The Call of Cthulhu (2005)

"En dag kommer hopfogandet av separata kunskaper att öppna så skrämmande perspektiv på verkligheten, och av våra förfärliga plats i densamma, att vi antingen blir galna vid avslöjandet eller flyr från det dödliga ljuset in i en ny mörk tidsålders frid och trygghet." - Howard Phillips Lovecraft

The Call of Cthulhu är en obskyr amatörfilm gjord med stor vördnad och kärlek till de verk och konstformer som inspirerat den. Den är i svartvitt stumfilmsformat, i en lyckad strävan att efterlikna filmerna som gjordes då förlagan skrevs. Med hjälp av musik, foto, dekor, skådespeleri och sminkning lyckas regissör Andrew Leman återuppväcka 20-talets tidsanda, och fångar på köpet en värld av paranoia och undergång. Den är baserad på den mest kända novellen av H.P. Lovecraft, som var verksam mellan 1910- och 30-talet. Under sitt korta liv som oupptäckt enstöring skapade han en ny litterär genre av sina ockulta detektivmysterier, som fick stort genomslag först flera decennier efter hans bortgång 1937.

Hans noveller bär på ett gemensamt tema om rädslan för det okända i ett kosmos vars omfattning och hemskhet vi aldrig kan begripa. Vi ska vara lyckliga för det. Han menar att vår okunnighet är vår största gåva, eftersom den skyddar oss från insikter som skulle göra oss galna och tillåter oss en kort tid någonstans i existensens utkant. Historierna handlar om nyfikna människor som bryter mot denna tysta överenskommelse och börjar rota i de mörka skrymslen av världen där man inte bör rota. Ju mer man söker, desto svårare är det att sluta. Om personen slutligen finner det han söker är det för sent - det du en gång har sett, kan du inte göra osett - och deliriskt vansinne eller döden väntar i resans slut. Världen blir oåterkalleligen en annan plats.

"The Call of Cthulhu" handlar om en sådan plågad människa (Matt Foyer), som råkar på sin framlidne gammelmorbrors (Ralph Lucas) forskningsmaterial om den urmodiga guden Cthulhu. Huvudpersonen upptäcker att märkliga händelser inträffade dagarna efter 1 Mars 1925, då ett svårt jordskalv av okänt ursprung kändes världen över. I dess efterdyningar rapporterades om en sådd av vansinne, död och domedagsprofetior. Allt pekar på det väsen som går under namnet Cthulhu. Han anlände från stjärnorna till jorden långt innan människorna och slumrar nu en drömfylld sömn någonstans i planetens innanmäte. Esoteriska sekter förbereder hans återkomst, hans avbild upptäcks på av varandra oberoende platser, känsliga personer hör honom kalla från sin hemvist i mardrömmar, och besättningen på en fartyg gör en fasansfull upptäckt i filmens sista akt.

Allt kommer till huvudpersonen i form av dagboksanteckningar, tidningsurklipp och vittnesmål. De blir till ett pussel som formar medvetandet om att vår värld vilar på ett fundament av uråldriga krafter, som när som helst kan vakna ur sitt slummer för att återta världen som en gång var deras.

The Call of Cthulhu är förmodligen bäst lämpad för nördar med intresse i någon av dess genretillhörigheter. För Lovecraft-fans är den omistlig, för skräckfantaster en nödvändighet och för stumfilmens vurmare en glädjande nyhet. Alla andra göre sig icke besvär. Lovecraft själv var en idog biobesökare och hade, kanske frånsett sluttampen där den obefintliga budgeten uttrycker sig i det visuella, varit stolt över denna produktion. Det skimmer av mysighet och nostalgi som präglar all stumfilm passar myten om Cthulhu, som skrevs under genrens glansdagar. 

Mitt enda klagomål är helt oskäligt när man tänker på att det är en amatörfilm. Novellen bjuder in dig som läsare att lösa mysteriet tillsammans med dess huvudperson, vilket resulterar i att dess förbannelse kommer att drabba dig om du läser klart. Tyvärr är filmatiseringen snarare en skildring av andra människors efterforskningar - hur annars hade man kunnat göra? - som inte involverar på samma sätt. Filmen är endast 46 minuter, och det höga tempot förhindrar detta. Längre speltid är det enda som hade kunnat hjälpa, vilket endast kan köpas med större budget. Pengar kanske hade kunnat avhjälpa även det andra problemet. Cthulhu-mytens fasor är obeskrivliga bortom all mänsklig fattningsförmåga, och hur gestaltar man något sådant på film?

Det är med avsmak och självförakt jag skriver sådant tadel av en egentligen oklanderlig film. Med en tung suck kan man bara konstatera att man är den man är - ett barn av cyniska tider. Lovecrafts historier är närmast omöjliga att filma. Mer berömda mänskor har försökt att vrida och vända på dem med betydligt bättre förutsättningar och misslyckats kapitalt. Här har vi ett försök som är novellen helt trogen, och som bräcker dem alla.

Jag såg den helt gratis på Stagevu.