Night Will Fall (2014)

[Det har blivit ytterst lite film för mig senaste tiden eftersom jag ägnat mig åt annat; framför allt teveserier. Sent omsider har jag svept igenom hela "Breaking Bad" och jösses, vilken manipulativ show det är. Det skriver jag i all välmening. Du vet säkert redan allt om "Breaking Bad" så vad mer kan jag skriva? Den är ett populärkulturellt fenomen - dess rollfigurer citeras för jämnan, den ses igen och igen av hängivna fans, och nya tillkommer dagligen. Redan nu kan den väl ses som en klassiker. Det är oundvikligt, för så bra är den.

Sedan såg jag dokumentärserien "The Jinx" på HBO, som hade liknande egenskaper, men som lyckligtvis var mycket kortare och successivt släppte greppet om mig. Den fungerade som perfekt avvänjning. Nu är jag åter i gamla gängor.

Fyra filmer har jag lyckats klämma in under denna period, men det var så länge sedan jag såg dem att jag endast kan skriva om dem i korta ordalag.]

---

Night Will Fall

"Night Will Fall"  är en metadokumentär - alltså en dokumentär om en dokumentär - om utrotningen, såsom den fångades på bild av dem som upptäckte den - de allierade fronttrupperna och dess journalfilmare - där de drog fram under andra världskrigets slutskede. Det var ett pågående helvete, och "Night Will Fall" är dess ögonvittnesskildring. Som upplevelse gör den ett briljant jobb med att involvera oss som deltagare i upptäckten. "Trevligt" är det inte, men "trevligt" hade varit en objuden gäst i dessa sammanhang.

Egentligen handlar filmen om en dokumentär som föll i glömska; den dokumentär som producenten Sidney Bernstein gjorde utifrån de bilder han kom över. För att skapa ett narrativ anlitade han vännen Alfred Hitchcock som regissör, vilket ytterligare förstärker dess filmhistoriska tyngd. Arbetet drog ut på tiden, och i världskrigets kölvatten började Kalla kriget ta gestalt. USA behövde Tyskland som allierad mot öst, och en anklagande dokumentär om deras krigsbrott ansågs kontraproduktivt. Så av deras film blev intet, och snart glömdes den bort. "Night Will Fall" är en dokumentär om detta öde, och som sådan måste den så klart ta del av innehållet.

Filmen gör sitt bästa för att stålsätta dig inför vad den ska visa, men alla såna ansatser är egentligen lönlösa. Bilderna träffar dig i maggropen, och de levande beskrivningarna av stanken, atmosfären, känslorna, glädjen över befrielsen och skammen hos den tyska civilbefolkningen tecknar ett vidare porträtt i din fantasi och dina tankar. Hur tacklar du ett sånt övergrepp på dina sinnen? Du kanske känner avsmak inför vad du upplever, men det är ju precis det som är meningen. Frågan är bara hur du går vidare med det.

Slutet kommer som en chock. Vi får se närbilder på vad som en gång var människor, men som mött så brutala slut att de inte längre kan identifieras som sådana, inte ens av närstående. Det finns helt enkelt inte tillräckligt kvar av deras identitetsmarkörer ovanför halsen. Deras enda funktion är nu som bevismaterial för de omänskligheter de fått utstå. Detta varvas med bilder på civila tyskar, som bodde blott kilometer från allt detta, som levde sina liv, närde sina fåfänga drömmar och försökte ha det "trevligt", medan medmänniskor led alla helvetets kval inte långt därifrån. Stanken kunde kännas ända till bebyggelsen. Nu tvingar de allierade dem att paradera längs vägar flankerade av dessa kvarlevor; kropp efter kropp, i tusental. Dessa scener kommer jag att bära med mig så länge jag lever. Det är ofrivilligt och helt och hållet oundvikligt.

Jag såg den på SVT Play, och i skrivande stund går den ännu att se i sju bråda dagar. Gör det bara.

The Double (2013)

"The Double" är baserad på en kortroman av Fjodor Dostojevskij, som var en mästare på att dramatisera människors psykologiska skärseld. Det är ingen lätt sak att skildra sånt som sker inuti en människa med ett så utåtriktat medium som film. Men det kan göras, och det kan göras utmärkt. Richard Ayoade ("Submarine") använder alla filmkonstens tricks för att släta över dess begränsningar, och gör "The Double" till ett slags demonstationsvideo för filmskolestudenter. Den är gripande och stämningsfull, men också lite plojig och tom, där det är uppenbart att den siktade på någonting, tja... mer. En framtida kultstatus känns oundviklig och välförtjänt, men berättelsen hade förtjänat mer tyngd. Detta hade kunnat bli ett mästerverk.

Jesse Eisenberg är jättebra som huvudrollen Simon, som är så anonym att han knappt existerar. Han jobbar inuti ett dunkelt, spartanskt kontorslandskap. Träbåset han blivit tilldelad är så trångt att skrivbordsstolen knappt har 360 graders svängrum. Där har han jobbat i sju år men måste ändå identifiera sig för spärrvakten varje dag. Trots att han utför sitt arbete med bravur, vad än det nu är, så förbiser chefen (Wallace Shawn) honom vid varje befordran. Och så är han hemligen kär i kopiatorflickan Hannah (Mia Wasikowska), men saknar modet att säga någonting icke arbetsrelaterat vid varje försök. De bor mitt emot varandra, vilket ger honom möjligheten att tråna genom en kikare varje kväll.

Ännu ett liv passerar och ingenting förändras för människor som Simon. Inte förrän en dag då en person identisk med honom, en man vid namn James, börjar på samma kontor. Han ser alltså exakt likadan ut, men är till karaktären Simons raka motsats; extrovert, framgångsrik, allas vän, chefens favorit, och givetvis blir han Hannahs älskare. Att ingen ser likheten mellan honom och Simon beror bara på att ingen överhuvudtaget längre ser Simon. James är ett svin - vad annars? - men folk blundar för det. Alla utom Simon. Hela hans liv håller på att ersättas med denna nya främling. Hans kamp för att återta det blir desperat, och den blir blodig...

Storyn är givetvis öppen för tolkningar, men för mig finns bara en möjlighet. "The Double" är en film för de missförstådda, de som skriker i mörkret, de som straffas med patologisk ensamhet när de bara vill vara sig själva. Inbillat eller äkta - okarismatiska känner sig kvävande underlägsna inför omgivningens krav på att passa in. 

Ayoade och hans medarbetare gör ett beundransvärt arbete med att skapa ett eget universum. Kulisser, rekvisita och mode utan enhetlig tidsanda gör att den känns tidlös. Här finns 50-talsfrisyrer, 80-talsvideo och 70-talskostymer. Över allt vilar ett slags dystopiskt mörker. Väggarna på kontoret verkar målade bara för att maskera färglösheten. Storyn utspelas utifrån ett visst sinnestillstånd, och tid och plats är oväsentligt.

Jag kan bara jämföra med visionärer som Jean-Pierre Jeunet och Terry Gilliam, och det är inget dåligt beröm. Men likt dem tycker jag att Ayoade tränger undan meddelandet med allt det filmiska han har till sitt förfogande. Jag har inte läst Dostojevksijs förlaga, men den måste var mästerlig. Filmatiseringen når inte riktigt den nivån.

Men ändå - jag rekommenderar den. Den person jag en gång var hade älskat "The Double" förbehållslöst, och någonstans inombords jag kan känna honom protestera mot min kritik. Denna film är en av hans nya favoriter. Men den personen har numera ett cyniskt skal utanpå. Idag känns "The Double" lite för simpel för mig, som en kampsång för ett sinnestillstånd som inte ser sig bevärdigat att sjunga. Jag beundrar hantverket, och jag älskar idén bakom storyn. Denna gång passar de inte riktigt ihop; de talar inte riktigt samma språk.

Låter det kryptiskt? Nå, men se "En liten film om kärlek" för att se vad jag menar. På sätt och vis är den ett slags fördjupning på ämnet, trots att den kom långt före. Men se först "The Double" som en slags introduktion. Sen några veckor finns den att hyra på Headweb. Mycket "nöje"!

The Signal (2007)

I staden Terminus börjar TV-signalen sända subliminala meddelanden. Allt som syns på skärmen är abstrakta, ständigt skiftande färgmönster, och vad än det är så förvränger det sinnet på dem som ser. De blir paranoida, våldsamma och börjar hallucinera. Men när man väl börjat kan man inte sluta titta. Detta är förutsättningen för scifi-skräckisen "The Signal" från 2007, och jag tyckte det lät häftigt, så jag gav den en chans trots halvtaskiga omdömen överallt.

Om den vill förmedla känslan av att stirra in i denna signal i dryga timmen, så bra gjort, den lyckas verkligen. Jag såg den helt nollställd, som i en trance. De mest märkliga saker hände på skärmen, och vad som än pågick inom mig, så hade det ingenting att göra med det jag bevittnade. Jag kan knappt minnas vad som hände, kanske för att den verkligen lyckades hypnotisera mig med sin handling, men mest troligt för att ingenting egentligen hände.

"The Signal" spelades in med spargrispengar och gör allt i sin makt för att utstråla "kultfilm". Hur väl den lyckas med det kan bara den som hamnar i kulten berätta om. Själv gjorde jag det inte. Tre filmskapare (David Bruckner, Jacob Gentry och Dan Bush) har slagit sina kloka huvuden ihop för att åstadkomma detta verk, som är uppdelat i tre episoder som hör ihop. Så jag gissar att varje regissör ansvarade för en egen episod. Effekten blir lite osammanhängande, som en sån där stafettberättelse. Du vet, en sån som påbörjas av en person, och där den som tar över bara får se sista meningen innan hen fortsätter.

Det finns en handling, om man kan kalla den så. Mya (Anessa Ramsey) har vänsterprasslat med Ben (Justin Welborn) en kväll. De är förälskade. De svär - halvt på riktigt, halvt på låtsas - att de ska rymma tillsammans långt bort från Terminus. Men hon måste åter till sin egen lägenhet. Där väntar hennes svartsjuke, misstänksamme make Lewis (AJ Bowen) med två bekanta, som alla har spenderat kvällen framför TV:n. De ville se baseball, men TV:n har bara sänt en mysko, färgsprakande signal, som fyllt deras huvuden med galna tankar... 

Mya försöker fly från sin make, och med mobilsignalen död försöker Ben hitta sin älskade så att de kan rymma tillsammans. Vad som händer därefter låter vi vara osagt, men visst låter det spännande? Visst kan du begripa att jag blev nyfiken? Resten involverar ett par lägenheter, en handfull skådisar, allehanda vapen och en förvirring om vad som är verkligt och inbillat. Det är som om signalen sänds vidare ut mot... oss.

Givetvis är "The Signal" fylld med blodigt våld, men någonting i själva tonläget är väldigt skevt. Framförallt i mittenepisoden, som utspelas i något drömlikt feberrus i en lägenhet. Skådespelarna agerar manierat, som i en sitcom, men de saknar skämt att leverera. Istället slår de varandra sönder och samman. Filmskaparna vill bevisa någonting här. TV:s inverkan på vårt humör och vår verklighetsuppfattning till exempel. Vad ironiskt då, att de använder samma medium för att bevisa det.

Samma ironi gör att man upplever en märklig avtrubbning. Det är en deprimerande, manipulativ erfarenhet. "The Signal" bara bryter ned dig och saknar ett innehåll som låter dig återskapa humöret till det bättre. Du lämnas vind för våg. Det är exakt vad den eftersträvar, så på något sjukt sätt skulle man kunna hävda att "The Signal" är genial. Men detsamma skulle man i så fall kunna säga om Hans Scheike, och hans värld är verkligen ingenting för mig.

Tanken var i grunden fel, och resultatet blev skrämmande lyckat. Hur bedömer jag sånt? Om du vill göra ett försök, så finns "The Signal" på Netflix.

Det riktigt kusliga vore dock att sitta och se signalen, alltså filmens signal, under lika lång tid som det tog att se filmen. Vilken hade effekten blivit? På vilket humör hade jag mött dagen efteråt? Såna filmer finns på riktigt, men de är i regel inte så långa som en spelfilm. Regissören Stan Brakhage, exempelvis, gjorde sådan konst genom att måla direkt på filmremsan. Sök hans namn på YouTube om du törs. Folk har vittnat om märkliga, lugnande effekter av hans verk. Alltså det diametralt motsatta till vad filmen "The Signal" vill hävda.

Byzantium (2012)

Problemet med seriösa vampyrer, de som är som människor, är deras odödlighet. När de levt flera livstider och har haft möjlighet att lära sig allt som finns att veta måste de vara mycket klokare än de klokaste dödliga. Men hur skriver man en sådan i fiktionen? Hur går författaren utöver sin egen dödliga visdom och gör den odödlig? Hur skriver man någon som är smartare än en själv? Med all min visdom från filmvärlden, så kan jag i alla fall utröna: 

Visdom innebär en viss träighet och rigiditet, som antingen yttrar sig i filmens form, eller i karaktärernas abundanta vokabulär. Just denna gång har vi att göra med en rigoröst formbunden, seriös vampyrhistoria, om flykt, fångenskap och suktande efter frihet. Jag gillar idéerna bakom, men måste vara ärlig här - i långa stunder var jag fullständigt uttråkad. Bara det spännande slutet räddade ett halvhyfsat betyg.

"Byzantium" är en allegorisk berättelse med starkt feministiska övertoner. Den handlar om två odödliga kvinnor som befinner sig på flykt undan ett odödligt, uråldrigt brödraskap. För att förklara deras bestialitet och odödlighet är de alla vampyrer med anor från det bysantinska riket. I tvåhundra år har jakten pågått, och när vi kommer in i bilden är den på väg att ta slut i en brittisk kuststad. Därför måste filmen kämpa med att hinna ikapp sin egen historieskrivning.

I tillbakablickar berättar flickan Eleanor (Saoirse Ronan) om sitt och beskyddarinnan Claras (Gemma Arterton) drygt tvåhundraåriga liv. Under tiden hon berättar försöker de hålla sig gömda - de lyckas sisådär - och så fort hon är klar kommer sammandrabbningen på slutet. Avsikten är att skildra den totala rotlösheten - kvinnorna är på drift i både tid och rum - men bristen på förankring gör att storyn bara står och stampar, som om den vore en lång resumé. Eleanors berättelse distraherar från det som händer i filmens nutid, och vice versa.

På postern står bland annat "En Twilight för vuxna", några uppskattande ord från en kritiker. Men personligen kände jag mig för gammal för "Byzantium". Filmen tyngs av ett svårmod som gör att den känns pretentiös i övermått, på ett sätt jag kanske - men inte säkert - hade kunnat relatera till i tonåren. Replikerna är styltiga, romantiska klyschor på det där odödliga sättet som förklarar handling, ståndpunkter och känslor, utan att föra över dem på publiken. Jag får intrycket att jag ser symboler snarare än verkliga figurer. Men för att få symboliken att fungera, måste filmens verklighet fungera. För hur ska vi kunna tänka på det vi ser, om vi inte tror på det vi ser?

Regissören Neil Jordan har filmat en liknande historia förut, "En vampyrs bekännelser", men den var bättre. Framförallt led den inte av att saker och ting hände under flera tidsepoker samtidigt, då ramhistorien var blott det - någon som satt och berättade. Han har en blick för inramningar. Han filmar sådär utsökt vackert som du kanske minns från "Slutet på historien".

Emellanåt väljer han att fota sina kvinnor genom galler, balustrader eller nät, du vet, regissörens metod för att förmedla fångenskapen. Detta ska spela på vårat undermedvetna, men när man börjar tänka på det känns det aningen överflödigt och obstruerande. Du behöver inte göra vackra bilder av kvinnoförtryck, när själva storyn levererar budskapet klart och tydligt, musiken förmedlar sorg, skådisarna snackar om ensamhet och miljön visar undergång. "Byzantium" består av små subtila ingredienser som samarbetar för att ge ett fullständigt övertydligt resultat.

Om du gillar sådant, så finns den sedan ett bra tag på Netflix.

Uppsamlingsheat - februari 2015

Låt mig fatta mig kort. Jag har mycket att stå i, inte minst en cykel som krånglar och jag måste sätta skiftnyckeln i innan det är dags att cykla till jobbet. Eller gå, beroende på hur väl jag lyckas.

Jag har sett lite film på sistone, närmare bestämt tre stycken sedan "The Lone Ranger", men inte haft tid att skriva något om dem. Så här kommer ett uppsamlingsheat med kortfattade omdömen, såsom jag kan göra ibland.

---

"Gone Girl" (2014)

"Gone Girl" satte mig på pottan en aning. Den är så bra att den förtjänar en egen utförlig text, men ju utförligare man skriver, desto mer saboterar man upplevelsen för sin nästa. Den är sin handling, som är inlindad i ett bländande hantverk och berättad på ett utsökt förföriskt manér - vilket dessutom är en del av poängen med filmen. Mer än så nänns jag inte avslöja.

För en manuskille som mig är "Gone Girl" en ren njutning i berättande, en lek med perspektiv, en "Whodunnit?" som övergår i en "Hasanyonedunnwhat?". Regisserad av David Fincher, som har såna här sjuka labyrintiska deckare som specialitet, men aldrig har han lämnat en sån här klump i magen på mig i efterhand. I huvudrollerna ser vi Ben Affleck och en helt fantastisk Rosamund Pike. Den lär vara med på min årsbästalista.

---

"Annabelle" (2014)

Med ett överflöd av utdragna närbilder på den där onda dockan från "The Conjuring" (2013) där ingenting händer,  börjar "Annabelle" närma sig självparodi. Den är jämförbart bra med sin föregångare, så gillade du den så... ptja, varför inte? Den tillför ingenting till genren, knappt ens någon skräck, men några scener fick mig att hoppa till i soffan. 

Tyvärr har den en så genomskinlig exposition att jag förutsåg i stort sett varje rollfigurs funktion för storyn. Så jag satt mest och väntade på att se om jag skulle få rätt, medan bra skräck förutsätter att du förväntar dig vad som helst. Det är i denna förväntan själva skräcken består, likt sekunden innan du vänder dig om för att se vad som står bakom dig, och du vaknar upp ur din värsta mardröm...

---

"Män i krig" (1957)

Du får vad du förväntar dig, och med en sån titel, vad förväntar du dig? Ja, den är svartvit och ganska macho. Under Koreakriget blir en amerikansk pluton strandsatt i fiendeland, och måste hitta ett sätt att förenas med sina allierade. Krigsfilm efter krigsfilm har konstaterat samma sak. Tillståndet "karlakarl" är ett ensamt sådant, och i kriget finner de ett sätt att förenas, att på riktigt bry sig om och hjälpa andra som behöver och accepterar hjälp på samma villkor.

Ett citat i inledningen - "Berätta om fotsoldaten, så ska jag berätta om alla krig" - anspelar på någon allmängiltig förklaring till krigets tillstånd, och det vet jag ju ingenting om, men det kan ju inte vara så enkelt som denna rättframma skildring. Ett citat är bara ett citat, och att du slänger dig runt med ett sådant ger dig inte garanterat rätt. "Män i krig" varken glorifierar eller romantiserar krig, men den romantiserar soldater i gemen och känns lätt naiv i dessa Edward Snowden-tider. Samtidigt är den en ganska spännande berättelse med oviss utgång, och det duger för mig. Finns på Netflix under "klassiker".

The Lone Ranger (2013)

Den otroligt utskällda och flerfaldigt Razzie-nominerade "The Lone Ranger" är egentligen inte så pjåkig. Problemet sitter i tonläget. Den siktar på att vara dels putslustigt matinéäventyr som tänjer på fysikens lagar, dels seriöst drama med verkliga konsekvenser. Folkmord på indianer är en sådan konsekvens. Detta ställer upphovsmännen inför ett dilemma. Dessa element är svåra att kombinera. Filmen är tillåten från elva år, och vill förbli så. Så hur tror du regissören Gore Verbinski och producenten Jerry Bruckheimer gör för att inte förlora familjestämpeln? Så här gör de: (1) de struntar i att visa blod, och för säkerhets skull så (2) avslutar de folkmordsscenen med ett skämt. "Too soon", mumlade jag för mig själv istället för att skratta.

Den som kan sin western märker tydligt influenserna från genrens stora dramer - framför allt "Little Big Man" och "Harmonica - En hämnare" - samt tågjakten från "Så går det till i krig". Resultatet blir föga pricksäkert och hur skulle det kunna bli det? Snarare är det en hagelsvärm som träffar över hela måltavlan och sånär dödar filmen.

Äventyret skildras egentligen bara såsom Tonto (Johnny Depp) minns och återberättar det för en gosse (Mason Cook) på ett museum i filmens inledning. Så man skulle kunna argumentera för att det är hans syn på saken vi får se, och kanske speglar filmen hans ambivalens inför vad han varit med om? Ja, så måste det vara. Det begriper väl vilken elvaåring som helst? Dagens ungdom, ingen känsla för psykologi.

Vad filmen gör bra, gör den dock väldigt bra. Den är smäktande vackert fotograferad, scenografin och kostymerna är makalösa och närvarokänslan gedigen. Den tecknar en fullödig westernvärld befolkad av de skitigaste råskinn du kan tänka dig. Hit kommer John Reid (Armie Hammer), mannen som sedermera blir Lone Ranger, för att ställa allt tillrätta. Han är principfast, en lagens väktare som skyr skjutjärn som pesten. Lagboken är hans vapen och så vill han ha det. Men ödet vill annat. 

När berättelsen börjar är han på väg till sin bror, Dan (James Badge Dale), sheriffen i nybyggarsamhället Colby. Redan under tågresan dit kommer han i kontakt med Tonto, som är ute efter vad han tror är den uråldriga onda anden Wendigo. I människoskepnad kallas han Butch Cavendish (härligt ondskefullt spelad av William Fichtner). Snart tvingas de två samarbeta, högst motvilligt, eftersom de av olika anledningar får en gemensam motståndare.

"The Lone Ranger" är härligt actionspäckad, och har en så övertygande yta att den gör mig nostalgisk efter de mästerverk den imiterar. Inte heller handlingen är det någonting större fel på. Att jag känner mig lite för gammal för målgruppen är ju ingen giltig kritik. Skådespelarna agerar med all den övertygelse man kan förvänta sig - med ett irriterande undantag.

För filmens misslyckande får helt och hållet tillskrivas storstjärnan Johnny Depp, som också får ta sitt ansvar som exekutiv delproducent. Han är häpnadsväckande usel som Tonto. Här visar han upp en oöverträffad tondövhet. Ständigt ställer han sig själv i centrum, allt som oftast med en skämtsam töntighet som hade passat mycket bättre som attribut i huvudrollen Lone Ranger. När Tonto dessutom varvar det med ett djupt filosofiskt allvar, nästan alltid i ögonblicket därpå, skär sig allting. Depps skådespeleri sker på en nivå av ironi som resten av filmen inte tål. Den ena extrema sinnesstämningen fördärvar den andra. Och vad finns kvar? En pajas i smink som hånar sig själv, sin film, sina repliker, sin publik och alla medarbetare som gör sitt yttersta.

Jag fattar, jag fattar - han vill återuppleva dundersuccén med Jack Sparrow från "Pirates of the Caribbean". Men Tonto är inte Tönto. Jag menar, Lone Ranger är tönten. Se bara på honom, hans kostym, hans mask. Stackars Armie Hammer. Under inspelningen måste han ha närt en tilltagande vrede gentemot sin "med"-spelare. Allting talade för att han skulle få sitt stora genombrott i och med "Lone Ranger". Men en överbetald stjärna klarade i sin fåfänga inte att stå i bakgrunden, så han armbågade sig förbi, ställde sig i strålkastarljuset och stal vartenda skämt. Och han sög medan han gjorde det. 

Jag såg filmen på Netflix, och den duger som lättsmält underhållning när du sett allt annat du velat se.

Boyhood (2014)

Hur blir getingar till? Mason, 6 år, ligger i gräset med huvudet bland molnen och funderar. Kanske om man sprutar vatten på exakt rätt sätt, så förvandlas det till en geting? Kan det vara så? Mamma kommer förbi. Mason prövar sin idé på henne och hon säger inte emot. Då måste det stämma - så blir getingar till. Och vips så blir detta till ett minne i Mason, ett obetydligt sådant bland många andra. Varför det finns där begriper han inte. Det bara finns där, och där kommer det att förbli. Minnen fungerar så. Det finns en känsla av att man väljer dem lika litet som man väljer vem man blir. Kanske hänger det ihop.

Strax därpå får vi se när han påträffar en död fågel som kraschat mot ett fönster. Detta blir ett annat minne. I formen av två olika djur har nu begreppen "födelse" och "död" kommit över honom. Dessa är de två abstrakta ramar som sätter gränserna för ett liv. Och med dessa på plats inom sig, kan berättelsen om honom ta sin början.

Länge har regissören Richard Linklater varit en av mina favoriter. Och på hans IMDb-profil har jag länge sett existensen av någonting gåtfullt. Först kallades det "The Untitled Twelve Year Richard Linklater Project". Sedan blev det "Boyhood". Min nyfikenhet har varit svårtyglad men nu är den stillad. Resultatet blev bättre än jag någonsin vågat tro. Aldrig har jag sett en bättre film.

Alla som bidragit med någon liten del av "Boyhood" måste känna stolthet för vad de gjort, och sorg för att det är över. För tusan, till och med jag känner stolthet för att jag så länge känt till dess existens. Ingen annan film jag minns är i utförande så tätt förbunden med vad den skildrar. Tolv år tog den att spela in, och den skildrar tolv år av en pojkes uppväxt. Samma skådespelare har spelat honom under all denna tid. Från hans första formande av sin identitet vid sex år, tills han som artonåring är redo att släppas fri att finna sin plats i världen.

Den potentiella målgruppen är ofantlig. Alla som levt hela den långa vägen från barn till vuxen kan känna igen sig. Den som fött och uppfostrat ett barn känner säkert igen sig ännu mer. Att släppa taget kan inte vara enkelt. Självklart begriper vi att det sker med både stolthet och sorgsenhet.

Så vad handlar "Boyhood" om? Det är en fråga om perspektiv. Det är en berättelse om tiden som går, och längs vilka outgrundliga vägar den leder oss. Som varje uppväxt, har den en början och ett slut, men ingen handling. Som i ett riktigt liv finns här större och mindre konflikter, omedelbara och oändliga. Sådana som världen gör allt för att dölja eller överdriva. Som i ett riktigt liv finns minnen av kärlek och ilska, men även stunder av djupa insikter eller bara likgiltighet. Här finns popkultur och politik. Här finns kort sagt allt möjligt.

Det viktiga är att Linklater inte lägger några värderingar i någonting. Han bara dokumenterar och konstaterar att allting du upplever bidrar till att forma personen som är du. "Boyhood" är så komplex som en riktig uppväxt, eller så enkel som en sådan. Allt är en fråga om perspektiv. Hur ser du på din egen? 

Pojken heter alltså Mason, och han spelas av Ellar Coltrane. I varje scen finns han med, och således är filmen en skildring av uppväxten genom hans egna ögon. Hans föräldrar är frånskilda. Han bor med mamman, som spelas av Patricia Arquette, och systern, som spelas av Lorelei Linklater. Pappan, som spelas av Ethan Hawke, träffar han varje sommar och varannan helg resten av året. Artistiskt sett kan alla dessa fyra skådespelare lägga av nu, för i denna film har de skapat karriärdefinierande roller. Både Arquette och Hawke har blivit Oscarsnominerade, mycket välförtjänt. Ellar Coltrane kommer vara svår att se i någon annan film. Vem vet om han ens är intresserad av en skådespelarkarriär?

Masons uppväxt är inte så mycket att orda om egentligen. Du ser vad du ser. Jag behöver inte förklara någonting för dig. Jag upplever filmen som en lång serie minnen, mer eller mindre väsentliga i formandet av honom. Tidens gång sker närmast drömlikt. Masons hår förändras från år till år, och han växer såklart, men i övrigt finns ingen tydlig övergång från ett år till nästa. Skvalmusiken vi hör är den tydligaste tidsmarkören. 

Pappan är från början en sorgfri, frånvarande bohem. Under åren utvecklas han till en ansvarstagande familjeförsörjare. Oavsett vilket, verkar Mason dyrka honom på sitt beskedliga sätt, och uppskattar de få stunder de har. Hans mamma är hans fasta punkt. Hon visar prov på en makalöst stark karaktär, som bara motsvaras av mödrar i verkliga livet. Den kan irritera honom ibland, men i långa loppet är den hans räddning. Ett sådant komplext kvinnoporträtt har jag inte sett på länge. Utan hennes styrka hade Masons liv kunnat te sig betydligt annorlunda. Hur får du upptäcka själv, men det får en att fundera på ens eget liv. Allt man gjort, och allt som legat bortom ens kontroll. Vilken person hade jag varit om saker hänt annorlunda?

Filmbranschen har genom åren visat en rädsla för det ordinära. Vanliga människor har skildrats på film bara om de haft extraordinära historier att berätta, eller om deras historier utspelats under farliga platser eller dramatiska tidsepoker i världshistorien. Men Richard Linklater verkar älska vanliga människor. Han förstår hur vi snackar, tänker, känner och iakttar. Hans öra för dialog är oöverträffat. Egentligen finns ingen anledning att göra en film som "Boyhood", och just detta gör den till ett starkt humanistiskt verk. Jag älskar den tanken. Som om vi är mer intressanta än alla sagor i världen. 

Det här kan vara den ultimata filmen. Jag kan inte skaka av mig känslan att jag aldrig kommer att få se en bättre film. Samma känsla grep tag om mig när jag såg "Kvinnan i sanden" för ett antal år sedan. Den filmen lyckades också kapsla in universella existentiella villkor i en simpel historia. Men där den var skrämmande, utmanande och klaustrofobisk, är "Boyhood" istället upplyftande, okomplicerad och öppen. 

Visst, även "Boyhood" har sin beskärda del av mörker. Men när mänskorna på skärmen värnar om varandra, skrattar tillsammans, eller bara hänger med varandra blir jag som mest berörd. Och under några scener, där små obetydliga saker händer, får jag gåshud. Jag kan knappt förklara det. Det är tiden som är en faktor. Vi ser den passera. Det blir inte mer äkta än så. Små obetydliga saker i det förgångna blir enorma när man multiplicerar den med tiden som gått. Som när Masons mamma uppmuntrar en rörmokare att börja studera, och effekten kommer oss till del långt, långt senare. Då har vi redan glömt allt för länge sedan, och när han återkommer är det som en belöning från det förflutna.

Som du förstår är "Boyhood" ett mästerverk. Hyr den på Headweb så snart du har en ledig kväll, och ta del av ett stycke filmhistoria.