Anthony Hopkins har spelat kannibalen Hannibal, romerska kejsare, kungligheter som Richard I och har adlats för sina insatser för konsten. Han norpade en roll från självaste Laurence Olivier i en Strindberg på scen, och i Återstoden av dagen gestaltade han ett helt liv av underdånighet i ett av filmhistoriens mest makalösa rollporträtt som den uttryckslöse butlern Stevens. Men frågan är om inte hans svåraste utmaning kommer i Thor: The Dark World där han i rollen som Odin måste yttra sån här dialog på fullaste allvar: "Innan ljuset föddes fanns det mörker. Och från det mörkret kom svartalverna." Jag kan i alla fall inte skriva dem utan att skratta. Meningarna är filmens två första och yttras mot en svart skärm för att illustrera hur mörker ser ut, och det är sådana repliker vi får bearbeta i denna film.
"Den mest hänsynslösa av dem, Malekith, försökte för tusentals år sedan återföra universum till evig natt", fortsätter han när bilden har tonat in. "Sådan ondska var möjlig tack vare Etern, en uråldrig kraft med outsinlig förstörelseförmåga." Handlingen är redan för komplicerad för mig. Hur kan svartalverna leva i ett förintat universum? Hur fungerar Etern? Vi får inget regelverk här, men figurerna som befolkar filmen tycks begripa allting fullt och väl ändå. Handlingen är verkligen ett mörker i "Thor: The Dark World", som är en uppföljare till den bättre filmen Thor. Hur de har kunnat använda så simpla metaforer som ljus och mörker och fördunkla dem med en så obegriplig intrig är nästan imponerande. Men då har filmen också tre officiella manusförfattare, plus två som får ta "äran" för själva storyn.
Hur som helst krossades det mörka upproret och Etern begravdes då, den gången för tusentals år sedan. Men Malekith (Christopher Eccleston, sminkad till oigenkännlighet) flydde till sin värld Svartalfheim där han ruvat sedan dess, i väntan på att de nio världarna åter ska konvergera så att de blir möjliga att utplåna. Nu är det på väg att ske och Thor (Chris Hemsworth) måste rädda universum från mörkret med hjälp av sina muntra vänner från Asgård (gudarnas värld) och Midgård (människornas värld, Jorden även kallad). På köpet får han åter träffa sin älskling Jane Foster (Natalie Portman), som han först råkade på i föregångaren, och kanske försonas med sin tarvlige bror Loki (Tom Hiddleston), som var skurk i föregångaren.
Thor är verkligen en romantiker. Jag tänker på scenen i Asgård där hans handflata möter Janes, medan han i några meningar förklarar konvergensen. "När världarna inte längre linjerar så upphör förbindelsen", förklarar han varpå de förenas i en kyss. Thor, din Casanova, hur gjorde du? Konvergens som raggningsmetod har aldrig lyckats för mig.
Efter en inledande halvtimme med uppbyggnad på kalkonnivå artar sig ändå filmen till ett hyggligt actionspektakel resterande tid. Den plockar lite avsiktliga fniss när guden Thor rör sig i Midgård, där han bland annat artigt hänger sin hammare på en klädhängare, och måste åka tunnelbana när han hamnat ur kurs i slutstriden. Med såna blinkningar mot filmens tidigare gravallvar har jag svårt att vara bitter. När författarna får utrymme att leka lite med sina actionfigurer upptäcker man att de i själva verket är kul, men fångar i ett maskineri av redan etablerad mytologi.
Utrymmet för sådan lek är dock för knappt och kommer för sent. Mycket möda har tillägnats den visuella uppenbarelse som är Asgård, men figurerna interagerar inte med sin omvärld något nämnvärt. Asgård består av stora tomt ekande salar och pelargångar, glödande skyar och guldskimrande byggnader utan liv, och allt är utsmyckat in i minsta detalj, men var är all inredning? Det är som om Asgård inte fanns, annat än i någons fantasi och i datorn som återskapade den.
När människornas Midgård kommer in i leken kommer verkligheten ikapp. Att det är skönt att lämna fantasivärlden för en gnutta verklighet talar sitt tydliga språk. Peter Jackson och hans medarbetare lyckades skapa en otroligt levande fantasivärld, ett annat Midgård, i Hobbit: Smaugs ödemark, genom att blott inreda sina magnifika rum med bord, stolar, porslin, matrester och andra spår av de som vistas där. Allt sådant saknas i Asgård, gudarnas sterila hemvist, och just därför ser jag ingen anledning till att någon annan heller ska vistas där. Så jag slår härmed ett slag för lite mer vardagsrealism i all äventyrlighet.
Filmen är tillgänglig i några dagar till på Headweb, där jag hyrde den till standardpriset 39 kr, innan den försvinner ur deras sortiment. Passa inte på.
Efter en inledande halvtimme med uppbyggnad på kalkonnivå artar sig ändå filmen till ett hyggligt actionspektakel resterande tid. Den plockar lite avsiktliga fniss när guden Thor rör sig i Midgård, där han bland annat artigt hänger sin hammare på en klädhängare, och måste åka tunnelbana när han hamnat ur kurs i slutstriden. Med såna blinkningar mot filmens tidigare gravallvar har jag svårt att vara bitter. När författarna får utrymme att leka lite med sina actionfigurer upptäcker man att de i själva verket är kul, men fångar i ett maskineri av redan etablerad mytologi.
Utrymmet för sådan lek är dock för knappt och kommer för sent. Mycket möda har tillägnats den visuella uppenbarelse som är Asgård, men figurerna interagerar inte med sin omvärld något nämnvärt. Asgård består av stora tomt ekande salar och pelargångar, glödande skyar och guldskimrande byggnader utan liv, och allt är utsmyckat in i minsta detalj, men var är all inredning? Det är som om Asgård inte fanns, annat än i någons fantasi och i datorn som återskapade den.
När människornas Midgård kommer in i leken kommer verkligheten ikapp. Att det är skönt att lämna fantasivärlden för en gnutta verklighet talar sitt tydliga språk. Peter Jackson och hans medarbetare lyckades skapa en otroligt levande fantasivärld, ett annat Midgård, i Hobbit: Smaugs ödemark, genom att blott inreda sina magnifika rum med bord, stolar, porslin, matrester och andra spår av de som vistas där. Allt sådant saknas i Asgård, gudarnas sterila hemvist, och just därför ser jag ingen anledning till att någon annan heller ska vistas där. Så jag slår härmed ett slag för lite mer vardagsrealism i all äventyrlighet.
Filmen är tillgänglig i några dagar till på Headweb, där jag hyrde den till standardpriset 39 kr, innan den försvinner ur deras sortiment. Passa inte på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar