På ett schysst litet danshak för seniorer i Santiago, Chile hänger en 58-årig dam vid baren. Hon tar sig en drink innan hon glider över dansgolvet, där hon råkar på en jämnårig gentleman som hon känner igen, men som först inte känner igen henne. "Gloria Cumplido", presenterar hon sig, och polletten trillar ner för honom. "Hur länge sedan är det?", frågar han. "Tio-tolv år sedan", blir svaret. "Det var efter min skilsmässa." Mer får vi inte veta.
Vad hände för tio år sedan? "Gloria" är en film som lämnar mycket outtalat på ett sätt som liknar verklig dialog. Efter en mängd filmer på sistone med överdrivet pedagogisk dialog känns det befriande att få ta del av någonting äkta. Denna film är gjord för en mogen publik, en exklusiv klubb av folk i samma situation som Gloria, som kan nicka igenkännande. Vi som inte är där ännu kan bara göra vissa antaganden och hoppas de är korrekta. Under tiden dansar de utan förbehåll och det må se lite stelt ut för oss men det skiter de i, för rörelserna är i möjligaste mån desamma som våra.
"Gloria" skildrar huvudpersonens (Paulina García) tillvaro som fri själ i utesvängen, en nystart som tar vid efter ett liv med familj. En sådan kväll träffar hon den pensionerade marinofficeren Rodolfo (Sergio Hernández), en flirt som blir till en förälskelse. Filmen följer deras stormiga förhållande under en tid. I deras bästa stunder käkar de på flådiga restauranger, spelar paintball, åker på semesterweekend, han läser dikter för Gloria att gråta till och de tumlar runt i sänghalmen. Hon introducerar honom för sina vänner och familj, och de har trevligt tillsammans. Men de två för knappt några djupare diskussioner som vi får ta del av, och när så sker börjar också problemen komma på tal.
Och i deras värsta stunder kommer tvivlen. Rodolfo kommer med emotionellt bagage. Han säger att han skiljdes för endast ett år sedan, och har svåra problem att klippa banden, något Gloria tycks ha gjort för länge sedan. Han måste försörja båda sina döttrar och sin ex-fru, vilket gör honom otillräknelig i förhållandet till Gloria. Flera gånger avviker han utan ett ord. Hon blir förkrossad först och förbittrad sedan. Familjen är honom en börda, och han vägrar låta Gloria träffa dem, vilket är konstigt. Är han verkligen skild? Kan han ens själv svara på det? Är det ens formellt ännu? Flera gånger tycks Gloria göra slut med Rodolfo, men han lyckas alltid tjata sig till hennes sida igen.
Så hon heter Gloria Cumplido. Är namnet "Cumplido" ett verkligt efternamn? En googling ger att ordet är spanska för "slutförd" och återigen är ett namn betydelsebärande på film. Vad är hon färdig med? Familjelivet, tycks det. Tio år en lång tid i singelsvängen, men för Gloria är det möjligen ett medvetet val. Kanske har hon under denna tid haft några kortare affärer, kanske inte, men om så är fallet kan denna film illustrera hur en sådan kan ha artat sig. Hon är numera fri att utforska vad seniorlivet har att erbjuda. I en scen får vi reda på att hon har grön starr, så kroppen börjar visa prov på sin ålder och hennes tid är för knapp för att fylla den med bekymmer. Hon ägnar sig åt det hon tycker om och att sållar bort det andra. När Rodolfo börjar krångla frågar hon sig väl bara i vilken vågskål han hamnar.
Gamla människor på mainstream-film brukar vara symboler istället för människor. De är representanter för någonting förbrukat och i Hollywoods värsta undergångshistorier måste de dö. Det är liksom underförstått att de ska offra livet för att rädda andra om så krävs. För äldre kvinnor finns knappt några roller alls. Men "Gloria" är ingen mainstream-film. Den gamle greken Alkaios sade att "vreden är det sista hos en man att bli gammalt." Personen Gloria är ett underbart fräscht alternativ till detta synsätt på åldrande. Hennes granne är en ung, ensam man som vrålar förbittrad monolog nätter i ända men hon vill inte veta av sådan självömkan. Det finns spår av den i Rodolfo också.
"Gloria" är i slutändan en minnesvärd, stark och mycket komplex film, och inte minst upplyftande för alla oss som någon gång har tänkt leva till ålderdomen. Det är också en film som inte lätt låter sig genreklassificeras. När en film trotsar såna konventioner anar man också att den hamnar nära verkligheten, vilket ger en extra anledning att ta den på allvar. Allt det underförstådda lämnar den också öppen för tolkning. Detta ger en anledning att återkomma till den under årens lopp, för att se vilka nya meningar man funnit i allt man erfarit, där i verkligheten, när den börjat närma sig konsten.
Filmen var Chiles bidrag till Oscarsgalan, men blev tyvärr inte nominerad. Se den idag, den kostar blott 19 kr att hyra på film2home. Men köp den ännu hellre så att du kan återkomma om tio, tjugo, trettio år och så vidare. För vem vet...
Vad hände för tio år sedan? "Gloria" är en film som lämnar mycket outtalat på ett sätt som liknar verklig dialog. Efter en mängd filmer på sistone med överdrivet pedagogisk dialog känns det befriande att få ta del av någonting äkta. Denna film är gjord för en mogen publik, en exklusiv klubb av folk i samma situation som Gloria, som kan nicka igenkännande. Vi som inte är där ännu kan bara göra vissa antaganden och hoppas de är korrekta. Under tiden dansar de utan förbehåll och det må se lite stelt ut för oss men det skiter de i, för rörelserna är i möjligaste mån desamma som våra.
"Gloria" skildrar huvudpersonens (Paulina García) tillvaro som fri själ i utesvängen, en nystart som tar vid efter ett liv med familj. En sådan kväll träffar hon den pensionerade marinofficeren Rodolfo (Sergio Hernández), en flirt som blir till en förälskelse. Filmen följer deras stormiga förhållande under en tid. I deras bästa stunder käkar de på flådiga restauranger, spelar paintball, åker på semesterweekend, han läser dikter för Gloria att gråta till och de tumlar runt i sänghalmen. Hon introducerar honom för sina vänner och familj, och de har trevligt tillsammans. Men de två för knappt några djupare diskussioner som vi får ta del av, och när så sker börjar också problemen komma på tal.
Och i deras värsta stunder kommer tvivlen. Rodolfo kommer med emotionellt bagage. Han säger att han skiljdes för endast ett år sedan, och har svåra problem att klippa banden, något Gloria tycks ha gjort för länge sedan. Han måste försörja båda sina döttrar och sin ex-fru, vilket gör honom otillräknelig i förhållandet till Gloria. Flera gånger avviker han utan ett ord. Hon blir förkrossad först och förbittrad sedan. Familjen är honom en börda, och han vägrar låta Gloria träffa dem, vilket är konstigt. Är han verkligen skild? Kan han ens själv svara på det? Är det ens formellt ännu? Flera gånger tycks Gloria göra slut med Rodolfo, men han lyckas alltid tjata sig till hennes sida igen.
Så hon heter Gloria Cumplido. Är namnet "Cumplido" ett verkligt efternamn? En googling ger att ordet är spanska för "slutförd" och återigen är ett namn betydelsebärande på film. Vad är hon färdig med? Familjelivet, tycks det. Tio år en lång tid i singelsvängen, men för Gloria är det möjligen ett medvetet val. Kanske har hon under denna tid haft några kortare affärer, kanske inte, men om så är fallet kan denna film illustrera hur en sådan kan ha artat sig. Hon är numera fri att utforska vad seniorlivet har att erbjuda. I en scen får vi reda på att hon har grön starr, så kroppen börjar visa prov på sin ålder och hennes tid är för knapp för att fylla den med bekymmer. Hon ägnar sig åt det hon tycker om och att sållar bort det andra. När Rodolfo börjar krångla frågar hon sig väl bara i vilken vågskål han hamnar.
Gamla människor på mainstream-film brukar vara symboler istället för människor. De är representanter för någonting förbrukat och i Hollywoods värsta undergångshistorier måste de dö. Det är liksom underförstått att de ska offra livet för att rädda andra om så krävs. För äldre kvinnor finns knappt några roller alls. Men "Gloria" är ingen mainstream-film. Den gamle greken Alkaios sade att "vreden är det sista hos en man att bli gammalt." Personen Gloria är ett underbart fräscht alternativ till detta synsätt på åldrande. Hennes granne är en ung, ensam man som vrålar förbittrad monolog nätter i ända men hon vill inte veta av sådan självömkan. Det finns spår av den i Rodolfo också.
"Gloria" är i slutändan en minnesvärd, stark och mycket komplex film, och inte minst upplyftande för alla oss som någon gång har tänkt leva till ålderdomen. Det är också en film som inte lätt låter sig genreklassificeras. När en film trotsar såna konventioner anar man också att den hamnar nära verkligheten, vilket ger en extra anledning att ta den på allvar. Allt det underförstådda lämnar den också öppen för tolkning. Detta ger en anledning att återkomma till den under årens lopp, för att se vilka nya meningar man funnit i allt man erfarit, där i verkligheten, när den börjat närma sig konsten.
Filmen var Chiles bidrag till Oscarsgalan, men blev tyvärr inte nominerad. Se den idag, den kostar blott 19 kr att hyra på film2home. Men köp den ännu hellre så att du kan återkomma om tio, tjugo, trettio år och så vidare. För vem vet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar