel- och filmvärlden träder fram som hängivna spelare och förebilder. Du kan nu lämna garderoben. "Video Games: The Movie" är din krycka. Bland annat förklarar den en massa saker för dig, som du alltid kanske känt på dig men aldrig lyckats uttrycka: Att spela är inte dåligt. Det är bra. Spelen gör oss kreativa. De lindrar vår ensamhet. De får människor världen över att träffas, till och med att inleda äktenskap. De hjälper oss att fly vardagen in i de mest fantastiska världar. De utbildar. De förmedlar känslor. De stärker vår självkänsla. De berättar historier och mer därtill - de låter oss forma historierna själva. Spel är mediet där alla existerande uttrycksformer förenas och publiken är aktiv istället för passiv. Att vara nörd är att vara cool - och modern!
"Video Games: The Movie" är med andra ord en film som talar om för alla oss spelare vad vi redan vet. Vad ska vi med denna film till? Som det sägs flera gånger i spelet "The Witcher 3: Wild Hunt": "Don't teach your grandmother to suck eggs." Den rusar igenom spelhistorien via ett montage, och efter filmen fick jag känslan att montaget aldrig tog slut. Berättartempot är i paritet med en trailers. Branschens korta tidslinje bearbetas i ett antal ostrukturerade svep, från Ataris födelse till framtidens Virtual Reality, tillbaka igen ända till 1962 och "Space wars" och via Ataris krasch åter till nutidens spel som ser helt fantastiska ut. Det här är information du kan hitta enklare, överskådligare och utförligare på Wikipedia. Emellanåt får skådisar som Donald Faison och hans polare Zach Braff (som även står som filmens medproducent) tala med tindrande ögon om sina barndoms spelsessioner. Spelpersonligheter som Hideo Kojima, Peter Molyneux och Brian Fargo får under sisådär tio sekunder per man tala om vad som inspirerat dem. Att lyckas involvera visionärer som dessa är en bedrift. Att få så insiktsfulla personer att haspla ur sig såna klyschor är än skickligare. "Video Games: The Movie" regisserades av spelfantasten Jeremy Snead. Syftet är uppenbart. Han vill vara språkrör åt en bransch som vill bli tagen lite mer på allvar. Som narrator har han anlitat "Sagan om Ringen"-skådisen Sean Astin. Snead visar litet intresse för sitt ämne utöver att bara skrapa på ytan och återspegla den. Han problematiserar ingenting. Den heta potatisen - våldsdebatten i samband med dödsskjutningarna i USA - är överstökad och avfärdad på en knapp minut.
Snead gör en sak av att spelkonsumenten är aktiv deltagare, medan filmtittaren och bokläsaren är passiv åskådare. Det är om inte bullshit, så i alla fall en halvsanning, och talar bara om Sneads synsätt på filmer och böcker. Fysiskt sett är man passiv, visst, men mentalt händer något annat. Spel får mig att tänka snabbt och ytligt, men har aldrig fått (kommer aldrig få?) mig att gå på djupet med någonting. Man är för aktiv för att hinna tänka färdigt, medan filmer och framförallt böcker ger mig det utrymmet jag behöver. Det är två helt skilda mentala processer. Det är barnsligt att jämföra och rangordna olika medier, jag vet, men det var faktiskt Snead som började. Och jag tycker att inget är bättre än det andra. De fyller var sin funktion. En sak kan jag hålla med om: Spel sopar mattan med vilken tom, CGI-belamrad actionfilm som helst. Där håller filmen på att spela ut sin roll.
"Video Games: The Movie" blev till med hjälp av två "crowdfunding"-kampanjer ("gräsrotsfinansiering" på svenska), d.v.s. genom bidrag från vanliga människor istället för produktionsbolag. Detta innebär att regissörens ansvar gentemot publiken blir desto större. Detta är ett lyckat och framgångsrikt koncept inom spelvärlden, där publiken ska interagera med den färdiga produkten. Deras inflytande blir då mer logiskt. Men när man gör film - eller i alla fall dokumentärfilm - blir det dock mer problematiskt. En bra dokumentär granskar, problematiserar och ifrågasätter sitt ämne. Snead gör inget av detta. Hans film är en branschens ekokammare.
Man kan rimligtvis anta att det är spelintresserade som har bidragit med pengar. Jag förstår Sneads lojalitet gentemot dem - utan dem hade han aldrig fått göra sin film. "Video Games: The Movie" är deras försvarstal, som om någon angripit dem (oss - jag är en av er) och ifrågasatt deras existens. Nå, men vem skulle tordas? I själva verket har de redan vunnit. Som filmen själv avslöjar har TV-spelsindustrin redan passerat film- och musikindustrin i omsättning, och det finns inga tecken på att det ska vända. Kanske är "Video Games: The Movie" egentligen ingen dokumentär, men jag måste bedöma den som en sådan; Snead marknadsför den som en sådan. Problemet är att han vände sig till dess supporters för ekonomisk backning. Resultatet är en slags informationsfilm, en sådan branschfolket kan visa för oroliga föräldrar som ängslas över vad barnen sysslar med, när de sitter där framför sin Xbox och svär, gråter, eller skrattar triumferande...
Om de är tillräckligt godtrogna kanske denna hyllning kan lugna dem. Den finns för visning på Netflix, men själv kan du hålla dig undan, och kanske lira nåt sjysst lir istället? Jag rekommenderar "Red Dead Redemption", och "The Last of Us" är inte så dumt, men "The Witcher 3" är bäst av dem alla.
"The True Cost" är en årsfärsk, akut rapport från USA. Den handlar om modeindustrins moraliska kollaps under dess ekonomiska uppsving. Vi får lära oss att 97 procent av alla kläder som säljs där framställs i u-länder, där arbetsvillkoren är så usla att de anställda inte ens kan vara säkra på att byggnaden de jobbar i ska hålla. Den visar att Bangladesh har blivit största tillverkaren av billiga kläder genom att ha lägsta minimilönen - mindre än 3 dollar per dag. Den visar hur produktionen förstör miljön och förgiftar människor. Barn föds vanskapta och mentalt handikappade. Den visar hur de kläder vi återskänker till dessa länder dödar den inhemska marknaden, och hur drivor av överblivna plagg hamnar på soptippar och förpestar miljön.Den visar hur protester mot dessa villkor trycks tillbaka med våld och hot. Och allt hänger ihop med billig konsumtion i väst. Sveriges stolthet H & M går i bräschen för vad som kallas "fast fashion", ett fenomen som introducerar nya kollektioner på veckobasis och trissar upp produktionen till ohanterliga mängder. Hur ska vi stoppa detta vansinne? Hoppet verkar stå till ekologiska odlingar av bomull och Fair Trade, men de måste tävla mot oövervinnerlig konkurrens. Jag vill inte förnumstigt säga att "jag visste det", men efter att ha sett liknande dokumentärer om bl.a. vapen-, olje-, fiske-, livsmedels- och naturgasindustrin har jag inget val - jag visste det. Alla de största branscherna har vandrat samma väg, varför skulle modet gå någon annan? Faktum är att jag väntat på en film som denna, för det har varit märkvärdigt tyst om denna bransch. Nästan för tyst.
Synd att filmen inte blev bättre. Trots att "The True Cost" är helt ny, kändes det som om jag sett den förut. Andrew Morgans film är ett skolboksutförande på gott och ont.Innehållsmässigt överlappar den många andra dokumentärer. Den är lättbegriplig och metodisk som en föreläsning, men också så lätt att glömma som en sån. På så vis påminner den om "En obekväm sanning", och blir ett politiskt budskap istället för en skildring av en bransch. Om du har sett Al Gores Oscarsbelönade föredrag - eller liknande dokumentärer som "We feed the world", "The End of the Line", "Gasland", "Collapse" eller vad som helst av Michael Moore - så behöver du egentligen inte bekymra dig. "The True Cost" upprepar samma mantra enligt samma metod och kommer till samma slutsatser, vilket gör att den riskerar att drunkna bland alla andra brännande ämnen. Tryggt men lite trist. Så vilket problem ska vi beta av först? "The True Cost" har i alla fall den goda smaken att i slutändan se kapitalismen som den grundläggande orsaken. Den kommer inte med några nya insikter på det området, men skönt är att det sent omsider har blivit rumsrent med sån kritik, även over there. Och jag hade aldrig förr sett bilder från hysteriska "Black Friday", då butikerna sänker sina priser och människor blir till bestar, som kliver över varandra och slåss för att spara pengar genom att köpa, köpa och in i förbannelse köpa... Dessa scener är som ett lackmustest, de kan framkalla de mest spridda reaktioner hos publiken. Själv skrattade jag av häpnad, men vad som helst duger. Se "Black Friday" och resten av "The True Cost" på Netflix.
Kvalificerar den sig som zombierulle, när zombiesarna kan springa och är levande, besmittade människor? "28 dagar senare" förbryllade Internet när den kom. Den är en skräckis så klart, men vilken undergenre tillhör den? Frågan är egentligen helt akademisk, och bara viktig för den som brinner för klassificering. Om du frågar mig är den en fräsch uppdatering av den gamla sortens zombiefilm. Men är det särskilt viktigt vad den är? Är det inte viktigare hur den är det? "28 dagar senare" har en ruggig intensitet i sina mest spännande stunder, och en sober värdighet i andningspauserna. Se den som en slags föregångare till den lysande TV-serien "The Walking Dead". Räcker inte det? Genom att göra dem till levande istället för odöda monster, ville Danny Boyle (regi) och Alex Garland (manus) isolera och exploatera egenskaper som finns i varje människa, och således säga någonting om den mänskliga naturen. Lyckas den? Hmm... "28 dagar senare" handlar om civilisationens kollaps som en följd av ett utbrott av patologisk vrede. När de smittade inte syns i person, ser man förödelsen de lämnat efter sig, och de har varit... ja, överallt. Ursinnet präglar varje scen, från de TV-utsända kravallerna i inledningen, till actionuppgörelsen på slutet, där gränsen mellan infekterad och frisk till slut är borta. Jag vet inte om den egentligen säger så mycket om världen, men den lämnar ett intryck. Handlingen är simpel: Djurrättsaktivister bryter sig in i ett forskningslabb för att släppa försöksdjuren fria. För sent upptäcker de att aporna bär på ett experimentellt raserivirus, som även smittar människor. Viruset gör den drabbade till en rödögd, våldsam best, som spyr smittsamt blod omkring sig, och angriper alla icke-infekterade den kan se. Det är det mest ironiska av zombieutbrott; en aktion av ren barmhärtighet som bemöts av mordisk vrede. Vi hoppar 28 dagar i tiden, då cykelbudet Jim (Cillian Murphy) vaknar upp från en koma på ett sjukhus. Alla människor är borta, och sjukhuset är i en enda röra. Vi begriper förstås vad som hänt, och vårt överläge ger en laddning åt de påföljande scenerna, där Jim helt perplex traskar runt i ett ödelagt London och ropar efter människor. Utan folk blir populära platser som Westminster Bridge, Piccadilly Circus och Trafalgar Square surrealistiskt hotfulla. Att veta vad som ligger bakom underlättar ingenting.
Snart blir han jagad av infekterade, och under flykten räddas han av ett par - Selena (Naomie Harris) och Mark (Noah Huntley) - som sökt skydd i en barrikaderad kiosk. Resten av filmen är sökandet efter andra människor och en permanent tillflyktsort. Instängda i en lägenhet träffar de på en far (Brendan Gleeson) och dotter (Megan Burns) som snappat upp radiomeddelanden från en militärbas utanför Manchester, där mat och beskydd utlovas, samt en möjlig lösning på epidemin. Det är ditåt färden bär. Jag hade vissa problem med "28 dagar senare" när jag såg den första gången, och mina invändningar består. Den har bra första och andra akter, men en medioker tredje akt som passar illa ihop med resten av filmen. Rollfigurerna är så välskrivna och trovärdiga att de går utöver sin genre och skapar äkta dramatik. Jim, som legat länge i koma, är ännu inte förhärdad av livsvillkoren i den nya världen. I en kort scen återvänder han hem och upptäcker sina döda föräldrar i sängen. De har tagit sitt liv och lämnat ett rörande meddelande till sin son: "Jim, med all vår kärlek lät vi dig sova vidare. Nu sover vi med dig. Vakna inte." Ögonblick som detta skapar en touch av humanism och realism som är unik för genren. Hela första och andra akten är en resa mellan hopp och förtvivlan. Även de övriga rollerna är skickligt utmejslade. Här finns en äkta interaktion; de hjälper och påverkar varandra, för egen och den andres skull, för att öka deras chanser att överleva. När Selena träder in i handlingen, har hon nått långt i sin avhumanisering; den som visar sig svag, och blir henne en börda, överger hon omedelbart. Hon och Jim börjar dock dras till varandra, och påverkar varandra i en riktning som ger hopp om mänskligt liv.
Tyvärr tappar Boyle och Garland denna tråd på slutet, då tonläget helt abrupt förändras och filmen hamnar i actionträsket. Jim blir en actionhjälte. Han får egenskaper han aldrig visat prov på innan och tar sig an ett helt kompani soldater i en ockuperad herrgård. Denna upplösning är svagt uppbyggd. Den finns där för att bevisa en poäng - att vreden finns även inom den medmänskligaste av människor - men nästan ingenting vi sett innan pekar på att medelmåttan Jim ska bli en sådan övermänniska. Detta hade inte bekymrat mig om resten av filmen varit likadan. Men helst hade jag givetvis sett en upplösning som gick i stil med de briljanta inlednings- och mittpartierna; någonting psykologiskt gastkramande. Få skräckfilmer förtjänar att ta sig själva på fullt allvar, men "28 dagar senare" är faktiskt en av dem. Tyvärr insåg inte Boyle och Garland detta. Denna film var på väg att bli mästerlig. Som det blir nu skär det sig, som om två helt olika filmer godtyckligt fogats samman till en. När jag såg "28 dagar senare" första gången 2002 tyckte jag slutet saboterade hela filmen. När jag såg om den för några dagar sedan tog jag till mig de briljanta stunderna på ett bättre sätt, och såg att det, trots allt, fanns en tanke bakom allt. Målet var det inget fel på, men de valde fel, klumpiga genväg dit alldeles på slutet. Det är ändå en bra film. För den som gillar skräckfilm i allmänhet, och "The Walking Dead" i synnerhet, är "28 dagar senare" omistlig. Den står sig starkt ännu ett drygt decennium efter premiären. Hyr den på exempelvis Plejmo, där den kostar 29 spänn i skrivande stund. Den är ett svagt eko från tidsandan som rådde efter 9/11 (även om den skrevs före) då man såg sig om i världen efter hopp men bara såg vrede. Idag har läget inte precis förbättrats. Så bra var den denna gång att jag även såg om uppföljaren, "28 veckor senare", kvällen efter. Där har vi en film som jag inte omvärderade å det bättre.
Så, de gav den sitt absolut yttersta, men här har vi en film som aldrig borde ha gjorts. "Det är inte slut", står det på postern till "The Pact 2", som tar vid några veckor efter slutet av "The Pact". Jag gillade den filmen, men detta citat låter mer som självbedrägeri än något annat, för visst fan var den slut. Polarna Patrick Horvath och Dallas Richard Hallam, nykomlingar i filmindustrin, anlitades att skriva och regissera uppföljaren till den småskaliga skräcksuccén från 2012, och det var ett otacksamt jobb. Jag kan inte klandra deras försök, bara att försöket överhuvudtaget blev av. Det blev ingen film, det blev ett appendix. Egentligen gör tvåan allt man kan förvänta sig av en uppföljare, förutom en sak: Här finns ingen pakt. Man kan tycka att filmens titel bör tas i beaktande under manusarbetet, men nej, inte denna gång. I övrigt återanvänder den ettans grundbultar; samma mystik, samma andliga detektivarbete och samma överraskning på slutet. Den har fattat ettan. Men problemet är att storyn i ettan obönhörligen, oåterkalleligen, definitivt var slut när eftertexterna rullade, på samma sätt som första "Hajen" verkligen tog slut. Att förlänga händelseförloppet är bara att håna det, och hur välvilligt man än hånar är ett hån alltid ett hån. Handlingen involverar serietecknaren June (Camilla Luddington), som extraknäcker som städare på brottsplatser. Hon börjar drömma verklighetstrogna mardrömmar om sina arbetsplatser, i vilka hon ser brotten begås på nytt. Den sansade pojkvännen, polisen Daniel (Scott Michael Foster), försöker lugna henne. Det är oförklarligt - börjar hon bli galen, eller försöker någon varna henne, eller är hon hemsökt? Hon får nys på fallet om Judas Killer (som var skurk i ettan och dödades). June visar sig ha dolda kopplingar till denne psykopat. Trots att han är borta, börjar folk åter mördas enligt hans metod. Polisen misstänker en "Copycat". Inte blir det bättre av att den maniske FBI-agenten Ballard (Patrick Fischler) verkar misstänka June, eftersom hon ju vet så mycket om brotten från sina drömmar. En natt drömmer hon om mordet på sin egen mor, och när hon vaknar med ett ryck åker hon i ilfart till moderns hus, där någonting fruktansvärt har ägt rum. Genom chockvågorna börjar det klarna för June att hon svävar i fullständig livsfara...
Snart börjar saker och ting spöka på sitt sedvanliga manér. "The Pact"-filmerna lockar skräckfilmspublik med hemsökelser i "Paranormal Activity"-stuk. I ettan underbyggde dessa dock ett ännu hemskare avslöjande på slutet - att skurken i högsta grad var verklig, på sitt sätt osynlig och allestädes närvarande. Tvåan har krystade drömscener och visioner som inte spelar någon roll, spökerier som visserligen fungerar men bara är villospår ämnade att underhålla, och ett fruktansvärt lamt och förutsägbart slut. Här är ett tips till filmskaparna: Involvera fler skådisar så att vi inte kan gissa vem som är mördaren genom uteslutning. Här är ett annat tips: Var inte så uppenbara med att peka ut en misstänkt åt oss - vi fattar att det är ett villospår, och det reducerar antalet verkligen misstänkta med en. Vi får återse gamla bekanta från "The Pact"; hjältinnan Annie (Caity Lotz) gör en forcerad comeback och Steve (Haley Hudson), den synska kvinnan, skymtar förbi i en ofrivilligt komisk dialog som filmarna valt att skildra i extrem närbild. Deras medverkan är bara fanservice. Utan dem och med en annan titel på filmen hade jag aldrig gissat att detta var en uppföljare till "The Pact". Och av någon anledning, som inte ens filmskaparna själva har orkat rättfärdiga, är Mark Steger tillbaka som Judas Killer, antagonisten från ettan. Detta är ingen spoiler. Han återkommer i flera drömscener filmen igenom, mer för att filmskaparna vill få oss att undra "Vad betyder det?" än för att det verkligen betyder något. Fast jag vet vad han betyder, "The Pact" skildrade en kamp mot den nedärvda ondskan inom en familj. Judas Killer är en symbol för denna ondska. Så, vad vill då slutet i "The Pact 2" säga? Jag ska inte avslöja vad som händer, men för dig som sett den: Är inte skurken tematiskt helt fel vald, med allt i åtanke? June visar sig bära på ett mörkt genetiskt arv. Som slutstrid försöker manuset forcera fram en kamp inom henne, som om det vore den logiska följden på allt vad filmen byggt upp. Men faktum är att ingenting vi sett under hela filmen tyder på att hon är kluven. Denna konflikt kommer helt ur det blå - den är en icke-konflikt. Så vi har en handling som är ett villospår fram till ett slut som inte verkar helt rimligt. Efter ungefär halva speltiden är June så snubblande nära gåtans lösning, att det bara kan vara manuset och regissörens anvisningar som hindrar filmen från att ta slut. Någonting är fel när en huvudroll måste tampas inte bara mot en mördare, utan också mot filmskaparens små nycker. "The Pact 2" finns i skrivande stund på Netflix. Se ettan istället, den finns också där, och är mycket bättre. Men vänta, det kommer mer. Varför sluta när recensionen är slut? En slags epilog strax innan eftertexterna till "The Pact 2" antyder om ännu en uppföljare. Så hur många gånger ska de försöka återskapa denna spökhistoria innan den blir till en fars?
"Vägvälten och fiolen" är bara 45 minuter lång - mycket kortare än de filmer jag vanligtvis bloggar om. Men eftersom den är ett tidigt verk från den säregne ryske regissören Andrei Tarkovskij (1932-86) tog jag chansen att se den när jag upptäckte att jag hade en kopia på min laptop. Tarkovskij var en konstnär med en unik spirituell sensibilitet, som han blev en mästare på att uttrycka på film. Hans verk var medvetet vaga och långsamma, för långsamma för de flesta. Han försökte inte dokumentera och spegla livet, utan uttrycka det som en dröm i all dess gåtfulla, oförklarliga prakt. Om du gör en bildsökning av "Tarkovsky movie stills" på Google får du ett galleri av ögonblicksbilder från hans universum. Det påminner inte om någon annan värld jag känner till, och jag kan inte sammanfatta den i ord. Söker du en mening kan du hitta en, men bara om du skalar bort medvetandet om din omvärld, faller in i filmens trance och formar en egen betydelse i samklang med filmen du ser. Som du kanske förstår blev Tarkovskij aldrig särskilt populär hos den breda massan. I jösse namn, vem är beredd på ett sånt arbete när man sätter sig för att koppla av med en film? Men jag blev överraskad av hans tidiga "Vägvälten och fiolen", som är ovanligt linjär, tydlig och sentimental (den var hans examensfilm på filmutbildningen, han fick högsta betyg), vilket inte är ett omdöme utan en beskrivning. Den är nästan som en ordinär film! "Vägvälten och fiolen" handlar om en ung, knappnålsögd gosse (Igor Fomchenko) som bor med sin mor och syster i en flott lägenhet. När filmen börjar ska han gå på fiollektion, men misslyckas med att smyga undan de mobbande barnen i trapphuset. Men när de får tag i hans fiolfodral och börjar bolla det runt mellan varandra, träder en byggarbetare (Vladimir Zamanskiy) in och säger åt dem att lägga av och lämna gossen ifred. Byggarbetaren, som är vägvältsoperatör, blir pojkens hjälte. Denna lilla historia handlar om deras osannolika och omöjliga vänskap.
Gossen spelar fiol vackert, men tillrättavisas av fiollärarinnan för att han inte följer rätt form. Och så klart retas han av de andra barnen för att han inte har rätt leksak. Vägvältsoperatören erbjuder honom att hjälpa till med vägarbetet. Gossen blir överlycklig. De hittar på olika äventyr under dagen, vilka får du se själv, och till slut får han spela sin fiol utan bannor och begränsningar i filmens finaste scen. På sin korta tid hinner filmen med att vara tjusig och finstämd, men inte utan hot om annalkande tragedi. De illasinnade pojkarna cirkulerar som vildvittror runt en hjälplös, och de vuxna har ingen aning om den unge violinistens verkliga behov. Jag såg "Vägvälten och fiolen" med stor fascination och en del ovisshet. Den bländar med sitt utförande och hotar med sina antydningar. Även om den är en förhållandevis simpel barnfilm (inte helt olik "Kan du vissla, Johanna" eller "Flickan") ger den prov på Tarkovskijs drömska berättarflyt. Miljöerna kan skifta närmast obemärkligt omkring skådisarna, som om de fanns i figurernas medvetanden istället för runtomkring dem. Någonting spökar rent visuellt, ibland så man knappt märker det, ibland mer uppenbart som när bilden delas upp i fragment som alla visar samma sak. Tarkovskij verkar haft en fascination för speglar, och här använder han återkommande spegelbilder för att antyda om en annan, lätt förvrängd värld, en värld som formas av våra föreställningar och tankar. Det är samma värld som han återgav under resten av sin yrkesbana. Vad den betydde? Det vet jag inte om han visste själv, och frågan är kanske helt oväsentlig, men oavsett vilket tar jag gärna del av den igen. Det var länge sedan jag såg "Solaris", "Nostalghia", "Stalker" och allt vad de heter, och jag känner att jag är sugen på att ge dem en ny chans.
