Europa Report är science fiction som strävar att leva upp till sin genres dubbla bemärkelse. Det är ju jättekul, för den stackars populära genren utnyttjas ofta numera som sofistikerad skrud åt billiga äventyrsfilmer. Men här är det vetenskap som driver fiktionen, en vetenskap som föder sådan nyfikenhet att den motiverar ren dumdristighet på väg mot upplysningen. För hur ska man förklara alla livsfarliga beslut som den lilla ensemblen ombord på rymdfärjan Europa-1 fattar?
Fiktionen tar avstamp i verkligheten - rapporter från NASA 2011 påstod att man upptäckt vatten under det tjocka istäcket på Europa, en av gasjätten Jupiters månar. Där vatten finns, där finns också möjligheten för utomjordiskt liv. När fiktionen tar vid har man upptäckt spår av encelliga, livslevande organismer där nere på djupet. Vetenskapssamfundet är i extas. Man handplockar sex besättningsmedlemmar som får borda Europa-1, genomföra den halvårslånga resan dit, samla på sig prover och återvända till Jorden... eller?
Filmen använder en fejkad dokumentärstil. Redan i anslaget får expeditionen en prägel av undergång. Dr. Unger (Embeth Davidtz), som ledde projektet från Jorden, intervjuas och hennes röst är dämpad. En solstorm förstörde rymdfärjans kommunikationsutrustning och bröt kontakten med hemplaneten, så under flera månader var deras öde ett mysterium. En dag återkommer plötsligen kommunikationen, och basen får ta del av mängder av inspelat material från färjans många kameror. Det visar sig att besättningen gick ett tragiskt öde till mötes.
Vi får ta del av expeditionen via fixerade kameror i stil med dokusåpan Big Brothers diton, samt genom hjälmkameror på rymddräkterna. Greppet fungerar väl - manusförfattare Philip Gelatt måste skapa någorlunda jordnära liv via sina rollfigurer ombord för att inte bryta illusionen av verklighet, och rollfigurerna är trovärdiga och sympatiska. Gelatt skapar en riktig gruppdynamik utan att hemfalla åt konstruerade inre schismer, vilket alla andra filmer om rymdfärjor i kris gör. Ensemblen består av gedigna skådespelare som filmentusiaster kanske, men den breda publiken knappast, känner igen. För oss svenskar är Michael Nyqvist välbekant, och han är med sitt plågade yttre och sin brutna engelska lämplig att spela rysk mekaniker. I övriga roller kände jag igen Sharlto Copley och Christian Camargo, medan de övriga - Daniel Wu, Karolina Wydra, Anamaria Marinca - var mig obekanta innan.
Filmen presenteras i "found footage"-stuk, som en sammanställning av detta ditintills hemligstämplade material. Tyvärr förstörs den dokumentära prägeln eftersom regissören Sebastián Cordero inte kan låta bli att använda sina stilistiska excesser. Han har uppenbarligen sneglat på Danny Boyles lyckade grepp i snarlika Sunshine. Corderos mildaste knep är förvirrande, uppbrutna bildrutor (se bilden ovan). I sina mer smaklösa ingrepp använder han ett brutet narrativ, där han exempelvis klipper in några sekunder från en besättningsmedlems dödsögonblick för effektens skull. Detta händer ett par gånger med syftet att ge onda föraningar. Jag menar: föreställ dig att det vi ser faktiskt hände, och att det verkligen är en dokumentär. Att utnyttja en människas död på detta sätt vore att gå över många gränser. Ingen klipper ihop dokumentärt material på sådant sätt, och den varsamt uppbyggda känslan av realism försvinner.
Nu är inte detta något större problem, eftersom spelfilmen som tar över är så pass medryckande. Besättningen reduceras man för man och stämningen blir dämpad. Rymden utanför är becksvart och avromantiserad. Astronauterna blickar ut genom fönstret och ser ingenting, inga nebulosor, det svarta skiftar inte i några djupblå kulörer här. De ser ingenting mer än sig själva speglas mot en fond av tomhet - det är yttre rymden. Den är deras största fiende och ingen plats för människor. I denna film finns inga stjärnor och vem som helst kan stryka med när som helst. "Europa Report" är som bäst i dessa scener, där små människor som är övertygade om sin egen stora betydelse måste konfronteras med den oändliga meningslöshet som är världsrymden.
Frågan är dock vad som är värre - detta mörker, eller det ljus som skymtar där inget borde finnas? Det finns ett mysterium under ytan på månen Europa som gör filmen ännu mer tilltalande, men som kanske borde fått förbli ett mysterium. Det finns saker som blir otäckare i människors fantasi än på en filmduk. De sista tio-femton minuterna tappar filmen sin nerv, varpå jag påminns om dess format och dess besynnerligheter igen. Såsom att en del kameravinklar borde vara omöjliga med skeppets fastlåsta kameror, och att besättningen är oerhört medvetna om kamerorna. De har en tendens att ställa sig i närbild när de måste förmedla sina starkaste känslor.
Men under en lång tid dessförinnan var detta ingenting jag lade märke till. "Europa Report" skapar med små medel en kvävande klaustrofobisk atmosfär, och det är mer än man kan säga om många av genrens högljudda skrytbyggen till sagoäventyr. Jag ser fram emot kommande storverk från denne regissör. Sebastián Cordero - lägg namnet på minnet.
Jag hyrde den på Headweb för 39 kr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar