Någonting fattas Zatoichis uppenbarelse i del 15 av sagan om den blinde massören. Zatoichi's Cane Sword, det trogna käppsvärdet, är borta nästan hela filmen och får därför namnge den. Ingen borde vara förvånad, för under loppet av flera filmer har Ichi vandrat vägen mot en pacifistisk tillvaro. Men det var ju inte meningen att det skulle ske så oförhappandes och så bokstavligt. Det blir som att slunga Ichi i djupa änden av bassängen för att lära honom simma - han vänder omedelbart och simmar mot bassängkanten, och flera filmers utveckling går om intet.
På en sylta i staden Tonda skålar Ichi med en gammal smed, som blir exalterad när han får syn på hans svärd. "Min mentor smidde detta i sina yngre dagar", säger han och mönstrar bladet. Han har tråkiga nyheter. "Detta svärd har nått slutet på sin levnadsbana." Tre tum från fästet sitter en osynlig spricka. Det tål att användas till ett sista dråp, sedan går det itu, och att reparera är bortom smedens förmåga. Det är ett dråpslag för Zatoichi, som måste kunna lita på sitt vapen. Han placerar det i knät, sänker den evigt slutna blicken, tackar för tiden som varit och pensionerar svärdet där, hos smeden som var med vid dess tillblivelse. Sedan går han till grannstaden Ashikaga. På ett värdshus där kan han livnära sig som massör, den enda hederliga förmåga han äger, i sin övergång till fridfull vandel.
Men massage är lyxkonsumtion för bemedlade, som i denna historieskrivning är synonymt med jordens avskum. Ichi får via sin första klient ta del av korrupta planer som hotar säkerheten för alla som inte förtjänar det. Det är den sedvanliga intrigen - en gangsterboss har mördat stadens överhuvud och övertagit styret. Nu pressar han befolkningen på pengar, och gör livet svårt för dem. Ichi är deras enda hopp. Jag är besviken på att detta potentiellt livsavgörande ögonblick kommer med vanlig vaniljsmak. Det var länge sedan vi fick en så konventionell Zatoichi-film. Ingen tid tillägnas övergången till normal tillvaro, utan Ichi hamnar omedelbart i en ordinär intrig med godhet, ondska, gangsters, damer, korruption, sake, hasardspel och förtryck. Behöver jag fortsätta? Är det intressant?
Det som slår mig denna gång är mitt djupt rotade problem att minnas namn. Japanska namn är för mig så vaga som fantasier, och denna gång är de så många - Shotaro, Ashikaga, Tonda, Iwagoro, Shizu, Morisuke, m.fl. - att man svårligen kan sammanlänka dem med ett ansikte. Resultatet blir ett antal scener där en person, vars namn man inte känner till, sitter bland andra man vagt känner till. Vad är det för överspelande byfåne, som sitter där och smilar ondskefullt? Är han bekant med någon av de övriga eller spelar han bara med?
Om livet inte är filmerna som passerar, utan de filmer man minns, så är Zatoichi's Cane Sword livlös. Eftersom handlingen utspelas runt nyår, rör den sig inomhus, i estetiskt föga tilltalande, reproducerade studiomiljöer i Washitsu-stil med mycket mörker och artificiell belysning utanför bildramen. Det uteblivna våldet resulterar i intriger, där planer smids bakom lyckta dörrar. Det är inget vidare smart, när dörrarna består av tunt papper.
Storyn bleknar i takt med att mitt bildminne raderar de sterila bilder som hör samman med den. Utomhus är träden kala och marken går i nyanser av brunt. Öppnings- och slutscenerna är de enda "exteriörer" jag minns så här bara dagar efteråt, och den sistnämnda är inspelad i studio. Min gissning är att denna film gjordes för att snabbt och billigt föra Zatoichi "back on track". Jag undrar om publiken började svika, när Zatoichis väg började peka bort från den etablerade franchisen?
"Pappsen... det verkar inte som jag kan bli hederlig trots allt", är en tongivande kommentar sent in i filmen. Den avslöjar att detta verkligen är filmens utmärkande drag. Blinka och du missar detta. Den indikerar också ett tråkigt vägval inför fortsättningen, nämligen att ingen övergripande plan för Ichi längre finns. Säg mig, varför ska jag fortsätta detta maraton? Ska jag se samma historia i elva iterationer till? Ge mig en anledning att inte bara hoppa till film nummer 26 och knyta ihop säcken.
Med allt detta sagt gillar jag ändå filmen. Jag sätter betyg tre, om än motvilligt och svagt. Medan man tittar är handlingen medryckande och dramatisk, vilket man inte ska nonchalera. Zatoichi är rolig när han obeväpnad måste utmanövrera sina fiender genom sitt blotta rykte. Ändå kunde det ha skötts snyggare. Jag minns Akira Kurosawas film Yojimbo - Livvakten, där hjälten hjälper byborna mot gangsterväldet genom att manipulera de styrande mot varandra och får dem att strida inbördes. I Zatoichi's Cane Sword agerar han bara hånfullt mot dem, innan han utmanar dem på sitt sedvanliga sätt. Det är som om han aldrig var utan sitt svärd. Men visst - jag gillar hur Ichis förmåga att bedöma karaktär får honom att agera aktningsfullt mot lågt stående människor och arrogant mot överheten. Han är också rolig när han nallar kokheta degknyten från en kittel, varpå värdshusvärdinnan ertappar honom och han måste stoppa knytet i munnen.
Så det är inte denna film jag är bekymrad över. Det är framtiden. Mognade inte Zatoichis publik med honom? Var de eviga tonårspojkar? Filmer som denna ger ordet "franchise" dåligt rykte.
Filmen ser du här:
På en sylta i staden Tonda skålar Ichi med en gammal smed, som blir exalterad när han får syn på hans svärd. "Min mentor smidde detta i sina yngre dagar", säger han och mönstrar bladet. Han har tråkiga nyheter. "Detta svärd har nått slutet på sin levnadsbana." Tre tum från fästet sitter en osynlig spricka. Det tål att användas till ett sista dråp, sedan går det itu, och att reparera är bortom smedens förmåga. Det är ett dråpslag för Zatoichi, som måste kunna lita på sitt vapen. Han placerar det i knät, sänker den evigt slutna blicken, tackar för tiden som varit och pensionerar svärdet där, hos smeden som var med vid dess tillblivelse. Sedan går han till grannstaden Ashikaga. På ett värdshus där kan han livnära sig som massör, den enda hederliga förmåga han äger, i sin övergång till fridfull vandel.
Men massage är lyxkonsumtion för bemedlade, som i denna historieskrivning är synonymt med jordens avskum. Ichi får via sin första klient ta del av korrupta planer som hotar säkerheten för alla som inte förtjänar det. Det är den sedvanliga intrigen - en gangsterboss har mördat stadens överhuvud och övertagit styret. Nu pressar han befolkningen på pengar, och gör livet svårt för dem. Ichi är deras enda hopp. Jag är besviken på att detta potentiellt livsavgörande ögonblick kommer med vanlig vaniljsmak. Det var länge sedan vi fick en så konventionell Zatoichi-film. Ingen tid tillägnas övergången till normal tillvaro, utan Ichi hamnar omedelbart i en ordinär intrig med godhet, ondska, gangsters, damer, korruption, sake, hasardspel och förtryck. Behöver jag fortsätta? Är det intressant?
Det som slår mig denna gång är mitt djupt rotade problem att minnas namn. Japanska namn är för mig så vaga som fantasier, och denna gång är de så många - Shotaro, Ashikaga, Tonda, Iwagoro, Shizu, Morisuke, m.fl. - att man svårligen kan sammanlänka dem med ett ansikte. Resultatet blir ett antal scener där en person, vars namn man inte känner till, sitter bland andra man vagt känner till. Vad är det för överspelande byfåne, som sitter där och smilar ondskefullt? Är han bekant med någon av de övriga eller spelar han bara med?
Om livet inte är filmerna som passerar, utan de filmer man minns, så är Zatoichi's Cane Sword livlös. Eftersom handlingen utspelas runt nyår, rör den sig inomhus, i estetiskt föga tilltalande, reproducerade studiomiljöer i Washitsu-stil med mycket mörker och artificiell belysning utanför bildramen. Det uteblivna våldet resulterar i intriger, där planer smids bakom lyckta dörrar. Det är inget vidare smart, när dörrarna består av tunt papper.
Storyn bleknar i takt med att mitt bildminne raderar de sterila bilder som hör samman med den. Utomhus är träden kala och marken går i nyanser av brunt. Öppnings- och slutscenerna är de enda "exteriörer" jag minns så här bara dagar efteråt, och den sistnämnda är inspelad i studio. Min gissning är att denna film gjordes för att snabbt och billigt föra Zatoichi "back on track". Jag undrar om publiken började svika, när Zatoichis väg började peka bort från den etablerade franchisen?
"Pappsen... det verkar inte som jag kan bli hederlig trots allt", är en tongivande kommentar sent in i filmen. Den avslöjar att detta verkligen är filmens utmärkande drag. Blinka och du missar detta. Den indikerar också ett tråkigt vägval inför fortsättningen, nämligen att ingen övergripande plan för Ichi längre finns. Säg mig, varför ska jag fortsätta detta maraton? Ska jag se samma historia i elva iterationer till? Ge mig en anledning att inte bara hoppa till film nummer 26 och knyta ihop säcken.
Med allt detta sagt gillar jag ändå filmen. Jag sätter betyg tre, om än motvilligt och svagt. Medan man tittar är handlingen medryckande och dramatisk, vilket man inte ska nonchalera. Zatoichi är rolig när han obeväpnad måste utmanövrera sina fiender genom sitt blotta rykte. Ändå kunde det ha skötts snyggare. Jag minns Akira Kurosawas film Yojimbo - Livvakten, där hjälten hjälper byborna mot gangsterväldet genom att manipulera de styrande mot varandra och får dem att strida inbördes. I Zatoichi's Cane Sword agerar han bara hånfullt mot dem, innan han utmanar dem på sitt sedvanliga sätt. Det är som om han aldrig var utan sitt svärd. Men visst - jag gillar hur Ichis förmåga att bedöma karaktär får honom att agera aktningsfullt mot lågt stående människor och arrogant mot överheten. Han är också rolig när han nallar kokheta degknyten från en kittel, varpå värdshusvärdinnan ertappar honom och han måste stoppa knytet i munnen.
Så det är inte denna film jag är bekymrad över. Det är framtiden. Mognade inte Zatoichis publik med honom? Var de eviga tonårspojkar? Filmer som denna ger ordet "franchise" dåligt rykte.
Filmen ser du här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar