Så äntligen grep jag chansen att se Hayao Miyazakis avskedsfilm, Det blåser upp en vind, på bio och desto lyckligare är jag för det. Evigt unge Miyazaki har sedan mästerverket Prinsessan Mononoke 1997 tagit flera avsked från branschen han inspirerat mer än någon annan levande. Tonläget och valet av historia stämmer in i ett genuint farväl denna gång. "Det är hans mest personliga film", har jag hört och jag förstår varför. Med Miyazaki tar vi kanske också avsked av den dyra, mödosamt animerade långfilmen som handtecknas ruta för ruta. Det var den första typen av film jag minns att jag lärde mig älska som grabb. Jag kunde se dem gång på gång.
Måtte Miyazaki inte betrakta sitt livsverk som sin protagonist, flygplansingenjör Jiro Horikoshi, gör när denne vandrar genom en kyrkogård av kraschade plan - alla designade av honom själv med hjälp av Miyazakis penna. Hans film är en biografisk film om Jiro, som hade turen att bli en mästare på aeronautisk ingenjörskonst, och oturen att genomleva sina glansdagar under andra världskriget. Det var turbulenta tider för Japan som drabbades av svår jordbävning, krig och epidemi av tuberkulos. Hans livsverk föll i ruiner såsom Japan gjorde. Omständigheter tvingade honom att designa effektiva dödsmaskiner, när allt han ville var att skapa de grannaste flygupplevelser.
Filmen följer Jiro sömlöst från barndomens pilotdrömmar som nekades honom på grund av närsynthet, via den begränsade tid han får tillsammans med en svårt sjuk flicka, till det ironiska öde som ändar hans ingenjörsdrömmar. Han är en änglalik protagonist som inte förbittras när världen insisterar att ta allting ifrån honom. Istället skattar han de drömmar som får honom att framhärda så starkt.
Miyazakis sagolika äventyr har alltid känts befriande. Den som blir besviken på den realistiska inramningen i "Det blåser upp en vind" hittar det fantastiska här - drömmen om att flyga har alltid varit drömmen om frihet. Vi får se Jiros dröm utvecklas genom flera scener. I början inspireras och formas den av den italienske designern Caproni, som är Jiros idol. Den utvecklas till självständighet när Jiro flyttar hemifrån, för att slutligen förvanskas av omgivningen vid krigets upptrappning.
Men den är aldrig så fin som när han träffar Nahoko. Han träffar henne samma dag som han flyttar hemifrån, på tåget till Tokyo. En vindpust fångar hans hatt och hon fångar hatten. Tåget kraschar i den stora jordbävningen som ödelägger delar av Tokyo och han hjälper henne hem. De två glömmer aldrig varandra, men de skiljs åt i många år innan de återfinner varandra, återigen genom en vindpust. Hon är då svårt sjuk i tuberkulos, och allt tyder på att deras tid tillsammans blir kort. Men under denna period når han kreativa esse, och Japan får sitt stridsflyg till slut - det briljanta Zero-planet.
Till skillnad från nästan alla animerade filmer, beskriver man inte Det blåser upp en vind lättvindigt. Det är som det alltid har varit med Miyazaki. Världen är svårbegriplig med komplexa individer, och hans hjältar kämpar för att finna och forma sitt rätta värv i den för att göra den till en bättre plats. I denna film går han steget längre och betraktar en mans hela liv i skenet av hans gärningar när de är över. "Du fick tio år av kreativitet", säger Caproni till Jiro, "levde du dem till fullo?" Frågan verkar riktad mot Miyazaki själv, men det är inte upp till honom att svara. Den rätten är förbehållen oss, hans trogna publik. Jag tycker i alla fall att detta enskilda verk är en av hans bättre filmer. Själv verkar han mest tacksam för alla drömmar.
För mig var det i alla fall en sann ynnest att dela livstid med releasen av nästan alla hans fantastiska filmer. Det blåser upp en vind sluter cirkeln på ett perfekt sätt, eftersom hans genombrott kom med Nausicaä från vindarnas dal. Vinden - den mest förödande av urkrafter - är en symbol för den natur som har varit hans trogna följeslagare rakt igenom karriären. Hjältinnan Nausicaä tyglade vinden och red på den för att rädda världen och ingjuta framtidstro. I fallet Jiro har skildringen blivit mer dämpad och vidsynt, och nyttan med resultatet vagare. Hans sista film kanske inte räddar den traditionella animeringens omedelbara framtid, men Miyazakis samlade verk har gått till historien, och så länge historien trampar sin marsch oavbrutet existerar hans animation - inte som en drös gravstenar, utan i form av livs levande konstverk.
Det blåser upp en vind går på SF:s biografer i skrivande stund, och det var där jag såg den. Men hur länge till kan den hålla ut? Missa den inte för allting i världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar