Varför ska man leta efter formuleringar, när filmen själv sammanfattar sin värld så bra? Hjälten Ender Wiggins (Asa Butterfield) berättarröst förklarar: "För 50 år sedan attackerades vi av utomjordingar som kallas Formiker. Miljontals dog. Enbart för att vår största befälhavare offrade sig blev vi inte utplånade. Vi har förberett oss på deras återkomst sedan dess. Man kom fram till att världens smartaste barn är vårt bästa hopp. Tränade i krigsspel styrs deras beslut av instinkt, bestämdhet och oräddhet. Jag är en av dessa rekryter." Är det något Ender's Game gör skickligt, så är det att summera. Den summerar, summerar och summerar.
Det fortsätter bara några sekunder senare. Två högt uppsatta militärer (Harrison Ford och Viola Davis) ser allt som Ender företar sig genom en övervakningsutrustning som sitter inopererad i honom. De samspråkar om sin elev:
"Jag ser genom hans ögon. Lyssnar genom hans öron. Jag säger dig: Han är den rätte."
"Det sa du om hans bror."
"Hans bror ansågs omöjlig av andra anledningar. Det hade inget att göra med hans taktiska färdigheter."
Nu börjar det bli löjligt. Två personer samtalar, men deras dialog riktas till publiken. Båda känner redan till allt om Ender och hans bror. Det behöver troligtvis inte vara något samtalsämne. Att de sitter och övervakar honom behöver definitivt inte vara ett.
Men publiken måste få veta så då måste det sägas. Jag föreställer mig hur snacket går vid lunchen sedan:
"Jag håller gaffeln i vänster hand. Kniven i höger. Det känns rätt så. Jag vill att du ska veta det."
"Det sa du förut när du höll kniven i vänstern."
"Då syftade jag inte på några praktiska kvaliteter. Den specifika kniven var bara så skön att hålla i vänster."
Sådan torftig dialog ackompanjerar nästan hela filmens bildspråk. Rik på förklaringar och helt tom på karaktär liknar Ender's Game en lång summering av en handling. Det vi får se är det som är relevant för handlingen. Ingen utsmyckning existerar överhuvudtaget. Ingen replik yttras som inte hänvisar till något vi ser, har sett, eller kommer få se senare. Vi får ingen illusion av att verkligt liv förekommer mellan de olika scenerna. Men är det relevant då? Jo, för det här är "science fiction", för bövelen, våra jordiska regler gäller inte här. Ska du skapa ett nytt universum så måste du fylla det med liv.
Handlingen, som alltså är filmens allt, går ut på att Ender rekryteras till militärakademien ombord på en rymdstation. Där gör han kometkarriär. Hans mentor, kapten Graff (Ford), ser honom som en blivande krigshjälte i stil med föregångaren som räddade jorden 50 år tidigare. Han var en stridspilot vid namn Mazer Rackham (en ansiktstatuerad Ben Kingsley), som offrade sitt liv genom att styra in sitt plan i fiendernas moderskepp, så att hela anfallet dog ut. Nu vill Graff krossa Formikerna en gång för alla innan de hinner angripa igen. En flotta ska invadera deras hemplanet. Graff ser Ender som bästa kandidaten att leda denna flotta.
Varför ska flottan ledas av barn? Den enda vaga förklaringen vi får är att de är mycket snabbare än fullvuxna på att fatta komplexa strategiska beslut. Jag tror att anledningen är mer komplex än så, men trots en film full av förklaringar uteblir ett uttalat svar. Att det, trots allt, finns någonting kvar att grubbla på efteråt gör filmen bara gott.
Ender är en melankolisk pojke som har svårt att skaffa vänner på akademin. Hans överlägsna intellekt uttrycker sig i en överlägsen attityd som inledningsvis sätter honom i utanförskap. När hans kurskamrater plågar honom måste han använda sin strategiska briljans för att segra. Kapten Graff tycker det är helt i sin ordning - en blivande härförare ska inte stå sina undersåtar för nära. Han till och med ser till att förstärka Enders särställning som individ. Ingenting får lämnas åt slumpen när tiden för invasionen kommer allt närmare, och allt hänger på en enda ung pojkes axlar.
Formikerna, hans blivande motståndare som vi inte får veta mycket om, är någonting diametralt motsatt detta tankesätt. De är insektsliknande varelser med ett kollektivt medvetande. Ender börjar studera dem för att finna svagheter och mönster i deras strategier. Han börjar ana att de använder en telepatisk form av kommunikation, och lär sig saker om samhörighet och kollektivism som Graff kanske inte applåderar. Filmen är lite vag här, men jag tror han lockas av denna insikt. "När jag förstår min fiende bra nog att besegra honom, i det ögonblicket älskar jag honom." Citatet är Enders eget. Det är den devis han formar för att finna rätt balans mellan de krafter inombords som drar honom i motsatta riktningar.
I väntan på invasionen, blir denna interna konflikt den grundläggande. Ender lever i skuggan av sina äldre syskon, som båda misslyckades som rekryter på samma akademi - hans syster för att hon var för empatisk, hans bror för att han var för hänsynslös. Ender måste följa sin gyllene medelväg för att lyckas där de misslyckades. Han är bara ett barn, och jag antar att nyttan med barnsoldater är just denna formbarhet. I deras sökande efter identitet kan överheten forma dem efter behov. Uppe bland stjärnorna drillas Ender i hänsynslöshet via krigsspel, medan hans empatiska syster är kvar i jordelivet. Deras kontakt begränsas tills Graff en dag förbjuder den helt.
När jag läser vad jag skrivit dessa sista stycken så förstår jag att Ender's Game var bra någonstans i konceptstadiet. Boken är förmodligen jättebra, men jag har inte läst den än. Problemet är att det är en djupt karaktärsdriven historia fångad i en fullkomligt handlingsdriven film. Om handlingen hade varit intressant skulle detta inte varit något problem, men till ytan är den väldigt statisk. Vår hjälte tränar, lär sig saker och avancerar i graderna i ett outsinligt kretslopp. All spännande dynamik finns i hans gåtfulla inre. Men dit har vi ju inte tillträde. Asa Butterfield i huvudrollen gör en grubblande Ender Wiggin, men när hans funderingar ska kläs i ord kommer de ut i form av snabba, summariska förklaringar. De säger inte mycket, men ändå tillräckligt för att man inte ska få tänka själv.
Filmen hastar igenom för mycket livstid på relativt kort speltid, som om hans uppväxt vore nivå efter nivå av ett spel. Nu är det så att uppväxtskildring och skyndsamhet inte går hand i hand. Tjugo minuter längre speltid hade givit varje "nivå" möjlighet att sjunka in och bli en episod i sig. Och genom det enkla knepet att låta eleverna snacka om händelser de varit med om tillsammans, men som vi aldrig får se, kan man skapa känslan av ett större universum - ett liv bortom den viktiga handlingen. Många av barnen går igenom omfattande karaktärsutveckling, inte minst Ender. Men varför? Är det på grund av djupsinniga insikter? Eller bara för att manuset kräver det? Denna film struntar i alla "varför" och ger oss blott "hur".
Jag hyrde filmen på Headweb för 39 kr. Tyvärr jag kan inte rekommendera den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar