Philomena (2013)

"Philomena" är ett kvinnonamn, och i vissa namnbetitlade filmer är ett namn inte bara ett namn. Inom den katolska läran är Filomena namnet på ett helgon, en jungfrumartyr vars grav upptäcktes 1802 i katakomberna under en kyrka i Rom. Namnet betyder ungefär "stark vän/väninna" och är förnamnet på Judi Denchs rollfigur i historien som är baserad på den verkliga personen Philomena Lees öde. Den styrka hon visar prov på är svåröverträffad, och jag tror, kryptiskt nog, att hon besegrar de flesta av oss som följer hennes resa.

Eftersom Philomena är ett långt namn kallas hon ofta "Phil", och jag kan bara beklaga att hon inte gifte sig med en "Collins" eller "Spector". 

Det här är filmatiseringen av hennes historia, så som hon berättar den för sin krönikör, Martin Sixsmith (Steve Coogan), tidigare journalist som nyligen fick lämna sitt jobb som rådgivare för Tony Blairs regering. Han har blivit lätt cynisk av sättet på vilket han fick gå. Nu siktar han på att blåsa nytt liv i sin journalistkarriär med en så kallad "human interest story" - sentimentala, lättsålda historier om ovanliga öden i vanliga människors liv. Rutinerade Stephen Frears (som gjorde underverk med The Queen) har regisserat, och Coogan själv är medförfattare i denna finstämda, men knappast revolutionerande, historia. Den riktar ett anklagande finger mot hela den katolska kyrkan via Martin, men offret själv, Philomena, är betydligt mer apologetisk.

Hon växte upp på Irland under strikt katolska förhållanden. En kväll blev hon gravid med en oäkting efter en flirt och försköts av sin far, som lämpade av henne på ett kloster där hon tvingades föda under svåra förhållanden. Under fyra år gjorde hon bot för sin "synd" genom att hjälpa till med klostrets hushållssysslor och fick träffa sin son, Anthony, en gång i veckan, i väntan på hans adoption. Utan en chans att få ta farväl separerades de båda en mulen dag, och därefter var det som om deras släktskap aldrig fanns. Många år senare, på hans 50-årsdag, berättar hon för sin dotter (Anna Maxwell Martin) om sonen, vars identitet och hemvist nu är okänd. Dottern kontaktar Sixsmith och ber om hjälp. Han upptäcker att spåren leder till USA, och tar med Philomena på en resa över Atlanten i hopp om en solskenshistoria, men "Philomena" har en förmåga att grusa alla förväntningar i sina starkaste scener.

Coogan och Dench är strålande i roller som går emot deras skådespelarprofiler. Judi Dench spelar här en dam med arbetarbakgrund och låg utbildning, men hennes naturliga pondus har genom karriären landat henne roller som drottningar och adelsdamer. Därför anar man outtalade livsvisdomar när Frears, som han gärna gör, låter kameran vila på hennes ansikte när hon stirrar för sitt inre öga. Coogan, den charmante imitatören, låter sin kollega ta utrymmet i filmen om henne. Man kan ana sardonisk slagfärdighet i hans avvaktande blick, men han gömmer lämpligen undan den till de stunder då de behövs.

De två är så omaka som ett par kan bli, men finner varandra ändå på ett märkligt sätt. De många likheterna mellan Philomenas son och Martin kan vara en förklaring. Vilka de är får du se själv. Dench och Coogan är fullständigt trovärdiga i sina roller. Jag började se filmen för dess Oscarsnominering, men stannade för Dench och Coogan, som blåser äkta liv i filmen. 

För hur bra "Philomena" än är, får den mig att ångra dagen då jag började skriva om film. För vad ska jag skriva om här? Den behandlar frågor om katolicism, moral och bestraffande rättvisa kontra absolution - en värld av för mig absolut ointresse öppnar sig. Det är en fallstudie bland fallstudier, en liten smula av en enorm orättvisa som härstammar från en uråldrig institution som pådyvlar sina följare en simpel, uråldrig moral. Philomenas "brott" var att hon hade sex. Hennes straff är vidrigt och livslångt. Den frågeställning som filmen landar i är hur man ska behandla det för att gå vidare. Martins och Philomenas resor leder mot olika mål - hans mot rättvisa, hennes mot förlåtelse. Tyvärr tyckte jag inte själva resan var så intressant som dessa mål.

"Varför står vi på en äng och pratar?"

Jag tror också att upphovsmännen insåg detta och belade filmen med vissa typiskt filmiska attribut. Katolska kyrkans representanter i denna film är så opersonliga, så hopplöst förstenade i deras urmodighet att de inte verkar mänskliga. De platsar liksom inte i den fina, nyanserade värld som filmen vill kalla verklig, utan börjar framstå som arketypiska filmskurkar. Mot slutet hamnar filmen i ett läge då Philomena börjar tvivla, och berättelsens hela öde verkar hänga på ett besök hos en viss individ, som dock vägrar att träffa Philomena. Denna dubbla motvillighet är svår att begripa och känns fastsydd för att krydda filmen med dramatisk nerv. Och när filmens dramaturgiska korsstygn uppenbarar sig börjar också dess illusoriska värld att rämna.

Men jag saknar ju inte helt empati. Det är klart att Philomenas öde är gripande. Det är klart att ämnet är viktigt. Det finns liksom ingenting annat att tycka. Eftertexterna förkunnar att tusentals mödrar och bortadopterade ännu letar efter varandra. Så visst kan jag rekommendera Philomena till fans av dramer av Oscarskaliber. Jag hade förväntat mig och hoppats på mer, så betyget blir tre, men det kan lika gärna vara fyra eller två. Det kan även vara tre frågetecken. Eller allra helst - en animerad gif som växlar mellan två, tre och fyra frågetecken i slumpmässig ordning.

Filmen är baserad på boken "The Lost Child of Philomena Lee", oläst av mig. Jag hyrde den, filmen alltså, på Headweb.