You're Next (2011)

Det mest skrämmande med skräckfilmen "You're Next" är att den enligt IMDb dessutom klassificeras som komedi. Jag registrerade inget skämt under hela filmen. I en scen startar protagonisten en mixer, vänder den upp och ned och börjar mixa en skurk från huvudsvålen nedåt tills han inte längre visar några livstecken. Är det kul? I en annan scen springer en person genom en dörröppning och fastnar i en pianotråd i halshöjd och flyger bakåt med halsen vidöppen. Är det ett dråpligt dråp? Jösses, jag måste ju helt sakna humor.

Detta är en slasher, en undergenre till skräckfilmen som verkar så fullständigt besatt av sina klichéer att den är sina klichéer. Jag kommer inte på någon annan sorts film (porrfilm kanske?) som i sig själv ger så mycket fakta på förhand. Handling, struktur, regler, arketyper. Finn en lämplig miljö, köp lite oxblod, haffa några skådespelarstudenter och du är redo att filma. 

Visst, jag överdriver. Men det måste vara oerhört tryggt att röra sig i ett så färdigpaketerat koncept att allt man behöver bekymra sig om är sin egen stil. Inte undra på att slasher är en inkörsport för många filmare som älskar sin kamera, men hatar sin skrivmaskin. Men de kan inte förvänta sig att skrämma många genom att använda samma teknik om och om igen. Särskilt inte när den ena efter den andra redan har använt exakt samma teknik om och om igen.

Bakom kameran denna gång står Adam Wingard. Om de bästa regissörerna spelar mig som en flygel med alla dess möjligheter, spelar han mig som en cymbal. Den innehåller mord på löpande band, och ett konstant skrikande däremellan förmedlar rollfigurernas skräck utan att låta åskådaren känna någon egen. Maken till tondöv skrämsel får man leta efter. Dock har den en godkänd uppbyggnad som varar 25 minuter innan en armborstpil flyger in genom ett fönster och genomborrar en persons pannben. 

Fram till dess har vi fått se filmen öppnas med ett typiskt dubbelmord, som har väldigt lite att göra med resten av filmen. Inget fel med det, men det är taffligt genomfört. Därefter får vi se mordoffrets granne anlända till sitt hus med sin fru. Där ska en familjesammankomst äga rum. Parets fyra vuxna barn ska hälsa på, var och en med sin respektive, vilket ger en sjuherrans massa folk på en isolerad plats ute på vischan. Det garanterar mycket blod och det garanterar någonting annat därtill, som du måste få lista ut själv - det har med Roger Eberts "the law of economy of character" att göra.

Under en gemensam middag till firande av föräldrarnas bröllopsdag inträffar incidenten med pilen genom fönstret och en natt av skräck kan börja. Det visar sig att huset är belägrat av vettvillingar iförda djurmask, och de vill inget annat än att ha ihjäl var och en. Ett motiv finns, men vi får vänta på det tills knappt någon längre är vid liv. En av de utomstående, flickvännen (Sharni Vinson) till en av sönerna, träder fram som en trolig protagonist när familjen insisterar på att bråka sinsemellan. Och ja, eftersom huset är ett renoveringsobjekt finns här många tillhyggen att slåss med.

Så länge skurkarna är anonyma överraskar de sina offer som om de kunnat förutspå deras rörelser på förhand, och dessa offer har en orimlig förmåga att utsätta sig för fara. De agerar på ett visst sätt, inte för att det verkar rimligt, utan för att manuset kräver att de hamnar i vissa givna situationer. Detta konstruerade sätt att skapa "spänning" påminner om oss att vi ser en film som omfamnar sina klichéer som om de vore dogmer. När man känner till dessa så vet man precis vad som väntar, vem som lever längst, vilken scen som mynnar ut i vad, vilket utseende som är ondskefullt och vilken personlighetstyp som inte är värd att leva. Låter det spännande? Försök bli rädd av ett regelverk, typ "Svea Rikes Lag", så förstår du vad jag menar.

Jag är extra besviken för att grundtanken är så god. Filmens stomme, denna svårt dysfunktionella familj, hade kunnat skapa ett skräckdrama av grekiska proportioner, men "You're Next" sviker denna tanke med ett innehåll och utförande svårt tyngt av genrens dekorum. Om tanken var att göra den komisk kan jag förstå varför skräcken uteblir. Men eftersom Wingard saknar komisk talang så hoppas jag han försöker sig på skräck i sin nästa skräckfilm. Förmodligen inte, eftersom "You're Next" sedan sin release har hyllats av majoriteten kritiker. De får väl stå sitt kast och genomlida en likadan film en gång till. Ska bli kul att se hur länge de står ut.

Jag hyrde "You're Next" på film2home för 9 kr. Verkligen billigt, och kanske till och med värt pengarna om du verkligen gillar slasher. Du vet vad du får. Men tiden du slösar bort kan du aldrig få åter. Vågar du, vågar du chansa?

Gloria (2013)

På ett schysst litet danshak för seniorer i Santiago, Chile hänger en 58-årig dam vid baren. Hon tar sig en drink innan hon glider över dansgolvet, där hon råkar på en jämnårig gentleman som hon känner igen, men som först inte känner igen henne. "Gloria Cumplido", presenterar hon sig, och polletten trillar ner för honom. "Hur länge sedan är det?", frågar han. "Tio-tolv år sedan", blir svaret. "Det var efter min skilsmässa." Mer får vi inte veta. 

Vad hände för tio år sedan? "Gloria" är en film som lämnar mycket outtalat på ett sätt som liknar verklig dialog. Efter en mängd filmer på sistone med överdrivet pedagogisk dialog känns det befriande att få ta del av någonting äkta. Denna film är gjord för en mogen publik, en exklusiv klubb av folk i samma situation som Gloria, som kan nicka igenkännande. Vi som inte är där ännu kan bara göra vissa antaganden och hoppas de är korrekta. Under tiden dansar de utan förbehåll och det må se lite stelt ut för oss men det skiter de i, för rörelserna är i möjligaste mån desamma som våra. 

"Gloria" skildrar huvudpersonens (Paulina García) tillvaro som fri själ i utesvängen, en nystart som tar vid efter ett liv med familj. En sådan kväll träffar hon den pensionerade marinofficeren Rodolfo (Sergio Hernández), en flirt som blir till en förälskelse. Filmen följer deras stormiga förhållande under en tid. I deras bästa stunder käkar de på flådiga restauranger, spelar paintball, åker på semesterweekend, han läser dikter för Gloria att gråta till och de tumlar runt i sänghalmen. Hon introducerar honom för sina vänner och familj, och de har trevligt tillsammans. Men de två för knappt några djupare diskussioner som vi får ta del av, och när så sker börjar också problemen komma på tal.

Och i deras värsta stunder kommer tvivlen. Rodolfo kommer med emotionellt bagage. Han säger att han skiljdes för endast ett år sedan, och har svåra problem att klippa banden, något Gloria tycks ha gjort för länge sedan. Han måste försörja båda sina döttrar och sin ex-fru, vilket gör honom otillräknelig i förhållandet till Gloria. Flera gånger avviker han utan ett ord. Hon blir förkrossad först och förbittrad sedan. Familjen är honom en börda, och han vägrar låta Gloria träffa dem, vilket är konstigt. Är han verkligen skild? Kan han ens själv svara på det? Är det ens formellt ännu? Flera gånger tycks Gloria göra slut med Rodolfo, men han lyckas alltid tjata sig till hennes sida igen.

Så hon heter Gloria Cumplido. Är namnet "Cumplido" ett verkligt efternamn? En googling ger att ordet är spanska för "slutförd" och återigen är ett namn betydelsebärande på film. Vad är hon färdig med? Familjelivet, tycks det. Tio år en lång tid i singelsvängen, men för Gloria är det möjligen ett medvetet val. Kanske har hon under denna tid haft några kortare affärer, kanske inte, men om så är fallet kan denna film illustrera hur en sådan kan ha artat sig. Hon är numera fri att utforska vad seniorlivet har att erbjuda. I en scen får vi reda på att hon har grön starr, så kroppen börjar visa prov på sin ålder och hennes tid är för knapp för att fylla den med bekymmer. Hon ägnar sig åt det hon tycker om och att sållar bort det andra. När Rodolfo börjar krångla frågar hon sig väl bara i vilken vågskål han hamnar. 

Gamla människor på mainstream-film brukar vara symboler istället för människor. De är representanter för någonting förbrukat och i Hollywoods värsta undergångshistorier måste de dö. Det är liksom underförstått att de ska offra livet för att rädda andra om så krävs. För äldre kvinnor finns knappt några roller alls. Men "Gloria" är ingen mainstream-film. Den gamle greken Alkaios sade att "vreden är det sista hos en man att bli gammalt." Personen Gloria är ett underbart fräscht alternativ till detta synsätt på åldrande. Hennes granne är en ung, ensam man som vrålar förbittrad monolog nätter i ända men hon vill inte veta av sådan självömkan. Det finns spår av den i Rodolfo också.

"Gloria" är i slutändan en minnesvärd, stark och mycket komplex film, och inte minst upplyftande för alla oss som någon gång har tänkt leva till ålderdomen. Det är också en film som inte lätt låter sig genreklassificeras. När en film trotsar såna konventioner anar man också att den hamnar nära verkligheten, vilket ger en extra anledning att ta den på allvar. Allt det underförstådda lämnar den också öppen för tolkning. Detta ger en anledning att återkomma till den under årens lopp, för att se vilka nya meningar man funnit i allt man erfarit, där i verkligheten, när den börjat närma sig konsten.

Filmen var Chiles bidrag till Oscarsgalan, men blev tyvärr inte nominerad. Se den idag, den kostar blott 19 kr att hyra på film2home. Men köp den ännu hellre så att du kan återkomma om tio, tjugo, trettio år och så vidare. För vem vet...

Zatoichi-Maraton: Avbrott

Vadå "avbrott"?!

När jag häromdagen slog mig ner i soffan för att se Zatoichi 16: Zatoichi the Outlaw upptäckte jag att den inte längre finns på Youtube, om den nu någonsin har funnits där. Det videoklipp som felaktigt är betitlat Zatoichi 16 är i själva verket del 17 - Zatoichi Challenged. Så jag vände sökljuset på annat håll. Jag sökte igenom diverse skumma streamingsajter, kryssade bort suspekta popup-fönster och blev avskräckt av obskyra webbutikers hutlösa postorderpriser, allt utan resultat. Slutsatsen är att jag får lägga detta maraton på is tills Youtube-användare solomonkane eller någon annan törs lägga upp filmen på sitt konto.

Det nesliga är att jag en gång hade "Zatoichi the Outlaw" i min ägo. Det var den första Ichi-film jag såg. Jag minns att jag gillade den jättemycket, men såg den som en engångsupplevelse och aldrig hade planer på att se om den, och egentligen hade jag ju rätt i det. Så jag tror att jag lämnade den på jobbet, där vi har ett par hyllor på vilka vi kan lämna böcker och filmer som skräpar därhemma. Jag tänkte att filmen gjorde mer nytta för mänskligheten spridd, än som samlarobjekt i min bokhylla, med sitt billiga omslag och allt. Fort som attan var den borta. Jag ska aldrig mer vara så filmantropisk.

Till saken hör att även filmerna 20-26 saknas på Youtube, så jag hade ändå tänkt avbryta i förtid. Nu får jag chans att samla på mig dem också. Under tiden ska jag ägna mig åt andra maraton. Troligen ska jag grotta ner mig i någon regissör jag sett inget eller alldeles för lite av. Starka kandidater är Jean Vigo, Margarethe von Trotta, Mai Zetterling och Luis Bunuel. Annars finns möjligheten att jag ser om Alien-filmerna, eftersom dess designer, den schweiziske konstnären H.R. Giger, nyligen gick bort. Oavsett vilket ska jag begränsa antalet filmer till sisådär fem-sex stycken, och jag ska ha dem alla tillgängliga innan jag börjar.

Thor: The Dark World (2013)

Anthony Hopkins har spelat kannibalen Hannibal, romerska kejsare, kungligheter som Richard I och har adlats för sina insatser för konsten. Han norpade en roll från självaste Laurence Olivier i en Strindberg på scen, och i Återstoden av dagen gestaltade han ett helt liv av underdånighet i ett av filmhistoriens mest makalösa rollporträtt som den uttryckslöse butlern Stevens. Men frågan är om inte hans svåraste utmaning kommer i Thor: The Dark World där han i rollen som Odin måste yttra sån här dialog på fullaste allvar: "Innan ljuset föddes fanns det mörker. Och från det mörkret kom svartalverna." Jag kan i alla fall inte skriva dem utan att skratta. Meningarna är filmens två första och yttras mot en svart skärm för att illustrera hur mörker ser ut, och det är sådana repliker vi får bearbeta i denna film.

"Den mest hänsynslösa av dem, Malekith, försökte för tusentals år sedan återföra universum till evig natt", fortsätter han när bilden har tonat in. "Sådan ondska var möjlig tack vare Etern, en uråldrig kraft med outsinlig förstörelseförmåga." Handlingen är redan för komplicerad för mig. Hur kan svartalverna leva i ett förintat universum? Hur fungerar Etern? Vi får inget regelverk här, men figurerna som befolkar filmen tycks begripa allting fullt och väl ändå. Handlingen är verkligen ett mörker i "Thor: The Dark World", som är en uppföljare till den bättre filmen Thor. Hur de har kunnat använda så simpla metaforer som ljus och mörker och fördunkla dem med en så obegriplig intrig är nästan imponerande. Men då har filmen också tre officiella manusförfattare, plus två som får ta "äran" för själva storyn.

Hur som helst krossades det mörka upproret och Etern begravdes då, den gången för tusentals år sedan. Men Malekith (Christopher Eccleston, sminkad till oigenkännlighet) flydde till sin värld Svartalfheim där han ruvat sedan dess, i väntan på att de nio världarna åter ska konvergera så att de blir möjliga att utplåna. Nu är det på väg att ske och Thor (Chris Hemsworth) måste rädda universum från mörkret med hjälp av sina muntra vänner från Asgård (gudarnas värld) och Midgård (människornas värld, Jorden även kallad). På köpet får han åter träffa sin älskling Jane Foster (Natalie Portman), som han först råkade på i föregångaren, och kanske försonas med sin tarvlige bror Loki (Tom Hiddleston), som var skurk i föregångaren.

Thor är verkligen en romantiker. Jag tänker på scenen i Asgård där hans handflata möter Janes, medan han i några meningar förklarar konvergensen. "När världarna inte längre linjerar så upphör förbindelsen", förklarar han varpå de förenas i en kyss. Thor, din Casanova, hur gjorde du? Konvergens som raggningsmetod har aldrig lyckats för mig.

Efter en inledande halvtimme med uppbyggnad på kalkonnivå artar sig ändå filmen till ett hyggligt actionspektakel resterande tid. Den plockar lite avsiktliga fniss när guden Thor rör sig i Midgård, där han bland annat artigt hänger sin hammare på en klädhängare, och måste åka tunnelbana när han hamnat ur kurs i slutstriden. Med såna blinkningar mot filmens tidigare gravallvar har jag svårt att vara bitter. När författarna får utrymme att leka lite med sina actionfigurer upptäcker man att de i själva verket är kul, men fångar i ett maskineri av redan etablerad mytologi.

Utrymmet för sådan lek är dock för knappt och kommer för sent. Mycket möda har tillägnats den visuella uppenbarelse som är Asgård, men figurerna interagerar inte med sin omvärld något nämnvärt. Asgård består av stora tomt ekande salar och pelargångar, glödande skyar och guldskimrande byggnader utan liv, och allt är utsmyckat in i minsta detalj, men var är all inredning? Det är som om Asgård inte fanns, annat än i någons fantasi och i datorn som återskapade den.

När människornas Midgård kommer in i leken kommer verkligheten ikapp. Att det är skönt att lämna fantasivärlden för en gnutta verklighet talar sitt tydliga språk. Peter Jackson och hans medarbetare lyckades skapa en otroligt levande fantasivärld, ett annat Midgård, i Hobbit: Smaugs ödemark, genom att blott inreda sina magnifika rum med bord, stolar, porslin, matrester och andra spår av de som vistas där. Allt sådant saknas i Asgård, gudarnas sterila hemvist, och just därför ser jag ingen anledning till att någon annan heller ska vistas där. Så jag slår härmed ett slag för lite mer vardagsrealism i all äventyrlighet.

Filmen är tillgänglig i några dagar till på Headweb, där jag hyrde den till standardpriset 39 kr, innan den försvinner ur deras sortiment. Passa inte på.

Europa Report (2013)

Europa Report är science fiction som strävar att leva upp till sin genres dubbla bemärkelse. Det är ju jättekul, för den stackars populära genren utnyttjas ofta numera som sofistikerad skrud åt billiga äventyrsfilmer. Men här är det vetenskap som driver fiktionen, en vetenskap som föder sådan nyfikenhet att den motiverar ren dumdristighet på väg mot upplysningen. För hur ska man förklara alla livsfarliga beslut som den lilla ensemblen ombord på rymdfärjan Europa-1 fattar?

Fiktionen tar avstamp i verkligheten - rapporter från NASA 2011 påstod att man upptäckt vatten under det tjocka istäcket på Europa, en av gasjätten Jupiters månar. Där vatten finns, där finns också möjligheten för utomjordiskt liv. När fiktionen tar vid har man upptäckt spår av encelliga, livslevande organismer där nere på djupet. Vetenskapssamfundet är i extas. Man handplockar sex besättningsmedlemmar som får borda Europa-1, genomföra den halvårslånga resan dit, samla på sig prover och återvända till Jorden... eller?

Filmen använder en fejkad dokumentärstil. Redan i anslaget får expeditionen en prägel av undergång. Dr. Unger (Embeth Davidtz), som ledde projektet från Jorden, intervjuas och hennes röst är dämpad. En solstorm förstörde rymdfärjans kommunikationsutrustning och bröt kontakten med hemplaneten, så under flera månader var deras öde ett mysterium. En dag återkommer plötsligen kommunikationen, och basen får ta del av mängder av inspelat material från färjans många kameror. Det visar sig att besättningen gick ett tragiskt öde till mötes. 

Vi får ta del av expeditionen via fixerade kameror i stil med dokusåpan Big Brothers diton, samt genom hjälmkameror på rymddräkterna. Greppet fungerar väl - manusförfattare Philip Gelatt måste skapa någorlunda jordnära liv via sina rollfigurer ombord för att inte bryta illusionen av verklighet, och rollfigurerna är trovärdiga och sympatiska. Gelatt skapar en riktig gruppdynamik utan att hemfalla åt konstruerade inre schismer, vilket alla andra filmer om rymdfärjor i kris gör. Ensemblen består av gedigna skådespelare som filmentusiaster kanske, men den breda publiken knappast, känner igen. För oss svenskar är Michael Nyqvist välbekant, och han är med sitt plågade yttre och sin brutna engelska lämplig att spela rysk mekaniker. I övriga roller kände jag igen Sharlto Copley och Christian Camargo, medan de övriga - Daniel Wu, Karolina Wydra, Anamaria Marinca - var mig obekanta innan.

Filmen presenteras i "found footage"-stuk, som en sammanställning av detta ditintills hemligstämplade material. Tyvärr förstörs den dokumentära prägeln eftersom regissören Sebastián Cordero inte kan låta bli att använda sina stilistiska excesser. Han har uppenbarligen sneglat på Danny Boyles lyckade grepp i snarlika Sunshine. Corderos mildaste knep är förvirrande, uppbrutna bildrutor (se bilden ovan). I sina mer smaklösa ingrepp använder han ett brutet narrativ, där han exempelvis klipper in några sekunder från en besättningsmedlems dödsögonblick för effektens skull. Detta händer ett par gånger med syftet att ge onda föraningar. Jag menar: föreställ dig att det vi ser faktiskt hände, och att det verkligen är en dokumentär. Att utnyttja en människas död på detta sätt vore att gå över många gränser. Ingen klipper ihop dokumentärt material på sådant sätt, och den varsamt uppbyggda känslan av realism försvinner.

Nu är inte detta något större problem, eftersom spelfilmen som tar över är så pass medryckande. Besättningen reduceras man för man och stämningen blir dämpad. Rymden utanför är becksvart och avromantiserad. Astronauterna blickar ut genom fönstret och ser ingenting, inga nebulosor, det svarta skiftar inte i några djupblå kulörer här. De ser ingenting mer än sig själva speglas mot en fond av tomhet - det är yttre rymden. Den är deras största fiende och ingen plats för människor. I denna film finns inga stjärnor och vem som helst kan stryka med när som helst. "Europa Report" är som bäst i dessa scener, där små människor som är övertygade om sin egen stora betydelse måste konfronteras med den oändliga meningslöshet som är världsrymden.

Frågan är dock vad som är värre - detta mörker, eller det ljus som skymtar där inget borde finnas? Det finns ett mysterium under ytan på månen Europa som gör filmen ännu mer tilltalande, men som kanske borde fått förbli ett mysterium. Det finns saker som blir otäckare i människors fantasi än på en filmduk. De sista tio-femton minuterna tappar filmen sin nerv, varpå jag påminns om dess format och dess besynnerligheter igen. Såsom att en del kameravinklar borde vara omöjliga med skeppets fastlåsta kameror, och att besättningen är oerhört medvetna om kamerorna. De har en tendens att ställa sig i närbild när de måste förmedla sina starkaste känslor. 

Men under en lång tid dessförinnan var detta ingenting jag lade märke till. "Europa Report" skapar med små medel en kvävande klaustrofobisk atmosfär, och det är mer än man kan säga om många av genrens högljudda skrytbyggen till sagoäventyr. Jag ser fram emot kommande storverk från denne regissör. Sebastián Cordero - lägg namnet på minnet.

Jag hyrde den på Headweb för 39 kr.

Philomena (2013)

"Philomena" är ett kvinnonamn, och i vissa namnbetitlade filmer är ett namn inte bara ett namn. Inom den katolska läran är Filomena namnet på ett helgon, en jungfrumartyr vars grav upptäcktes 1802 i katakomberna under en kyrka i Rom. Namnet betyder ungefär "stark vän/väninna" och är förnamnet på Judi Denchs rollfigur i historien som är baserad på den verkliga personen Philomena Lees öde. Den styrka hon visar prov på är svåröverträffad, och jag tror, kryptiskt nog, att hon besegrar de flesta av oss som följer hennes resa.

Eftersom Philomena är ett långt namn kallas hon ofta "Phil", och jag kan bara beklaga att hon inte gifte sig med en "Collins" eller "Spector". 

Det här är filmatiseringen av hennes historia, så som hon berättar den för sin krönikör, Martin Sixsmith (Steve Coogan), tidigare journalist som nyligen fick lämna sitt jobb som rådgivare för Tony Blairs regering. Han har blivit lätt cynisk av sättet på vilket han fick gå. Nu siktar han på att blåsa nytt liv i sin journalistkarriär med en så kallad "human interest story" - sentimentala, lättsålda historier om ovanliga öden i vanliga människors liv. Rutinerade Stephen Frears (som gjorde underverk med The Queen) har regisserat, och Coogan själv är medförfattare i denna finstämda, men knappast revolutionerande, historia. Den riktar ett anklagande finger mot hela den katolska kyrkan via Martin, men offret själv, Philomena, är betydligt mer apologetisk.

Hon växte upp på Irland under strikt katolska förhållanden. En kväll blev hon gravid med en oäkting efter en flirt och försköts av sin far, som lämpade av henne på ett kloster där hon tvingades föda under svåra förhållanden. Under fyra år gjorde hon bot för sin "synd" genom att hjälpa till med klostrets hushållssysslor och fick träffa sin son, Anthony, en gång i veckan, i väntan på hans adoption. Utan en chans att få ta farväl separerades de båda en mulen dag, och därefter var det som om deras släktskap aldrig fanns. Många år senare, på hans 50-årsdag, berättar hon för sin dotter (Anna Maxwell Martin) om sonen, vars identitet och hemvist nu är okänd. Dottern kontaktar Sixsmith och ber om hjälp. Han upptäcker att spåren leder till USA, och tar med Philomena på en resa över Atlanten i hopp om en solskenshistoria, men "Philomena" har en förmåga att grusa alla förväntningar i sina starkaste scener.

Coogan och Dench är strålande i roller som går emot deras skådespelarprofiler. Judi Dench spelar här en dam med arbetarbakgrund och låg utbildning, men hennes naturliga pondus har genom karriären landat henne roller som drottningar och adelsdamer. Därför anar man outtalade livsvisdomar när Frears, som han gärna gör, låter kameran vila på hennes ansikte när hon stirrar för sitt inre öga. Coogan, den charmante imitatören, låter sin kollega ta utrymmet i filmen om henne. Man kan ana sardonisk slagfärdighet i hans avvaktande blick, men han gömmer lämpligen undan den till de stunder då de behövs.

De två är så omaka som ett par kan bli, men finner varandra ändå på ett märkligt sätt. De många likheterna mellan Philomenas son och Martin kan vara en förklaring. Vilka de är får du se själv. Dench och Coogan är fullständigt trovärdiga i sina roller. Jag började se filmen för dess Oscarsnominering, men stannade för Dench och Coogan, som blåser äkta liv i filmen. 

För hur bra "Philomena" än är, får den mig att ångra dagen då jag började skriva om film. För vad ska jag skriva om här? Den behandlar frågor om katolicism, moral och bestraffande rättvisa kontra absolution - en värld av för mig absolut ointresse öppnar sig. Det är en fallstudie bland fallstudier, en liten smula av en enorm orättvisa som härstammar från en uråldrig institution som pådyvlar sina följare en simpel, uråldrig moral. Philomenas "brott" var att hon hade sex. Hennes straff är vidrigt och livslångt. Den frågeställning som filmen landar i är hur man ska behandla det för att gå vidare. Martins och Philomenas resor leder mot olika mål - hans mot rättvisa, hennes mot förlåtelse. Tyvärr tyckte jag inte själva resan var så intressant som dessa mål.

"Varför står vi på en äng och pratar?"

Jag tror också att upphovsmännen insåg detta och belade filmen med vissa typiskt filmiska attribut. Katolska kyrkans representanter i denna film är så opersonliga, så hopplöst förstenade i deras urmodighet att de inte verkar mänskliga. De platsar liksom inte i den fina, nyanserade värld som filmen vill kalla verklig, utan börjar framstå som arketypiska filmskurkar. Mot slutet hamnar filmen i ett läge då Philomena börjar tvivla, och berättelsens hela öde verkar hänga på ett besök hos en viss individ, som dock vägrar att träffa Philomena. Denna dubbla motvillighet är svår att begripa och känns fastsydd för att krydda filmen med dramatisk nerv. Och när filmens dramaturgiska korsstygn uppenbarar sig börjar också dess illusoriska värld att rämna.

Men jag saknar ju inte helt empati. Det är klart att Philomenas öde är gripande. Det är klart att ämnet är viktigt. Det finns liksom ingenting annat att tycka. Eftertexterna förkunnar att tusentals mödrar och bortadopterade ännu letar efter varandra. Så visst kan jag rekommendera Philomena till fans av dramer av Oscarskaliber. Jag hade förväntat mig och hoppats på mer, så betyget blir tre, men det kan lika gärna vara fyra eller två. Det kan även vara tre frågetecken. Eller allra helst - en animerad gif som växlar mellan två, tre och fyra frågetecken i slumpmässig ordning.

Filmen är baserad på boken "The Lost Child of Philomena Lee", oläst av mig. Jag hyrde den, filmen alltså, på Headweb.

Zatoichi-Maraton: 15 - Zatoichi's Cane Sword (1967)

Någonting fattas Zatoichis uppenbarelse i del 15 av sagan om den blinde massören. Zatoichi's Cane Sword, det trogna käppsvärdet, är borta nästan hela filmen och får därför namnge den. Ingen borde vara förvånad, för under loppet av flera filmer har Ichi vandrat vägen mot en pacifistisk tillvaro. Men det var ju inte meningen att det skulle ske så oförhappandes och så bokstavligt. Det blir som att slunga Ichi i djupa änden av bassängen för att lära honom simma - han vänder omedelbart och simmar mot bassängkanten, och flera filmers utveckling går om intet.

På en sylta i staden Tonda skålar Ichi med en gammal smed, som blir exalterad när han får syn på hans svärd. "Min mentor smidde detta i sina yngre dagar", säger han och mönstrar bladet. Han har tråkiga nyheter. "Detta svärd har nått slutet på sin levnadsbana." Tre tum från fästet sitter en osynlig spricka. Det tål att användas till ett sista dråp, sedan går det itu, och att reparera är bortom smedens förmåga. Det är ett dråpslag för Zatoichi, som måste kunna lita på sitt vapen. Han placerar det i knät, sänker den evigt slutna blicken, tackar för tiden som varit och pensionerar svärdet där, hos smeden som var med vid dess tillblivelse. Sedan går han till grannstaden Ashikaga. På ett värdshus där kan han livnära sig som massör, den enda hederliga förmåga han äger, i sin övergång till fridfull vandel.

Men massage är lyxkonsumtion för bemedlade, som i denna historieskrivning är synonymt med jordens avskum. Ichi får via sin första klient ta del av korrupta planer som hotar säkerheten för alla som inte förtjänar det. Det är den sedvanliga intrigen - en gangsterboss har mördat stadens överhuvud och övertagit styret. Nu pressar han befolkningen på pengar, och gör livet svårt för dem. Ichi är deras enda hopp. Jag är besviken på att detta potentiellt livsavgörande ögonblick kommer med vanlig vaniljsmak. Det var länge sedan vi fick en så konventionell Zatoichi-film. Ingen tid tillägnas övergången till normal tillvaro, utan Ichi hamnar omedelbart i en ordinär intrig med godhet, ondska, gangsters, damer, korruption, sake, hasardspel och förtryck. Behöver jag fortsätta? Är det intressant? 

Det som slår mig denna gång är mitt djupt rotade problem att minnas namn. Japanska namn är för mig så vaga som fantasier, och denna gång är de så många - Shotaro, Ashikaga, Tonda, Iwagoro, Shizu, Morisuke, m.fl. - att man svårligen kan sammanlänka dem med ett ansikte. Resultatet blir ett antal scener där en person, vars namn man inte känner till, sitter bland andra man vagt känner till. Vad är det för överspelande byfåne, som sitter där och smilar ondskefullt? Är han bekant med någon av de övriga eller spelar han bara med?

Om livet inte är filmerna som passerar, utan de filmer man minns, så är Zatoichi's Cane Sword livlös. Eftersom handlingen utspelas runt nyår, rör den sig inomhus, i estetiskt föga tilltalande, reproducerade studiomiljöer i Washitsu-stil med mycket mörker och artificiell belysning utanför bildramen. Det uteblivna våldet resulterar i intriger, där planer smids bakom lyckta dörrar. Det är inget vidare smart, när dörrarna består av tunt papper. 

Storyn bleknar i takt med att mitt bildminne raderar de sterila bilder som hör samman med den. Utomhus är träden kala och marken går i nyanser av brunt. Öppnings- och slutscenerna är de enda "exteriörer" jag minns så här bara dagar efteråt, och den sistnämnda är inspelad i studio. Min gissning är att denna film gjordes för att snabbt och billigt föra Zatoichi "back on track". Jag undrar om publiken började svika, när Zatoichis väg började peka bort från den etablerade franchisen?

"Pappsen... det verkar inte som jag kan bli hederlig trots allt", är en tongivande kommentar sent in i filmen. Den avslöjar att detta verkligen är filmens utmärkande drag. Blinka och du missar detta. Den indikerar också ett tråkigt vägval inför fortsättningen, nämligen att ingen övergripande plan för Ichi längre finns. Säg mig, varför ska jag fortsätta detta maraton? Ska jag se samma historia i elva iterationer till? Ge mig en anledning att inte bara hoppa till film nummer 26 och knyta ihop säcken.

Med allt detta sagt gillar jag ändå filmen. Jag sätter betyg tre, om än motvilligt och svagt. Medan man tittar är handlingen medryckande och dramatisk, vilket man inte ska nonchalera. Zatoichi är rolig när han obeväpnad måste utmanövrera sina fiender genom sitt blotta rykte. Ändå kunde det ha skötts snyggare. Jag minns Akira Kurosawas film Yojimbo - Livvakten, där hjälten hjälper byborna mot gangsterväldet genom att manipulera de styrande mot varandra och får dem att strida inbördes. I Zatoichi's Cane Sword agerar han bara hånfullt mot dem, innan han utmanar dem på sitt sedvanliga sätt. Det är som om han aldrig var utan sitt svärd. Men visst - jag gillar hur Ichis förmåga att bedöma karaktär får honom att agera aktningsfullt mot lågt stående människor och arrogant mot överheten. Han är också rolig när han nallar kokheta degknyten från en kittel, varpå värdshusvärdinnan ertappar honom och han måste stoppa knytet i munnen.

Så det är inte denna film jag är bekymrad över. Det är framtiden. Mognade inte Zatoichis publik med honom? Var de eviga tonårspojkar? Filmer som denna ger ordet "franchise" dåligt rykte.

Filmen ser du här:

Det blåser upp en vind (2013)

Så äntligen grep jag chansen att se Hayao Miyazakis avskedsfilm, Det blåser upp en vind, på bio och desto lyckligare är jag för det. Evigt unge Miyazaki har sedan mästerverket Prinsessan Mononoke 1997 tagit flera avsked från branschen han inspirerat mer än någon annan levande. Tonläget och valet av historia stämmer in i ett genuint farväl denna gång. "Det är hans mest personliga film", har jag hört och jag förstår varför. Med Miyazaki tar vi kanske också avsked av den dyra, mödosamt animerade långfilmen som handtecknas ruta för ruta. Det var den första typen av film jag minns att jag lärde mig älska som grabb. Jag kunde se dem gång på gång.

Måtte Miyazaki inte betrakta sitt livsverk som sin protagonist, flygplansingenjör Jiro Horikoshi, gör när denne vandrar genom en kyrkogård av kraschade plan - alla designade av honom själv med hjälp av Miyazakis penna. Hans film är en biografisk film om Jiro, som hade turen att bli en mästare på aeronautisk ingenjörskonst, och oturen att genomleva sina glansdagar under andra världskriget. Det var turbulenta tider för Japan som drabbades av svår jordbävning, krig och epidemi av tuberkulos. Hans livsverk föll i ruiner såsom Japan gjorde. Omständigheter tvingade honom att designa effektiva dödsmaskiner, när allt han ville var att skapa de grannaste flygupplevelser. 

Filmen följer Jiro sömlöst från barndomens pilotdrömmar som nekades honom på grund av närsynthet, via den begränsade tid han får tillsammans med en svårt sjuk flicka, till det ironiska öde som ändar hans ingenjörsdrömmar. Han är en änglalik protagonist som inte förbittras när världen insisterar att ta allting ifrån honom. Istället skattar han de drömmar som får honom att framhärda så starkt.

Miyazakis sagolika äventyr har alltid känts befriande. Den som blir besviken på den realistiska inramningen i "Det blåser upp en vind" hittar det fantastiska här - drömmen om att flyga har alltid varit drömmen om frihet. Vi får se Jiros dröm utvecklas genom flera scener. I början inspireras och formas den av den italienske designern Caproni, som är Jiros idol. Den utvecklas till självständighet när Jiro flyttar hemifrån, för att slutligen förvanskas av omgivningen vid krigets upptrappning.

Men den är aldrig så fin som när han träffar Nahoko. Han träffar henne samma dag som han flyttar hemifrån, på tåget till Tokyo. En vindpust fångar hans hatt och hon fångar hatten. Tåget kraschar i den stora jordbävningen som ödelägger delar av Tokyo och han hjälper henne hem. De två glömmer aldrig varandra, men de skiljs åt i många år innan de återfinner varandra, återigen genom en vindpust. Hon är då svårt sjuk i tuberkulos, och allt tyder på att deras tid tillsammans blir kort. Men under denna period når han kreativa esse, och Japan får sitt stridsflyg till slut - det briljanta Zero-planet.

Till skillnad från nästan alla animerade filmer, beskriver man inte Det blåser upp en vind lättvindigt. Det är som det alltid har varit med Miyazaki. Världen är svårbegriplig med komplexa individer, och hans hjältar kämpar för att finna och forma sitt rätta värv i den för att göra den till en bättre plats. I denna film går han steget längre och betraktar en mans hela liv i skenet av hans gärningar när de är över. "Du fick tio år av kreativitet", säger Caproni till Jiro, "levde du dem till fullo?" Frågan verkar riktad mot Miyazaki själv, men det är inte upp till honom att svara. Den rätten är förbehållen oss, hans trogna publik. Jag tycker i alla fall att detta enskilda verk är en av hans bättre filmer. Själv verkar han mest tacksam för alla drömmar.

För mig var det i alla fall en sann ynnest att dela livstid med releasen av nästan alla hans fantastiska filmer. Det blåser upp en vind sluter cirkeln på ett perfekt sätt, eftersom hans genombrott kom med Nausicaä från vindarnas dal. Vinden - den mest förödande av urkrafter - är en symbol för den natur som har varit hans trogna följeslagare rakt igenom karriären. Hjältinnan Nausicaä tyglade vinden och red på den för att rädda världen och ingjuta framtidstro. I fallet Jiro har skildringen blivit mer dämpad och vidsynt, och nyttan med resultatet vagare. Hans sista film kanske inte räddar den traditionella animeringens omedelbara framtid, men Miyazakis samlade verk har gått till historien, och så länge historien trampar sin marsch oavbrutet existerar hans animation - inte som en drös gravstenar, utan i form av livs levande konstverk.

Det blåser upp en vind går på SF:s biografer i skrivande stund, och det var där jag såg den. Men hur länge till kan den hålla ut? Missa den inte för allting i världen!

The Call of Cthulhu (2005)

"En dag kommer hopfogandet av separata kunskaper att öppna så skrämmande perspektiv på verkligheten, och av våra förfärliga plats i densamma, att vi antingen blir galna vid avslöjandet eller flyr från det dödliga ljuset in i en ny mörk tidsålders frid och trygghet." - Howard Phillips Lovecraft

The Call of Cthulhu är en obskyr amatörfilm gjord med stor vördnad och kärlek till de verk och konstformer som inspirerat den. Den är i svartvitt stumfilmsformat, i en lyckad strävan att efterlikna filmerna som gjordes då förlagan skrevs. Med hjälp av musik, foto, dekor, skådespeleri och sminkning lyckas regissör Andrew Leman återuppväcka 20-talets tidsanda, och fångar på köpet en värld av paranoia och undergång. Den är baserad på den mest kända novellen av H.P. Lovecraft, som var verksam mellan 1910- och 30-talet. Under sitt korta liv som oupptäckt enstöring skapade han en ny litterär genre av sina ockulta detektivmysterier, som fick stort genomslag först flera decennier efter hans bortgång 1937.

Hans noveller bär på ett gemensamt tema om rädslan för det okända i ett kosmos vars omfattning och hemskhet vi aldrig kan begripa. Vi ska vara lyckliga för det. Han menar att vår okunnighet är vår största gåva, eftersom den skyddar oss från insikter som skulle göra oss galna och tillåter oss en kort tid någonstans i existensens utkant. Historierna handlar om nyfikna människor som bryter mot denna tysta överenskommelse och börjar rota i de mörka skrymslen av världen där man inte bör rota. Ju mer man söker, desto svårare är det att sluta. Om personen slutligen finner det han söker är det för sent - det du en gång har sett, kan du inte göra osett - och deliriskt vansinne eller döden väntar i resans slut. Världen blir oåterkalleligen en annan plats.

"The Call of Cthulhu" handlar om en sådan plågad människa (Matt Foyer), som råkar på sin framlidne gammelmorbrors (Ralph Lucas) forskningsmaterial om den urmodiga guden Cthulhu. Huvudpersonen upptäcker att märkliga händelser inträffade dagarna efter 1 Mars 1925, då ett svårt jordskalv av okänt ursprung kändes världen över. I dess efterdyningar rapporterades om en sådd av vansinne, död och domedagsprofetior. Allt pekar på det väsen som går under namnet Cthulhu. Han anlände från stjärnorna till jorden långt innan människorna och slumrar nu en drömfylld sömn någonstans i planetens innanmäte. Esoteriska sekter förbereder hans återkomst, hans avbild upptäcks på av varandra oberoende platser, känsliga personer hör honom kalla från sin hemvist i mardrömmar, och besättningen på en fartyg gör en fasansfull upptäckt i filmens sista akt.

Allt kommer till huvudpersonen i form av dagboksanteckningar, tidningsurklipp och vittnesmål. De blir till ett pussel som formar medvetandet om att vår värld vilar på ett fundament av uråldriga krafter, som när som helst kan vakna ur sitt slummer för att återta världen som en gång var deras.

The Call of Cthulhu är förmodligen bäst lämpad för nördar med intresse i någon av dess genretillhörigheter. För Lovecraft-fans är den omistlig, för skräckfantaster en nödvändighet och för stumfilmens vurmare en glädjande nyhet. Alla andra göre sig icke besvär. Lovecraft själv var en idog biobesökare och hade, kanske frånsett sluttampen där den obefintliga budgeten uttrycker sig i det visuella, varit stolt över denna produktion. Det skimmer av mysighet och nostalgi som präglar all stumfilm passar myten om Cthulhu, som skrevs under genrens glansdagar. 

Mitt enda klagomål är helt oskäligt när man tänker på att det är en amatörfilm. Novellen bjuder in dig som läsare att lösa mysteriet tillsammans med dess huvudperson, vilket resulterar i att dess förbannelse kommer att drabba dig om du läser klart. Tyvärr är filmatiseringen snarare en skildring av andra människors efterforskningar - hur annars hade man kunnat göra? - som inte involverar på samma sätt. Filmen är endast 46 minuter, och det höga tempot förhindrar detta. Längre speltid är det enda som hade kunnat hjälpa, vilket endast kan köpas med större budget. Pengar kanske hade kunnat avhjälpa även det andra problemet. Cthulhu-mytens fasor är obeskrivliga bortom all mänsklig fattningsförmåga, och hur gestaltar man något sådant på film?

Det är med avsmak och självförakt jag skriver sådant tadel av en egentligen oklanderlig film. Med en tung suck kan man bara konstatera att man är den man är - ett barn av cyniska tider. Lovecrafts historier är närmast omöjliga att filma. Mer berömda mänskor har försökt att vrida och vända på dem med betydligt bättre förutsättningar och misslyckats kapitalt. Här har vi ett försök som är novellen helt trogen, och som bräcker dem alla.

Jag såg den helt gratis på Stagevu.

Ender's Game (2013)

Varför ska man leta efter formuleringar, när filmen själv sammanfattar sin värld så bra? Hjälten Ender Wiggins (Asa Butterfield) berättarröst förklarar: "För 50 år sedan attackerades vi av utomjordingar som kallas Formiker. Miljontals dog. Enbart för att vår största befälhavare offrade sig blev vi inte utplånade. Vi har förberett oss på deras återkomst sedan dess. Man kom fram till att världens smartaste barn är vårt bästa hopp. Tränade i krigsspel styrs deras beslut av instinkt, bestämdhet och oräddhet. Jag är en av dessa rekryter." Är det något Ender's Game gör skickligt, så är det att summera. Den summerar, summerar och summerar.

Det fortsätter bara några sekunder senare. Två högt uppsatta militärer (Harrison Ford och Viola Davis) ser allt som Ender företar sig genom en övervakningsutrustning som sitter inopererad i honom. De samspråkar om sin elev:

"Jag ser genom hans ögon. Lyssnar genom hans öron. Jag säger dig: Han är den rätte."

"Det sa du om hans bror."

"Hans bror ansågs omöjlig av andra anledningar. Det hade inget att göra med hans taktiska färdigheter."

Nu börjar det bli löjligt. Två personer samtalar, men deras dialog riktas till publiken. Båda känner redan till allt om Ender och hans bror. Det behöver troligtvis inte vara något samtalsämne. Att de sitter och övervakar honom behöver definitivt inte vara ett.

Men publiken måste få veta så då måste det sägas. Jag föreställer mig hur snacket går vid lunchen sedan:

"Jag håller gaffeln i vänster hand. Kniven i höger. Det känns rätt så. Jag vill att du ska veta det."

"Det sa du förut när du höll kniven i vänstern."

"Då syftade jag inte på några praktiska kvaliteter. Den specifika kniven var bara så skön att hålla i vänster."

Sådan torftig dialog ackompanjerar nästan hela filmens bildspråk. Rik på förklaringar och helt tom på karaktär liknar Ender's Game en lång summering av en handling. Det vi får se är det som är relevant för handlingen. Ingen utsmyckning existerar överhuvudtaget. Ingen replik yttras som inte hänvisar till något vi ser, har sett, eller kommer få se senare. Vi får ingen illusion av att verkligt liv förekommer mellan de olika scenerna. Men är det relevant då? Jo, för det här är "science fiction", för bövelen, våra jordiska regler gäller inte här. Ska du skapa ett nytt universum så måste du fylla det med liv.

Handlingen, som alltså är filmens allt, går ut på att Ender rekryteras till militärakademien ombord på en rymdstation. Där gör han kometkarriär. Hans mentor, kapten Graff (Ford), ser honom som en blivande krigshjälte i stil med föregångaren som räddade jorden 50 år tidigare. Han var en stridspilot vid namn Mazer Rackham (en ansiktstatuerad Ben Kingsley), som offrade sitt liv genom att styra in sitt plan i fiendernas moderskepp, så att hela anfallet dog ut. Nu vill Graff krossa Formikerna en gång för alla innan de hinner angripa igen. En flotta ska invadera deras hemplanet. Graff ser Ender som bästa kandidaten att leda denna flotta.

Varför ska flottan ledas av barn? Den enda vaga förklaringen vi får är att de är mycket snabbare än fullvuxna på att fatta komplexa strategiska beslut. Jag tror att anledningen är mer komplex än så, men trots en film full av förklaringar uteblir ett uttalat svar.  Att det, trots allt, finns någonting kvar att grubbla på efteråt gör filmen bara gott.

Ender är en melankolisk pojke som har svårt att skaffa vänner på akademin. Hans överlägsna intellekt uttrycker sig i en överlägsen attityd som inledningsvis sätter honom i utanförskap. När hans kurskamrater plågar honom måste han använda sin strategiska briljans för att segra. Kapten Graff tycker det är helt i sin ordning - en blivande härförare ska inte stå sina undersåtar för nära. Han till och med ser till att förstärka Enders särställning som individ. Ingenting får lämnas åt slumpen när tiden för invasionen kommer allt närmare, och allt hänger på en enda ung pojkes axlar.

Formikerna, hans blivande motståndare som vi inte får veta mycket om, är någonting diametralt motsatt detta tankesätt. De är insektsliknande varelser med ett kollektivt medvetande. Ender börjar studera dem för att finna svagheter och mönster i deras strategier. Han börjar ana att de använder en telepatisk form av kommunikation, och lär sig saker om samhörighet och kollektivism som Graff kanske inte applåderar. Filmen är lite vag här, men jag tror han lockas av denna insikt. "När jag förstår min fiende bra nog att besegra honom, i det ögonblicket älskar jag honom." Citatet är Enders eget. Det är den devis han formar för att finna rätt balans mellan de krafter inombords som drar honom i motsatta riktningar.

I väntan på invasionen, blir denna interna konflikt den grundläggande. Ender lever i skuggan av sina äldre syskon, som båda misslyckades som rekryter på samma akademi - hans syster för att hon var för empatisk, hans bror för att han var för hänsynslös. Ender måste följa sin gyllene medelväg för att lyckas där de misslyckades. Han är bara ett barn, och jag antar att nyttan med barnsoldater är just denna formbarhet. I deras sökande efter identitet kan överheten forma dem efter behov. Uppe bland stjärnorna drillas Ender i hänsynslöshet via krigsspel, medan hans empatiska syster är kvar i jordelivet. Deras kontakt begränsas tills Graff en dag förbjuder den helt.

När jag läser vad jag skrivit dessa sista stycken så förstår jag att Ender's Game var bra någonstans i konceptstadiet. Boken är förmodligen jättebra, men jag har inte läst den än. Problemet är att det är en djupt karaktärsdriven historia fångad i en fullkomligt handlingsdriven film. Om handlingen hade varit intressant skulle detta inte varit något problem, men till ytan är den väldigt statisk. Vår hjälte tränar, lär sig saker och avancerar i graderna i ett outsinligt kretslopp. All spännande dynamik finns i hans gåtfulla inre. Men dit har vi ju inte tillträde. Asa Butterfield i huvudrollen gör en grubblande Ender Wiggin, men när hans funderingar ska kläs i ord kommer de ut i form av snabba, summariska förklaringar. De säger inte mycket, men ändå tillräckligt för att man inte ska få tänka själv.

Filmen hastar igenom för mycket livstid på relativt kort speltid, som om hans uppväxt vore nivå efter nivå av ett spel. Nu är det så att uppväxtskildring och skyndsamhet inte går hand i hand. Tjugo minuter längre speltid hade givit varje "nivå" möjlighet att sjunka in och bli en episod i sig. Och genom det enkla knepet att låta eleverna snacka om händelser de varit med om tillsammans, men som vi aldrig får se, kan man skapa känslan av ett större universum - ett liv bortom den viktiga handlingen. Många av barnen går igenom omfattande karaktärsutveckling, inte minst Ender. Men varför? Är det på grund av djupsinniga insikter? Eller bara för att manuset kräver det? Denna film struntar i alla "varför" och ger oss blott "hur".

Jag hyrde filmen på Headweb för 39 kr. Tyvärr jag kan inte rekommendera den.