Zatoichi-Maraton: 11 - Zatoichi and the Doomed Man (1965)

Med ungefär en kvart kvar av Zatoichi and the Doomed Man upptäcker jag att jag sett den förut. Den har nämligen en briljant slutkonfrontation, som är en av filmsvitens få scener jag burit med mig i efterhand på grund av att dess lokalitet sticker ut. Den utspelas i ett fiskeläge höljt i dis, där vår hjältemassör är omringad av nät och annat som kan ställa till det för honom.

Att jag inte upptäcker att jag sett filmen förrän på slutet, är det till heder för slutscenen eller till klander för filmsviten i fråga? Svår fråga. Dessa filmer smiddes i en glödande takt med tre-fyra släpp per år. Att filmerna liknar varandra beror på att de använder rutinlösningar istället för nyskapande sådana. Kulisser återkommer, stridsrörelser upprepas, handlingen består av samma byggklossar, till och med skådisar återanvänds i olika roller. Allt för att spara tid, som är pengar i detta sammanhang - kanske ett inte alltför ädelt motiv. 

Men din favoritserie på TV fungerar på precis samma sätt. Och att detta i sig skulle vara giltig kritik har jag svårt att köpa. Dessa fasta beståndsdelar kan också betraktas som en del av seriens mytologi - ett slags regelverk som är enkelt att förhålla sig till. Jag har inga problem med det, jag snarare uppskattar det. Att formen för varje avsnitt finns redo måste vara en stor trygghet för dem som producerar sådant här, vilket gör att de kan mixtra med andra saker som tema och karaktär. Visst, en del serier missköter detta, men Zatoichi-filmerna gör det överlag jättebra, vilket har tagit mig lång tid att upptäcka. Jag har nästan suget att börja om från film ett och se allt jag missat medan jag halvhjärtat följt serien på action-nivån, i tron att de var actionfilmer.

Denna historia börjar med att Ichi får prygel - femtio piskrapp p.g.a. påstått falskspel. Det tillhör inte vanligheterna. Medan han inväntar sitt straff ber en dödsdömd medfånge honom om en tjänst, för han hävdar att han är oskyldigt dömd. Två personer kan rentvå honom - hans edsvurna "bror" och hans boss, som båda vistas på närliggande orter. Medfången vill att Ichi ska bege sig till dessa inflytelserika män och förklara vad som hänt, så att de kan intyga om hans oskuld. Ichi verkar inte bekväm med sin medfånges begäran, han skruvar på sig, som om han hade svårt med tilliten.

Och överlag är det en mer misantropisk Zatoichi vi får följa denna gång. Vem kan klandra honom? Folk har utnyttjat honom sedan första bildrutan. Denna gång väljer han faktiskt att tänka på sig själv - för första gången? Efter sin bestraffning kommer han till ett vägskäl, där han tar en helt annan väg än den som uppdraget hade krävt. Men problemen har en benägenhet att alltid hitta vägen till Zatoichi ändå.

Alla påstådda medmänniskor är verkligen bedragare i denna film - att de drar på sig Zatoichis blinda rättvisa är helt och hållet deras egen skuld. Han finner en påstådd frände som följer med honom en bit på vägen, men som snart visar sig vara en bedragare. Vännen överger Ichi och stjäl hans identitet för att tjäna pengar på ryktet det medför. Och det är denna aktion som till slut involverar Ichi i den angelägenhet han ville undvika - den dödsdömde mannens öde, som också beror på bedrägeri. Hur allt utvecklas får du se själv.

Zatoichis besvikelse kastar sin skugga över denna film, som måste vara en av de mörkare i serien. Den är i avsaknad av den humor som är seriens signum (frånsett halvhjärtad galghumor i prygelscenen.) Han har aldrig varit ensammare än här. Det finns några ögonblick där Ichi i avskildhet med naturen verkar finna lite ro. Till exempel når han havet för första gången. Han känner saltsmaken i luften och säger att det måste vara långt till andra sidan. Ett barn hör honom och säger att det inte finns någon annan sida. Han är vid vägs ände. Allt som återstår är att vända om och möta packet.

Denna film är litet som familjens enstöring. Jag kan tänka mig att fansen håller den som en av de sämre. Själv tycker jag att den är en av de hittills bästa. Jag är glad att jag såg om den. Du kan se den för första gången här:

The Conjuring (2013)

"Vi vill kallas Ed och Lorraine Warren," säger den senare under en av parets föreläsningar i öppningsscenen. Ed och Lorraine (spelade av Patrick Wilson och Vera Farmiga) är hjältemodiga spökjägare. De ska prata om en besatt docka de stött på under ett av sina äventyr. Den är utan större betydelse för resten av filmen, men sätter tonen och presenterar oss för regissör James Wans skrämselmetod. Och Wan gillar onda dockor! 

Metoden är att tystnad föregår höga ljud och mörker föregår hemska syner. Uppbyggnaden går fort, effekten är omedelbar och chockerande, men den underliggande stämningen är inte särskilt hemsk. Det otäcka byggs upp, presenteras och avslutas i varje enskild scen. Sedan får vi en andningspaus, men inte någon lång sådan för i The Conjuring kommer nästa strax inpå. Och dockan återkommer men spelar ingen roll då heller.

Det äkta paret Warren utreder hemsökelser med sina tekniska hjälpmedel och avgör hur de ska gå vidare med varje fall. Oftast är de falska alarm. Ibland är de äkta. I värsta fall krävs en exorcism. När de träffar på familjen Perron hamnar de i sin värsta situation hittills. Paret Perron (Lili Taylor och Ron Livingston) har nyligen köpt en gård utan vetskap om dess blodiga förflutna som rör offermord och självmord. Platsens onda andar ger sig tillkänna i det verkliga nuet på obehagliga sätt. Deras hund dör en natt (antagligen för att hundar aldrig överlever skräckfilmer.) Dörrar öppnas och stängs av sig själva. En rutten stank går i luften. När de fem döttrarna börjar terroriseras av osynliga väsen säger familjen "nog!" och söker upp de paranormala experterna, som förklarar att även en plats kan vara i behov av exorcism. I nästa veva hävdar de att demoner kan sätta sig som tuggummi på personer, så att lämna platsen är lönlöst, demonerna kommer att följa med på resan. Hur ska ni ha det, manusförfattarna?

Filmen påstår sig vara verklighetsbaserad men jag tror ju inte på hemsökelser, särskilt inte så här intensiva. Detta ointresse och de underskrivna rollerna gör engagemanget svagt. Det betyder inte att filmen inte kan vara skrämmande för mig ändå. Allt är en fråga om utförande (se Sinister). James Wan och hans besättning är ganska duktiga på att övertyga emellanåt. I regel går de också för långt - när jag tänker tillbaka på slutet skrattar jag för mig själv. Filmen behandlar sitt mörker mycket skickligt, men det synliga dåligt.

Med tanke på proffskritikernas goda vitsord har jag svårt att inte känna mig besviken. The Conjuring är mest som en åktur - gillar du såna tycker jag du ska ta del av den. Jag tror inte du ska behöva drabbas av mardrömmar. Själv blev jag inte ofta rädd denna gång. Saker händer i den här filmen mest på infall, regler kan etableras för att strax därpå ignoreras, och dess mytologi verkar mest som utsmyckning. Dess element är lånade och välbekanta från filmhistorien (först i åtanke: The Exorcist, Huset som Gud glömde, Den onda dockan, Barnhemmet.) 

Så jag sitter där och struntar i handlingen och försöker njuta av åkturen. Ibland fungerar den jättebra. I andra fall känner jag igen markörerna - tystnad föregår oljud, mörker föregår hemska syner - så till den grad att jag ertappar skrämseln med fingrarna i syltburken. Då gör mig liken liksom... likafullt likgiltig.

Jag hyrde även denna på Headweb. Kanske borde jag börja be dem om pengar för all reklam de får. Jag menar, denna talrika läsarskara, det kundunderlag jag förser dem med...

Jag har solat solarium

När man inget vettigt hinner skriva men vill hålla flödet vid liv, kan man i alla fall lägga upp en selfie. För att få en stabil grundbränna inför solsäsongen gick jag idag och solade solarium.

Ingenjör Andrées luftfärd på youtube!

Titeln lurar oss att tro att det är någon okänd Jules Verne-filmatisering. Men Ingenjör Andrées luftfärd handlar om den olycksaliga polarexpeditionen 1897 som leddes av Salomon August Andrée (Max von Sydow) med syfte att nå nordpolen med ballong. Under drygt tre decennier var dess öde en gåta, fram till 1930 då dess kvarlevor upptäcktes på Vitön i Barents hav. Filmen, som regisserades av Jan Troell och släpptes 1982, är baserad på Per Olof Sundmans roman med samma titel. Den är en dramatisk skildring av vad som kan ha inträffat.

Jag såg den först som parvel och slutet måste ha satt djupa spår i mitt psyke. Långt efter jag glömt bort denna film såg jag den igen. Filmen var mig helt obekant tills de kraschade på isen och svallvågor från förr sköljde över mig igen. Jag kan ju inte avslöja vad som händer, men låt oss säga att slutet kommer för tidigt, till förödande effekt för någon med välutvecklad fantasi.

Den är en av inte jättemånga svenska filmer som blivit Oscarsnominerad för bästa utländska film. Skamligt nog finns den inte någonstans att få tag på (begagnade VHS-kassetter undantaget) eftersom den aldrig släppts på DVD. Den hade naturligtvis släppts för länge sedan om den inte hade hamnat i nåt upphovsrättsmässigt limbo. Där har ni upphovsskyddets baksida i hela dess prakt.

Nu har jag hittat hela filmen, uppdelad på två långa klipp, på youtube under dess internationella titel Flight of the eagle. Det är en VHS-ripp men kvaliteten duger absolut. Är du det minsta nyfiken så se den snarast, innan den plockas bort. Denna lilla pirat-akt är i själva verket en kulturgärning, som du kan skåda här i hela dess prakt. Se den här eller inte alls:

Betongnatt (2013)

Nya finska prestigefilmen Betongnatt har en rak, okomplicerad handling som berättas osammanhängande som en dröm. Någon träder in i en lägenhet som vi vet är dennes hem, men det skiljer sig från förut på något svårdefinierbart vis. Det kan röra sig om färgtonen, eller rummens förhållande till varandra. Scener avlöser varandra på ett sätt som inte direkt känns logiskt, men logik verkar inte vara en faktor i denna film. Jag antar att världen framstår på detta sätt för 14-årige huvudrollen Simo (suveränt spelad av nykomlingen Johannes Brotherus.) 

Han står på tröskeln till vuxenvärlden, som är precis så ologisk som den var för dig och mig när vi var 14. I detta skede är jakten på sinnesintryck det mest belönande. Detta kan förklara hur så sjaskiga, färglösa miljöer kan framstå som så vackra för Simo. Hans storebror Ilkka (Jari Virman), som snart ska iväg på ett fängelsestraff, försöker hamra sina dåliga visdomar in i huvudet på Simo innan han försvinner. Modern (Anneli Karppinen) tycks försöka undvika hemmet så mycket som möjligt. Dessa båda influenser börjar sätta sina avtryck i Simo, men en granne, som arbetar som fotograf, verkar leva efter en helt annan devis, med kärlek som den rätta måttstocken. De bor allesammans på botten, i betongen, med helt skilda synsätt på sin omvärld. Vilket av dessa kommer slå rot i Simo?



Vatten är filmens återkommande metafor. I inledningen iscensätts den enda uttalade drömsekvensen. Där håller Simo på att drunkna i en tågvagn som spårat ut och hamnat i viken. Filmen igenom tycks vattnet jaga Simo i form av nederbörd eller svalkande bad. Detta dåliga omen bekommer honom dock inte. Hans liv är för inkomplett för större perspektiv. Vatten är bara sinnesintryck för honom.

Betongnatt är en svår film. Inte mycket händer på ytan, och det som händer tycks ske utan övergripande plan. Dialogen är inte till mycket hjälp utan förstärker denna känsla av nihilism. Om du frågar mig blir det för mycket av det gåtfullt pretentiösa, precis som det kan bli för mycket av explosioner i explosiva filmer, tårar i snyftare, blod i slashers och så vidare. När man fått sin portion infinner sig en mättnad, och resten passerar utan att man tar det till sig. För mig hamnar kanske Betongnatt i denna fälla, men jag märker när jag beskriver den att jag haft svårt att bara lämna den därhän. Den har växt till sig i efterhand.

Som jag skrivit förut: att skriva om en film är ibland ett sätt att bena ut den, att bearbeta den för sig själv. Ibland vill jag bara inte gärna erkänna mig besegrad. En dag skall jag se den igen! Sugen på att gå en match? Nu har den tyvärr hamnat i ingenmanslandet mellan bio och DVD. Jag såg den på Folkets Bio här i Umeå, dit man söker sig för att se intressanta filmer. Den har tyvärr slutat gå, men håll utkik bland DVD-släppen framöver.

The Hunger Games: Catching Fire (2013)

Guldet blev till sand för Katniss Everdeen. Tillsammans med sin påstådda pojkvän Peeta avslutade hon filmen The Hunger Games som segrare för de 74:e årliga Hungerspelen, den TV-sända våldslek som tvingar unga pojkar och flickor att eliminera varandra tills en ensam vinnare återstår. Hon vann sin överlevnad men förlorade sitt liv, som numera tillhör de styrande. Hon avgudas av folket men hålls i strama tyglar av president Snow, som misstänker att sättet på vilket hon vann var en kupp för att störta huvudstaden. The Hunger Games: Catching Fire är en film som är obegriplig om man inte har sett föregångaren, samtidigt som den nära nog kopierar dess framgångsrecept.

Misstanken om kupp har spridits till invånarna i några av de tolv kolonierna. Folket där är mer förtryckt än någonsin, och gnistan till ett uppror kan skönjas. Katniss och Peeta tvingas åka runt på en hårt regisserad publicitetsturné för att kväsa revolutionen i dess linda. Publiken låter sig inte luras enkelt. Snow svarar med TV-sända avrättningar och piskstraff. Katniss försöker utan större framgång tala båda sidor tillrätta. Samtidigt ruvar presidenten på planer för att undanröja henne en gång för alla - i de 75:e årliga Hungerspelen, överraskande nog!

Filmerna är dystopier med en stor del rasande kritik mot TV:s glättiga, förljugna, censurerade produktioner. De vars uppgift är att rikta uppmärksamheten från de verkliga problemen i landet. Hungerspelen föregås av påkostade galor med grälla färger överallt och stora scener där deltagarna intervjuas iförda alla möjliga fantasifulla dräkter. Jag älskar dessa scener, där deltagarna måste hyckla för att nå popularitet och vinna sponsorer som är avgörande för att de ska överleva. I ena stunden faller jag paff tillbaka i soffan och tänker att jag aldrig sett någonting liknande. Sedan sätter jag mig oavsiktligt på fjärrkontrollen, slår över på Melodifestivalen och märker inte att jag bytt program. Det är onda tider när vårt populäraste tv-program kan liknas vid de mörkaste dystopier.



The Hunger Games: Catching Fire övertygar i uppbyggnaden. Rollfigurerna fördjupas inget nämnvärt denna gång, däremot når relationerna dem emellan nya höjder. Mitt stora problem med filmen är själva Hungerspelen, som är precis så effektsökande som jag inte vill att de ska vara. Deltagarna blir de arketyper som de inte var innan. Fort som ett startskott blir de onda och goda och ingenting däremellan. Spänningen stannar nästan helt på det ytliga planet, medan psykologin förglöms. Därmed stannar spänningen på TV-skärmen för oss att beskåda - men inte känna.

I samma veva som cynismen försvinner och detta tar vid, likställer filmen mig som åskådare med publiken i filmens fiktiva värld, som har sina egna favoriter och skurkar, som törstar efter seger och blodspillan. Jag fjärmar mig när filmen blir precis det som den ville kritisera, vilket gör den till en i mängden av alla actiondramer. Som sådan är den över genomsnittet så klart, men eftersmaken är fadd. Till stor del upplever jag att upphovsmännen exploaterar snarare än utforskar detta intressanta ämne.

Men visst - se Catching Fire och dess föregångare om du har minsta fäbless för actionfilm. Jennifer Lawrence är magnifik i huvudrollen, och backas upp av en stab färgstarka karaktärsskådespelare. Njut av detta påkostade, genomarbetade parallella universum. Absorbera dig i en stunds flykt från verklighetens problem, eller vänta nu...

Jag hyrde den på Headweb för 39:- och det var den värd.

Denna trailer...

...snälla säg att du ser något problematiskt med den...

Ingen riktig finne (2012)

Ingen riktig finne utstrålar spelfilm, men är en djupt personlig och gripande dokumentär om två finska herrar som återskapar en resa de gjorde i det förflutna. När Kai var två flyttade han med sin familj till Göteborg, bara för att i tonåren tvingas åter till hemlandet Finland där han bott sedan dess. Cirka tjugo år senare lever han med identitetskris, medan fadern Tauno, med det självdestruktiva liv han levt i åtanke, är lycklig över att leva alls. Tillsammans gör de resan tillbaka till svenska västkusten för att förstå vad som hände och vilka de har blivit.

Under en anhalt tidigt på resan besöker de båda en dansbana, där fadern roar sig med styrdans medan Kai betraktar den utifrån. Man kan ana att han har betraktat hela sitt liv ur detta perspektiv. Kai var tidigare gitarrist i ett framgångsrikt band kallat Aknestik, och Taunos danspartner säger att de som spelar aldrig är bra på att dansa. Kai förtvivlar över den tomhet han känner inombords, där han annars skulle haft en nationell identitet. Det är så självklart för många att man inte ens reflekterar över dess betydelse för ens eget liv. Ordet nation kanske inte ens betyder det som många tror.

Om Kais inre tomhet inte kan förklaras i tanke och tal, så kan den i alla fall uttryckas musikaliskt. Detta sker i återkommande reseuppehåll då kända finlandssvenska artister som Anna Järvinen och Markus Fagervall tolkar finska emigrantvisor - dystra sånger med egen särprägel om krossade drömmar. Kai kanske inte lyckas fylla sin tomhet med svar - vad finns det ens för frågor att ställa? - däremot finner han dessa andra kollegor som funnit samma tomhet i sig själva. De berättar om ofullbordade liv med slavjobb, alkoholism, slagsmål och dåligt självförtroende som fått representera bilden av finlandssvensken i gemen. 

De viktigaste samtalen får dock Kai med sin medresenär, pappa Tauno, i filmens allra starkaste scener. Om själva resan inte resulterar i någonting annat så har den i alla fall tvingat dessa ordkarga individer att samtala. Varje ord är av vikt när de inte kommer i någon mångfald. Varje yttrande omvärvs av det stumma grubblande som kommer av berättande som sätter djupa spår. Jag är svag för sånt här. Som åhörare skärper man sinnena utav respekt för vad som händer på skärmen - som om åratal av machokultur är på väg att rämna och två nära människor är på väg att finna varandra på riktigt. Man vill inte gå miste om det här. Sådan stämning på film finner man inte varje år.

Bland ett överflöd av sakliga talking head-dokumentärer om stora, viktiga ämnen är Ingen riktig finne en unik och fantastisk "mindre" dokumentär om någonting stort och betydelsefullt för några individer.

På filmtipset gav jag den 4 av 5. Vad det betyder? Vet jag inte ens själv. Jag hyrde den på streaming-tjänsten Headweb, där den kostar 29 kr i skrivande stund.

Zatoichi-Maraton: 10 - Zatoichi's Revenge (1965)

Söndagar är åldrade filmers dag i mitt hushåll, då jag ser en film från 25 år sedan eller längre. Hela serien om Zatoichi faller under det kriteriet så söndagens matiné blev ännu ett varv i kretsloppet om den blinde massören Ichi.

Jag vet inte om Zatoichi's revenge är en rak översättning av den japanska originaltiteln som uttalas Zatoichi nidan-kiri (babelfish ger bara konstiga krumelurer). Titeln gav mig i alla fall dåliga vibrationer, hämnd som tema har jag genomlevt i hundratals reaktionära smörjor från Hollywood och i efterapningar från resten av världen. När jag var liten såg jag den isländska vikingasagan Korpen Flyger och blev oerhört tagen av insikten att mordisk hämnd är en dum idé eftersom våld föder våld. Korpen Flyger slutar med samma hämndbegär som den börjar. Den blir sin egen uppföljare och därmed är den sagan all. Någonting djupsinnigare än så har hundratalet liknande filmer aldrig kunnat förmedla. Ibland stannar det vid den förlösande sötman efter genomfört dåd, och blir då en helt individualistisk och ointressant syn på rättvisa.

Inte heller i Ichis värld går det inte att säga någonting allmängiltigt om hämnd, eller någonting överhuvudtaget, eftersom den består av onyanserad godhet och ondska. Det är en värld av actionpjäser och statister, inte människor, likt de flesta andra filmer jag sett som handlar om hämnd (hur konstnärlig smörjan än må vara.) Sån tur då att titeln bara är en titel bland titlar. Nummer tio är elementär Zatoichi. Den hade lika gärna kunna heta Zatoichi and the brothel, eller The scheme against Zatoichi, eller Zatoichi appreciates the sun, eller Zatoichi stuffs himself like a pig in the beginning. Zatoichi's revenge var nog den mest säljande titeln, helt enkelt.

För allt det ovanstående är ingredienser i den här helt okej filmen. Inledningen är en kul variation på hans eviga strövande, där Ichi istället för att promenera liftar på en höskrinda, äter risbollar som en gris och  för sig själv sjunger en lovsång till den gassande solen. Han fumlar och tappar efterrätten på marken, och istället för att kliva av och plocka upp den konstaterar han att han borde ätit den tidigare. Även en hjälte måste få bli bekväm emellanåt. Solen blir ramen för denna film då han också i mitten och slutet talar direkt till detta för honom osynliga väsen. Hans tonläge blir betydligt mörkare för var gång. Varför får du se själv.

Andra fasta hållpunkter som bockas av är: massage, tärningsspel, svärdsdueller, damer i fara, orättvisa och kapitalism - allt i fansens tjänst. Ichi kommer till ett samhälle där hans gamla mästare lever. Han har inte sett honom på tio år, men får omedelbart reda på att denne blivit mördad, och att mästarens dotter numera slavar i stadens bordell. Hämnden som man tror att han ska utkräva kommer snarare över honom i diverse förvecklingar som du mår bättre av att upptäcka själv. Bland annat får han hela staden emot sig efter lömskt planerande av den onda bossen.

Damer i fara är den framträdande Zatoichi-klichéen denna gång, eftersom större delen av detta äventyr utspelas runt denna bordell där kvinnorna behandlas som skit. De är många som ska räddas denna gång. Precis som tidigare lider filmen av en påfallande enkelspårig kvinnosyn. De är i stort sett helt passiviserade (de sitter likt skyltdockor som bordellens förbipasserande kan beskåda) och väntar på räddningen - de är MacGuffins snarare än människor. Nu måste vi nämna att manssynen också är förtvivlat befängd, men de kommer i några variationer fler. Nej, detta är Ichis show, nyanserna är hans och hans allena. Tjejer som letar förebilder finner ingenting här, utan får söka sig till Lady Snowblood för närmaste motsvarighet. Dessa båda filmer hade hämndtema vill jag minnas (förebilder för Kill Bill som de var), och Snowblood saknar Ichis humor, för arketypiska tjejer på film ska inte gärna vara roliga om de inte är tjocka.

Låt nu inte allt detta ligga Zatoichi i fatet, för han är trots allt en fin filmfigur. Zatoichi's revenge är en värdig och representativ film för serien, som också ger oss en pusselbit till hans bakgrund - hans gamle läromästare. Honom får vi endast se i tillbakablickar, vilket i sig ger oss ett nytt konstnärligt element till serien: flashbacks, här filmade i svartvitt. De är välkomna nytillskott i en serie som behöver så lite nytt för att underhålla oss varje gång. På filmtipset gav jag filmen en 3:a av 5 möjliga. Vad det innebär vet jag knappt själv.

Jag bör inte skriva någonting mer. Det vore att hugga sig i foten, att tömma alla samtalsämnen på en film när jag har sexton kvar. Säg så här: har du aldrig förr sett en Zatoichi-film kan du gott och väl börja här och nu:

Zatoichi-Maraton: Introduktion

Under en tid har Zatoichi - "den blinde massören Ichi" som namnet betyder på svenska - varit föremål för ett extensivt maraton i mitt hem. Rättvisan är blind tycks vara det budskap som han ristade in i den japanska filmhistorien i en serie på 26 filmer mellan 1962 och -89. Mitt maraton har nyss passerat film nummer nio, och jag beklagar att du måste träda in så här mitt i, men jag vägrar prompt att börja om från början. Framförallt när varje film är fristående och efter de första två-tre kan ses i vilken ordning som helst. Jag har själv inte följt dem slaviskt i kronologisk ordning - innan detta maraton hade jag sett några senare filmer i serien.

Zatoichi är en vagabond. Vandrandet är hans mål. Varje film följer samma mall: Han anländer till ett nytt samhälle, och hinner knappt finna sig tillrätta förrän han upptäcker att vanligt, hederligt folk på något sätt utnyttjas av de bemedlade som vill bli ännu rikare. Om han inte tvingas in i konflikten beslutar han sig alltid för att bekämpa kapitalisterna, och han vinner alltid, även om han får uppleva svåra förluster bland sina nyfunna vänner. På något sätt påminner hans öde mig om Jan Lööfs serieskapelse Felix, grabben som i sina äventyr ständigt träffar nya fantastiska vänner (Fantomen t.ex.!), som han måste förlora innan sista serierutan, så att nästa äventyr kan börja på ruta ett. De båda delar samma ensamhet och rotlöshet. Felix och Zatoichi - måtte deras vägar en dag korsas.

Hur kan han hjälpa till då, blind som han är? I sin blindkäpp döljer han ett vasst svärd, som han drar snabbare än någon annan. Hans förfinade hörsel guidar klingan rätt, och motståndaren förstår inte vad som hänt förrän han, alltid med fördröjd effekt, klyvs mitt itu. Ichi håller sitt svärd såsom han håller sin käpp, med bladet nedåt, en teknik som skurkarnas hejdukar är inte tränade att bemöta. Hans handikapp blir till hans fördel, eftersom blindheten gör honom till en känslig bedömare av karaktär. Spelar du falsk hasard, klyver han dina tärningar på mitten. På grund av sina färdigheter föregås han av sitt rykte vart än han kommer. Av girighet eller ära vill många honom illa. Alla känner till namnet Zatoichi, så de väntar sig en Zatoichi. Ingen bekymrar sig om trashanken med sitt osäkra manér och sina framstammade artigheter. Hans förmåga att förställa sig överrumplar fienden varje gång.

Babykindade Shintaro Katsu är huvudrollens skapare. Han ger sin Ichi den ödmjuka fasad som tycks vara normalläget, men kan fort som en fingerknäppning, när nöden så kräver, växla till passiv-aggressiv pondus eller rentav fullfjädrad vrede, en sådan som kanaliseras genom svärdet. Ichi utvecklas inte från film till film, utan kan redan från första stund anses fullärd. Han är istället en sådan figur som gång på gång får visa sin karaktär och sina färdigheter i en värld som behöver dem i episod efter episod, eftersom tyranniet är på ständig återväxt, likt hydrans huvuden när man hugger av dem.

Katsus skapelse är så fascinerande att ingen film i serien är dålig (tvåan är bäst hittills!). Tyvärr är aldrig intrigen så bra att någon film heller är mästerlig. Varje film innehåller samma fasta beståndsdelar, hoplappade i skiftande ordning. Det är människor av god eller ond karaktär. Det är svärdsdueller, tavernor, tärningsspel, massage, damer i fara, orättvisa, kapitalism och förtryck. Finfina beståndsdelar i sig, men att de på detta enkla koncept kunde generera så många uppföljare är förbluffande. Jag kan inte ens minnas att vi har fått reda på särskilt mycket om Ichis bakgrund, och om så är fallet så kan det inte ha varit några väsentliga detaljer. Hans bakgrund är för mig det oskrivna bladet. Kanske skrivs den berättelsen färdigt i hans framtid. Jag är spänd på att se vart denna maratonmarsch bär honom.

Om du är sugen på att hänga med finns nästan alla filmer på youtube. Här är den första:

Resumé - del 2

Och, som jag utlovade i en svag stund, den andra halvan av resumén. Den lyder som följer:

---

Blade Runner (1982) - Är jag ensam om att tycka att Blade Runner är en av de filmer som är bäst när man inte ser den? Istället växer den i stunder av eftertänksamhet. Jag tror i alla fall att regissören Ridley Scott en gång instämde, när man inser hur mycket han har mixtrat med sin film sedan ursprungsreleasen för 32 år sedan. Inte förrän 2007 verkade han färdig, den version han släppte då benämndes Blade Runner: Final Cut. 

Ska vi kalla den en neon-noir(?), som utspelas i Los Angeles år 2019, där mänskokonstruktioner - robotar förvillande lika människor, så kallade replikanter - används till slavarbete vid kolonierna på andra planeter. På jorden är de förbjudna enligt lag. När filmen inleds har en grupp replikanter revolterat och återvänt hem av outgrundlig anledning. Harrison Ford spelar den Blade Runner - benämningen på den yrkesgrupp som "avskedar" replikanter från jordelivet - som anlitas för att kullkasta deras planer. I texten menar jag att scenografin, som aktörerna rör sig i, nästan är mer intressant än själva intrigen. Ett evigt mörker råder. Förbränningsugnar och evigt neonskimmer försöker fåfängt att lysa upp staden. Miljön berättar en helt annan, större historia om planetens öde och de som måste vistas på den.

Den tunna röda linjen (1998) - Jag tog verkligen i så jag sprack när jag skrev om detta sublima antikrigsdrama som är så mycket större än den batalj den skildrar. Men det är Terry Malick i ett nötskal, hans filmer gör sig inte bra i skrift. De är inte gjorda för den snacksaliga delen av dig, och kanske därför är han en av filmmediets främsta företrädare. Han gör verk för sinnet snarare än tanken, och det är därför de lättvindigt brukar sammanfattas som 'poetiska'. Som filmskapare kan du med gott uppsåt försöka imitera hans stil, och nästan garanterat hamna i någon form av parodi. Se Den tunna röda linjen, absolut, men börja se den när du känner dig fullständigt ledig, och du kan komma ut i andra änden ännu mer befriad.

Aguirre - Guds vrede (1972) - En lämpligt hypnotisk skildring av en dödsdömd expedition som hypnotiserats av löftet om ett guldrike någonstans djupt inne i Amazonas. Den gamle besten Klaus Kinski spelar Aguirre, som leder expeditionen som en tyrann, ser till att undanskaffa misstyckare, och inte ens är renhårig nog att ta ansvaret utan duperar andra att leda genom.

Aguirre - Guds vrede var filmen som lärde mig att man kan betrakta en film genom objektiva glasögon, sådana man kan ikläda sig när man inte gillar vad man ser. Upphovsman Werner Herzog verkar avsky hela detta företag, ändå involverar han oss i det till fullo med sin dokumentära stil. Det finns ingen på denna expedition vi vill identifiera oss med. Istället är det en mästerlig skildring av hybris och missriktad ambition. Vi kan bara hånle åt deras jakt på El Dorado, guldriket som aldrig fanns, och önska dessa rasistiska, fåfänga, skenheliga snobbar god jaktlycka!

Kes - Falken (1969) - Vanliga människor är hjältarna i Ken Loachs socialrealistiska, underbara filmer. Här i form av pojken Billy Casper, enstöringen som en dag finner en vän i tornfalken som han väljer att kalla Kes. Någonstans i pojkens framtid väntar Sheffields underjordiska kolgruva, men Kes stakar ut en ny, alternativ väg åt honom, mot himmelriket som falken rör sig fritt genom. Ni kan kalla det för 'hopp'.

Kvinnan i sanden (1964) - Jag är nöjd med texten jag skrev om denna sorgligt förbisedda film, som jag skulle ranka högst av alla filmer om någon tvingade mig. En entomolog i jakt på sällsynta skalbaggar vistas en dag på sanddynerna runt en by vid havet. När han missar bussen hem, får han kinesa hos en kvinnlig bybo, som bor i en enorm, djup grop i sanden. Morgonen därpå, när han ska lämna gropen, upptäcker han att repstegen han klättrade nedför är borta. Byn har fångat honom, och sammanlänkat hans öde med dess eget. Det som till en början framstår som en kidnappningsthriller utvecklas till ett existentialistiskt drama, i en film som på något sätt känns kusligt bekant och höll mig i sitt grepp under lång tid efter första titten. Måste ses till varje pris.

Suspiria (1977) - Den första regelrätta skräckfilmen på min lista, och en ytterst tjusig sådan. Min förkärlek för skräck tror jag etablerades när jag som yngling läste Poe-noveller, och mitt psyke stöptes i gotiska former. Skräckfilm har älskat att plåga sina kvinnor sedan genrens begynnelse, konstaterade jag i texten, men här är skräcken genuin och tittaren deltar på offrens sida. Huvudrollen är en balettdansös som kommer till den tyska staden Freiburg för att fullborda sin utbildning. Tyvärr är skolan hemvist åt en sammanslutning häxor som vill förbli oupptäckt, men gissa vem som kommer dem på spåren? Handlingen är inget vidare, men hantverket i denna historia är mästerligt. Musiken jagar offren i lika hög grad som mördaren, medan den plågar våra sinnen. Vår empati prövas hårt i utdragna dödsdanser som med vidrig, mardrömslik logik skrämmer oss halvt till döds.

---

Det var mina första tolv favoriter. Nu kan jag gå vidare. Detta är ett oändligt projekt som kommer att uppdateras med regelbunden oregelbundenhet. Det finns prestigeval som Casablanca, Gudfadern och Det sjunde inseglet som jag förstås gillar, men att skriva om dem känns så förutsägbart och opersonligt att jag helst låter bli, men vem vet?

Resumé - del 1

För att ge en liten inblick i min filmsmak kommer här en resumé av de för närvarande tolv stordåd jag kallar favoritfilmer. (Officiellt är de tolv, inofficiellt långt fler.) Detta är ingen rangordning - även jag gillar dem olika mycket - utan jag presenterar dem i den ordning jag skrev de ursprungliga texterna. Varje länk tar dig till texten i fråga.

---

Utflykt i det okända (1975) - Ett idag föga omtalat australiskt mysterium som utspelas på en skola för flickor år 1900. Några elever och en lärarinna försvinner under en utflykt till de hängande klipporna i obygden och återfinns aldrig. Brott misstänks, förväntade gärningsmän ställs mot väggen, rättvisa ska skipas, men Gheorghe Zamfirs sagolika panflöjtskomposition svävar som en rastlös ande och bäddar hela historien i en air av mystik. Är transcendentala krafter i verkan här? Filmen igenom är det som om den omgivande naturen utövar sitt inflytande på den civiliserade skolan. Den här filmen är en evig gåta utan svar, sådant som jag är svag för, och min överanalyserande text var en tanketråd som nog bara resulterade i fler frågor. Jag fick också sura kommentarer från en feminist bland bloggkommentarerna och det var helt rätt åt mig.

Så går det till i krig (1926) - Vilken fantastisk slapstick detta är, Buster Keatons mästerverk från stumfilmens guldålder. Han uppfann det mekaniska skämtet, som skildrade maskinens tendens att misshaga dess mänskliga användare. I texten menade jag att Keaton skådespelar som om han bär en ständig gipsmask - därav smeknamnet "stenansiktet" - som åskådaren själv kan bemåla med egna känslor. Ett enkelt sätt att göra publiken mer deltagande, med bieffekten att hans komik blir tidlös.

Taxi Driver (1976) - Trots ihärdiga försök, misslyckas en desillusionerad Vietnamveteran att finna sin plats i storstadsdjungeln. Ensam bland så många hemfaller han åt hemska betraktelser i dagboksform, porrbio och tv-såpor, tills han en dyster dag beslutar sig för att göra något åt sin omgivning. Men vad har inte redan sagts om Taxi Driver, en av de bästa av alla amerikanska filmer?

Himmel och helvete (1963) - Jag skrev en mycket tjatig och förmanande text om Himmel och helvete, en av de Akira Kurosawa-filmer som orättmätigt förpassats till marginalen. Där Kurosawa gjorde sig känd som trollbindande skildrare av historiska japanska dramer, är denna film istället en neo-noir baserad på en Ed McBain-deckare. Himmel och helvete är ett makalöst nervigt kidnappningsdrama i storstadsmiljö, med oviss utgång och ett vitt, brett perspektiv som mynnar ut i en syrlig samhällskommentar, ett djuriskt skri från dem som ingen lyssnar på.

Withnail och jag (1987) - Ingen solskenshistoria, men gott och väl en komedi, en becksvart sådan, om två skådespelare som lever tillsammans i en hårt nedgången lägenhet som symboliserar en viss tidsanda. En strömning som, när filmen börjar, lever på lånad tid. De båda konsumerar droger i syfte att undslippa verkligheten, tills en av dem kommer på idén att låna en stuga på landet för att fly på riktigt. En i teorin god idé, men som allt annat i deras liv kolliderar drömmen med verkligheten, tills den senare krossar den förra och det bara återstår att ta tjuren vid hornen... blink, blink till er som sett filmen. Jag minns att själva akten att skriva hjälpte mig att greppa den vaga meningen med filmen, även om jag gillade den enormt på ett känslomässigt plan långt dessförinnan. Man ska inte underskatta den emotionella kompassen när man ser film!

Prinsessan Mononoke (1997) - Hayao Miyazakis upprörda och vidunderliga sagoäventyr, som var en föregångare till hans stora publikmässiga genombrott med Spirited Away fyra år senare. Denna film handlar om en ung, melankolisk prins som drabbats av en förbannelse av en ursinnig, vanställd vildsvinsgud. För att häva förbannelsen tvingas han söka efter dess ursprung, och finner den i järnstaden långt i väst och dess omgärdande skogar. En film för hela familjen som är befriande, nästan förvirrande, komplex i hur den nyanserar de många aktörerna i kampen om landet i väst. I denna text var jag tjatigare och mer predikande än någonsin förr eller senare, vilket är synd, för denna film förtjänar en enorm respekt.

Det var allt för idag, andra halvan kommer nästa gång.

Alla förändringar sker i hemlighet

I största hemlighet skapar jag härmed en ny blogg, en vit, fräsch sådan, en temablogg i det ämne jag en gång hängav mig åt med sådan glöd, ett intresse som jag vänt ryggen åtskilliga gånger men som alltid tycks knacka mig på axeln och meddela: "Jag är din familj, jag är ditt blod. Föd mig!" På sistone har det knackat så ihärdigt att det krävt en respons. Och här är den - min nystartade blogg om film. Om du hittar hit är du är så varmt välkommen!

Den får heta Filmlik, och varför det? Kanske för att den kommer framstå som ett levande filmlik, eller kanske för att den kommer att rulla upp för dina ögon likt en remsa film, eller kanske för att min andra blogg heter henlik goddammit. Jag ska försöka skriva varje vecka, blåsa liv i glöden så att säga. Och jag ska se om jag ska försöka mig på nån form av layoutarbete med denna sida.

---

Jag planerar att fullfölja ett projekt jag påbörjade för ett par år sedan - att skriva utförliga (läs långdragna) texter om de filmer som betyder något för mig. Mina favoritfilmer med andra ord. Nya tillkommer ständigt. Tolv långa texter av mycket skiftande kvalitet finns redan att läsa på min gamla blogg.

Jag planerar att skriva recensioner av det mesta jag ser, för att på så sätt tvinga mig att välja filmupplevelser med större omsorg, och kanske till och med finna en övergripande plan i allt tittande. Jag vill förändra sättet jag tittar på film. Slötittandet ska bort till förmån för lite skärpa och jävlar anamma. Den avtrubbade hjärnan behöver vässas. Dessutom vill jag se färre filmer och hur gör man det? Man gör ett arbete av varje titt!

Jag planerar att skriva allmänt om film. Men jag är bara en lekman i en liten bubbla i den stora filmvärlden. Jag har inga högskolepoäng i filmvetenskap, utan allt jag vet har kommit till mig via icke-handledd fritid. Det är filmsnack genom mina grumliga glasögon. Förvänta dig inget skvaller. Förvänta dig inga nyheter heller, även om de kan förekomma. För sådan info finns mycket bättre källor.

Jag planerar att fortsätta utveckla mitt skrivande, för i egenskap av kroniskt tillbakadragen är det här min värld, det skrivna ordets domäner. Här kan jag uttrycka mig friare än där utanför. Där jag måste tala - i alla fall bland många och/eller främmande mänskor - tenderar jag att smaka på orden så pass länge innan jag yttrar dem att de hunnit surna. Det tycks djupt integrerat med min personlighet. Jag svär att det inte är självvalt.

---

Vem är jag då? Som person är jag ännu densamma: ett introvert, inte sällan blygt, ganska ofta norrländskt kreatur. Kanske litet insnöad här uppe, men med den skriande ambitionen att gräva mig ut. Utöver film är jag intresserad av kultur i stort, kanske framförallt litteratur, men på en ännu lägre lekmannanivå än för film. Och jag gillar paradoxalt nog att samtala, när jag väl kommer igång är samtal det bästa som finns. Dessutom är jag fysiskt aktiv, jag löper som en dåre om vårarna och somrarna här, för det är inte klokt hur bra man mår av det!

Min gamla blogg var ursprungligen en ointressant ego-blogg om en ointressant existens som bara verkade sjuda med liv i gränstrakterna mellan det upplevda och det påhittade. Sedermera började jag skriva lyrik, eller poesi, eller vad man ska kalla det. Hittepå som rimmade för det mesta. Jag planerar att utveckla det också, på annat håll. Jag lovar att denna blogg ska vara befriad från sådant, och jag svär att henlik goddammit härmed är befriad från texter om film.

Så. Det var mina förtexter. Låt handlingen börja!