Joe (2013)

Visste jag inte bättre, skulle jag tro att krutdurken Nicolas Cage uppsåtligen har ägnat sin karriär åt att bereda marken för just denna roll. Han spelar Joe Ransom, den hetlevrade kåkfararen med hjärta av guld, i dramat med titeln "Joe". Gosse, vilket energi som lurar i den kroppen. Cage har genom åren hittat fysiska sätt att ge uttryck för det mesta som trängs inuti en människa. Han sparar aldrig på någonting. Vi har sett det i film efter film, och i "Joe" ser vi honom brottas med en inre glöd som han aldrig får uttrycka, för om han gör det förlorar han. 

Här briljerar han i en välskriven roll, äntligen, på samma sätt som han kunde göra i fornstora dagar. Vad roligare är, det är en karaktärsdriven film och hans insats bidrar väsentligen till filmens kvalitet. Du får ursäkta om jag ägnar mig åt att beskriva honom och hans värld för en stund, men detta är socialrealism och det hör liksom genren till:

Efter att ha suttit fängslad för att ha skadat några poliser har Joe lagens argusöga över sig. Han kände sig förföljd och trakasserad redan innan, och nu är han på väg att implodera. Inombords bär han på en frustration som han måste få utlopp för. Lyckligtvis har han en sysselsättning. Han har kontrakt att förgifta träd så att de dör och lagligen kan avverkas till förmån för bättre plantor. Så spenderar han sina dagar, han förgiftar andras träd, och kvällarna ägnar han åt att förgifta sig själv med hjälp av cigarretter och alkohol.

Folk flockas kring honom. Han är en av samhällets stöttepelare. Han är arbetsgivaren, polaren, pokerpartnern, beskyddaren, slaktaren, älskaren, ärkefienden. Så sakteliga kommer en ny roll över honom, den som fadersfigur. Pojken Gary (Tye Sheridan) är ny på orten och snubblar över Joes arbetslag en dag i skogen. Gary är ständigt i palaver med sin biologiske far (Gary Poulter), som dagligen slår honom och förnedrar sig själv i sin jakt efter sprit. Pojken får ta ansvar för hela familjen, som utöver honom själv och fadern består av en mor och en syster.

Han tar anställning hos Joe, som snabbt blir en idol för den unge grabben. I deras första möte tyglar Joe en farlig giftorm. Det måste verka som ett trendbrott i Garys värld. För vem kan annars tygla gift på detta sätt? De två blir goda vänner och Joe hittar till sist en annan anledning än tvång att plocka fram sina bästa sidor.

De båda lever i en småstad där människorna är som sin omgivning. Man kan undra om de skapar miljön eller om miljön skapar dem, men det spelar ingen roll. Staden vet om att den är döende och människorna underlättar processen. Det är en symbios och döden är dess näring här. Giftet är den minsta gemensamma nämnaren. Gift som söndrar och härskar, som strömmar genom venerna, och tar sig uttryck i allt som sägs och hur det sägs. 

"Joe" är ett socialdrama, vilket innebär att handlingen begränsas av ramarna som samhället sätter. Här är de väldigt snäva. Kanske har filmen inte ens en handling, för en sådan implicerar någon form av utveckling. "Joe" är snarare en historia i avveckling. Berättelsen finns inte i omgivningen, som är fast i ett destruktivt kretslopp. Den finns snarare i människorna. Den finns i Joe, den finns i Gary, men i alla andra verkar den vara över. De kan samsas och ha kul tillsammans, framförallt kamraterna inom Joes arbetslag som finner styrka i enighet, men filmens poäng tycks vara att de då istället sprider sitt gift utåt.

Regissör David Gordon Green har länge varit alla cineasters älskling men har sedan några år hamnat i onåd hos sina fans efter några lättviktiga Hollywoodkomedier, exempelvis "Your Highness" och "Pineapple Express". "Joe" och föregångaren "Prince Avalanche" visar på en återgång till den D.G.G. vi lärde oss att älska. Och med "vi" menar jag "ni", för "Joe" är otroligt nog den första av hans filmer jag ser. Lita på att det blir fler.

Detta är typen av film som lever nära verkligheten i både tanke och utförande. Att berömma den är att beskriva den, och jag vill inte ta det arbetet ifrån er mer än jag redan gjort. Den skildrar samma del av världen som filmen "Mud", men berättelsen om människorna verkar snarare hämtade från "Taxi Driver". Joe Ransom är en Travis Bickle om Travis hade varit populär. Det är ingen film att fly vardagen med, för den drar dig bara längre ned och ger inget andningsutrymme. Jag kan tycka att den hade kunnat få fram sina poänger utan att vara så lång som två timmar, eller att den hade kunnat ägna mer tid åt Joes och Garys spirande fader-son-relation, men vad hade jag gått miste om då?

Jag hyrde den på Headweb, där den är ganska ny. Den finns även på övriga streamingsajter märker jag. Leta upp bästa priset och se!

Evil Underground (2008)

Passa dig. Många verkar ogilla "Evil Underground", eller "The Burrowers" som den ursprungligen hette, och jag kan förstå varför. Jag själv, till exempel, velade fram och åter, och mitt betyg landade på en 3:a - inte för att det föll sig naturligt, utan för att jag slutligen bestämde mig. 

När jag sitter och skriver detta en vecka i efterhand, minns jag de bra bitarna, medan jag har glömt de dåliga. Var ditt betyg hamnar beror på din inställning till hela systemet med genrer. Om du ser en skräckis, måste du då ha en fullödig skräckis från start till mål? Vill du bli konstant rädd? Om så är fallet, är "Evil Underground" en 1:a. Om inte, så växer den i takt med din tolerans för det avvikande.

Handlingen tilldrar sig 1879 i nybyggarnas Dakota. I och med det faller den under kategorin "western", och den är westernfilmen trogen. Detta hjälper oss att förstå världen, människorna och deras inskränkta rasism. Filmen skildrar en tid och plats av naiv strävan och framåtanda. Mänskors mentala och fysiska styrka prövas ständigt och omvärlden är en hotbild tills den kan civiliseras. Faktiskt har de all anledning att vara rädda. Någonting rövar bort människor från deras hem om natten. Kvar finns bara ett spår av hål i marken. Nybyggarna lägger all skuld på indianerna.

Så när den tilltänkta flickvännen till en av dem, irländaren Fergus Coffey (Karl Geary), rövas bort ger han sig på indianjakt tillsammans med tre kollegor. Clay (Clancy Brown) är gruppens råbarkade ledare, en antihjälte av Clint Eastwood-stuk, som verkar tillfreds bara så länge han får befinna sig i obygden och bana väg för resten av mänskligheten. Coffey är hans motsats, och tycks redo att stadga sig så fort han får tillfälle. Parcher (William Mapother) befinner sig nånstans däremellan, och får agera gruppens diplomat i alla lägen. Med sig har de en pojkspoling (Galen Hutchison) som är ivrig att få bevisa sin duglighet.

De kommer en stam som kallas "The Burrowers" på spåren. Den härjar i natten och sätter skräck i andra, fredligare indianer. Efterhand börjar nybyggarna tvivla på sina egna fördomsfulla slutsatser och anar att fienden är av en annan sort. I en riktigt obehaglig scen får vi, mer ingående än vi egentligen vill, reda på vad som händer de kidnappade. Denna scen är filmens enskilt bästa, och ger oss information som gör oss mer upplysta än dem vi följer. 

Så detta är en skräckfilm, jag lovar, men under långa stunder döljer den sin skräck. Istället får vi följa det mestadels fruktlösa sökandet efter den. Medan detta försiggår passar istället J.T. Petty (manus och regi) på att ägna speltid åt dramatik, karaktärsutveckling och atmosfär. Att blanda fördomar med mörker, okunskap och känslor av skräck är ett genidrag. Har de inte alltid gått hand i hand?

När ondskan slutligen kommer till ytan i dess fulla prakt är den en besvikelse, visuellt sett, men de väl underbyggda omständigheterna gör att man ändå engagerar sig i vad som händer. "Evil Underground" använder ett historiskt scenario, men inte för att förklara de faktiska händelserna, utan för att förklara det psykologiska landskapet. Förklädd till en monsterrulle har vi här en film om gruppdynamik. Den klargör hur man, under omständigheter som dessa, väljer att följa en ledare inte för att han har rätt, utan för att han med patos säger att han har rätt. Nybyggarnas utsatta situation gjorde att man såg sig om efter människor och ledarskap. I själva antalet fanns trygghet och styrka, som måste varit välkomna tillskott hos varje isolerad, mörkrädd stackare.

Så återigen: "Evil Underground" är kanske ingen film för den som konstant vill bli rädd. Den är snarare en film för den som konstant vill vara rädd. På så sätt skulle du betrakta händelserna såsom nybyggarna själva gjorde. Detta kräver ett visst deltagande från dig, och kanske att du ser den under rätt förhållanden. Jag var inte beredd på detta, så de otäcka bitarna funkade inte riktigt på mig, men här fanns många andra kvaliteter som jag inte velat missa. Det är en mörk, suggestiv och lovande historia från en för mig okänd regissör jag har förhoppningar om.

Se den på Netflix, där den är ny.

Busted!

Jag såg denna tråd på IMDb:s forum för "The Purge: Anarchy", och jag vet inte vad du säger, men jag tyckte den var ganska kul...

The Purge: Anarchy (2014)

"The Purge: Anarchy" är uppföljaren till den misslyckade skräckthrillern "The Purge". Första filmen tecknade ett skrämmande framtidsscenario - vad händer om alla lagar sätts ur spel under en natt om året, i en statssanktionerad "rensning"?

Tyvärr svek den alla löften om samhällskritik genom att bara låta den utspelas inom en och samma byggnad, där en överklassfamilj angrips av maskerade psykopater. Varför i herrans namn laborera med samhällets regler, och sedan skapa en historia som helt struntar i samhället? Det är så knäppt som att köpa en dyr kikare, och sedan bara använda den för att spionera på grannen. 

Och förresten, ligister som invaderar hem på film skiter väl i om de har lagen på sin sida?

Uppföljaren tar ett steg i rätt riktning och visar oss en större bild av vad som kan tänkas hända nere på stan under en utrensning. Befolkningen delas upp i de som dödar och de som försöker undvika dem som dödar. De förra försöker bryta sig in hos de senare, som försöker barrikadera sig. Filmen skildrar tre grupper av människor som av olika anledningar fastnar utomhus när startskottet går. Av en slump sammanstrålar de allesammans och måste tillsammans kämpa för att hålla sig vid liv tills slutsignalen ljuder.

Fast en av dem har en dold agenda. 'Sergeant' (Frank Grillo) kallas han, hårdingen som tänker använda natten till att hämnas på mannen som körde ihjäl hans son och sedan gick fri. Sergeant vet precis var denne bor, och så fort natten inleds börjar han bege sig den långa vägen dit, trots faran det innebär. Vad han borde tänkt på är att han hade kunnat bespara sig halva mödan, bara genom att åka dit innan, vänta utanför till utrensningen börjar och sedan genomföra sitt dåd. 

Men då hade han ju inte fått se utrensningen med egna ögon. Han hade inte fått inse att våld föder våld, att människor är mer komplexa än han trodde, och att staten har ett våldsmonopol av en anledning, och så vidare. Dessa insikter kommer inte som någon överraskning, och därför inte heller med någon större kraft. Men det är den resan vi får dela med Sergeant och hans nyfunna vänner.

Mer uppseendeväckande är när filmen visar att utrensningen dessutom har blivit underhållning för privilegierade. Här snuddar den skrivande regissören James DeMonaco äntligen vid den kittlande analogi som följer på själva förutsättningen. När man tänker efter påminner hela "Purge"-fenomenet äckligt mycket om tillståndet 'krig'. De rika påminner om västvärlden. De fattiga påminner om... ja, välj själv. Vi får under några rafflande minuter följa utrensningen ur de rikas perspektiv, där de både är åskådare och deltagare med oddsen i sin favör. Dessa scener kommer för sent, de är för få, men de är filmens bästa.

Denna film är ett par klasser bättre än föregångaren. Orättvist nog är första "Purge"-filmen dess största brist, för på grund av den betraktade jag "The Purge: Anarchy" med överdrivet nitiska glasögon. Det var helt ofrivilligt, jag svär. Men det betyder lik förbannat att jag fann en hel del brister som jag inte kan bortse från. 

DeMonaco är duglig som filmare, men han behöver bolla sina idéer med någon. På samhällsnivå delar jag inte hans tro på effekten av en "Purge"-natt, och jag tycker inte han har bevisat att han bryr sig särskilt mycket. Som jag upplever det exploaterar han mest sin fina idé för att göra underhållning. På det planet gör han sitt jobb, vilket nästan är kontraproduktivt. Gillar vi det vi ser, så blir vi ju som filmens privilegierade, när allt man vill känna är äckel och avsky.

En tredje del är under produktion, och till dess release hoppas jag att DeMonacos lärlingsperiod är över. Tills dess hoppas jag att konceptet växer till den ursinniga protest som finns där någonstans.

Arctic Outbreak (2009)

Wow. Här har vi en film som lever i självförnekelse. En sån rulle som lanseras världen runt, rike för rike, med en ny titel varje gång för att undvika det usla ryktet från förra försöket. Men vad ryms egentligen i en titel? En titel är ju bara en etikett på ett innehåll. Det roliga är att om man följer filmens väg runt planeten, likt en röd tråd, så kommer man säkert samla på sig tillräckligt med olika etiketter för att sammanfatta hela filmen. Bara de fyra titlarna ovan ger er en rätt samlad bild över vad den handlar om och var den utspelar sig, inte sant? 

(Åh, förresten, mitt bidrag till denna lilla "lek" med filmens "titel" skulle vara "Det som göms i snö...")

Ska vi fortsätta tala "etiketter"? Titeln jag såg hette "Arctic Outbreak". Är det okej om jag kallar den så? Den finns på Netflix under flikarna "skräck" och "Val Kilmer" bland annat. Trots väldigt lite tid i bild är Kilmer affischnamnet, för det finns inga andra affischnamn i denna film, som bjuder på frapperande uselt "skådespeleri". Vi erbjuds till exempel "gråt". Sån "gråt" som påminner om vad man själv kunde åstadkomma som barn när man gjort sig illa långt hemifrån och sprang hem till mamma. Men det tog så lång tid att komma hem

att all äkta gråt var slut innan man var hemma. Så man fick forcera fram det sista. Sån "gråt".

Jag brukar föra små anteckningar medan jag ser på film jag planerar att recensera. Det sägs ska vara smart att göra så. Dessa fungerar som "etiketter" för de tankar filmen genererar, så jag enkelt ska kunna minnas dem. Ska vi ta och gå igenom dem, en efter en?

"David Kruipen" är den första anteckningen. Enkelt - det är namnet på Val Kilmers rollfigur, forskaren med en liten, men viktig roll. "Banks island, kanadensiska arktis" är också enkel - filmen utspelar sig där, på en forskningsstation. Där är "vackert". "Plikt vs familj" betyder att Kruipen har försakat sitt familjeliv för sin plikt - han är klimatkämpen som varnar världen för den globala uppvärmningen. "Familjetrubbel" betyder att hans dotter, Evelyn (Martha MacIsaac), hatar honom för detta. "Två flickor, två pojkar" beger sig till forskningsstationen via helikopter. Jag minns inte deras namn men Kruipens dotter är en av dem. De är alla i collegeåldern, och de är speciellt utvalda att få delta i expeditionen.

"Ingen dramatik" - nu börjar jag få åsikter om filmen. Varje scen är bara exposition utan dramatik. Istället för att bygga upp en mystik består filmens fundament av förklaringar. Redan allra första scenen får vi se vilken varelse som är filmens drivande antagonist. Försök sedan bygga upp spänning medan rollfigurer med "förutsägbar karaktärsutveckling" kämpar med att fatta vad som hänt på platsen, när de inte har sex.

Dessa "rollfigurer" har var sin grundläggande egenskap som ältas gång på gång. Om vi missar poängen säger de den rakt ut, hela tiden. En har insektsfobi. En annan blir biten av en mystisk insekt. Dessa två har ett stormigt förhållande. Dottern, i sin tur, hatar sin pappa, hon kan inte poängtera detta tillräckligt. Till och med när hon påträffar det som hon tror är hans döda kropp säger hon: "Han är död! Och jag hatar honom ännu!"

"Shit, Pommes frites" är en rolig anteckning. Eftersom helikopterpiloten saknar en grundläggande karaktär, har manusförfattarna försett honom med ett slagord, en "catch-phrase". Jag har glömt originalet, men de svenska textarna har översatt det till: "Shit, Pommes frites!" 

"Till dottern kom inte bara???" och "varför inte de andra???" är två konstiga anteckningar som behöver närmare förklaring. Dr. Kruipen skickar tidigt en varning om att dottern inte ska komma till forskningsstationen. Men de övriga tre ungdomarna då? Ska inte de hindras från att komma? Vad för slags hjärtlös typ är dr. Kruipen? Detta kan få sin förklaring i slutet, men i så fall outtalat. Och eftersom allt annat sägs rakt ut, gång på gång, så tolkar jag det som om manusförfattarna missade den lilla detaljen.

"DUMMA JÄVLA IDIOTER", "isolering?", "smittskydd?" behöver jag väl inte utveckla? Det här ska vara collegestudenter. Så begåvade är de, att de blivit speciellt utvalda att besöka denna revolutionerande forskningsexpedition. De bör inte bete sig som pubertala knäppgökar. Men några av dem gör det och straffas därefter. Här är problemet: ALLA borde straffas. De borde alla avlida inom några timmar efter ankomst. När saker går snett är de långsamma på att haja. Och när de till slut inser vad som händer fortsätter de att göra allting fel. Om någon av dessa representanter för mänskosläktet trots allt vinner är det inget under att denna varelse en gång dog ut. Och om vi dukar under för den är det vårt lågvattenmärke som art.

"SKRATT" hör ihop med "skrikande bugs" eftersom jag skrattade högt när insekterna skrek av smärta när någon brände dem med flammande insektsspray. Nu låter jag som en sadist, men jag hade bara inte förväntat mig att insekter kunde skrika som råttor.

Sedan tar anteckningarna slut. Inga fler etiketter. Jag gapade av häpnad medan resten av storyn utvecklade sig och ville väl inte missa en sekund genom att anteckna. Den var makalöst underhållande, men av helt fel anledningar. När någonting är så fundamentalt fel som "Arctic Outbreak" slutar man att leta efter dess avsikter, och koncentrerar sig istället på det oavsiktliga. Den riktiga filmen försvinner i en dimma och ur samma dimma träder istället dess diametrala motsats. När den försöker skrämmas lockar den till skratt. När den försöker engagera lockar den till likgiltighet. När den försöker vara mystisk är den helt och hållet uppenbar. Och när den försöker vara magstark blir man sugen på pizza med extra tomatsås.

Få är de dagar man lyckas hitta en film som tillhör denna spegelvärld, men idag var en sån dag. Jag känner mig ungefär som om jag välsignades med en förbannelse.

Only Lovers Left Alive (2013)

Tänk om Adam (Tom Hiddleston) och Eva (Tilda Swinton) i själva verket var de första vampyrerna, och har levt sida vid sida med oss sedan begynnelsen. De har sett tidsåldrar passera, de har sett stormakter komma och gå. De har upplevt den vida världen och sett människans plats i den raseras och byggas upp på nytt. De har lärt känna de genier vi dödliga haft att erbjuda - diskuterat teorier med Newton, komponerat åt Mozart, skrivit dramer åt Shakespeare, inspirerat Lord Byron - och har i sin tur dragit lärdom av dem alla i ett ömsesidigt utbyte av konst och vetenskap.

Det finns ingenting de inte känner till. Tänk vilket helhetsperspektiv man får när man är odödlig.

Som varelser är de båda av den sort som fått representera hela vampyrväsendet den senaste tiden - vackra, indragande, mystiska och magra som om de drivs av omättlig hunger. Men de är inga monster. För att stilla hungern dricker de blod, som de fixar genom svarthandel. De dödar ingen om de inte måste. De är som människor, men ensamma och befriade från naturligt åldrande. Med hela historien i backspegeln, så lever de nu på olika platser i världen och begråter vart den är på väg. Människorna (eller "zombies" som de kallar dem) förstör sina kroppar och sin omvärld. Filmen skildrar världens svanesång ur perspektivet på ett par som följt hela dess levnad.

Med andra ord - ni skräckfilmsfantaster bör leta efter någonting annat. "Only Lovers Left Alive" är ett drama så lågmält, liksom på dekis, att det påminner om en fest som är över för länge sedan. Dess aktörer börjar vakna upp för att möta konsekvenserna. Och hela "Only Lovers Left Alive" är så distanserad och avmätt - den är liksom omvärvd i denna utmattning.

Regissören och manusförfattaren heter Jim Jarmusch, en meriterad filmare jag inte har några större erfarenheter av (möjlig kandidat för kommande maraton?). I tonåren såg jag hans "Down By Law" och gillade den. Långt senare såg jag "Broken Flowers" och gillade den inte. Det är allt. Men så mycket har jag förstått att man inte bara ser en Jarmusch-film och lämnar den därhän. Som tur var dröjde jag några dagar med denna recension, för när eftertexterna rullade var jag långt ifrån "färdig" med den. Jag är nog inte klar ännu, och lär nog inte bli det förrän jag ser den igen.

Jarmusch placerar Adam och Eva geografiskt långt från varandra till en början. Men det är uppenbart att de hör ihop. De är varandras motpoler - hon bär vitt, han svart; hon är utåtriktad, han introvert; hon är öppen och nyfiken på omvärlden, han innesluten och paranoid; hon konsumerar kultur med frisk aptit, han är kreativ inom allsköns konstnärliga och tekniska områden. I en överlagd fotografisk komposition låter Jarmusch dem ligga tätt omslingrade i sängen. De liknar Yin och Yang. Kort sagt - de kompletterar varandra, och tillsammans representerar de mänsklighetens största och bästa helhet. 

När filmen börjar beställer Adam en skräddarsydd revolverkula, mässingsmantlad och av ett speciellt träslag. Han stoppar den i sin revolver. Vi som kan vår mytologi anar precis vad den kan göra - döda vampyrer. Som dramatikern Anton Tjechov (han var säkert bekant med dessa vampyrer) sa, visar man en bössa i första akten, ska den avfyras innan den tredje. Så när filmen är så underdramatiserad, väntar man liksom på detta pistolskott. Vid de avgörande vändpunkterna ligger hela tiden denna revolver i bakhuvudet. Den ligger där och skaver.

Adam bor i motorstaden Detroit, en plats där nedlagda industrier tornar mot himlen som jättelika gravstenar. Det är där större delen av filmen utspelar sig. Där skapar han sin musik - han kallar den "begravningsmusik" - och tycks vältra sig i 60-talsnostalgi, och kanhända var det hans glansperiod. Nu tycks han redo att möta slutet. Han ringer efter Eva, som bor i Tanger, Marocko, och hon flyger till Detroit för att revitalisera honom. Och så sakteliga börjar han väl finna hopp om liv - tills Evas yngre syster Ava (Mia Wasikowska) en natt våldgästar hans lägenhet.

Hon kommer in som en virvelvind och lyckas på några timmar förändra villkoren för deras samvaro totalt, när hon... Men ah, avslöjar jag mer av handlingen hamnar jag i spoiler-territorium. Storyn är heller inte i främsta rummet här. Den är underställd karaktärerna, som tycks underställda den rådande atmosfären, som tycks underställd... nå, vad?

Jag såg "Only Lovers Left Alive" med ett märkvärdigt jämnmod, relativt oberörd, men aldrig uttråkad och ständigt imponerad av fotot och skådespeleriet. Somliga scener snappade jag upp, och vissa repliker och en del symbolik i det lilla etsade sig fast i minnet. Efter filmen tänkte jag på detta, hur det kanske hörde ihop och började koppla samman allt. Detta är ett arbete som kan ge en film mervärde, som gör den större än summan av sina delar.

Under den stillsamma ytan finns en större historia, berättelsen om det vi aldrig öppet fick ta del av. Det här är en film som låter din perception samarbeta med din fantasi. För att ge oss utrymmet att utföra det jobbet, berättar Jarmusch sin historia sävligt och distanserat. När du ser den en andra gång, är det som om du ser en ny film, som är baserad på alla dina slutsatser från förra titten.

Detta arbete är förstås ett privilegium för oss som har rätt intressen, tillräckligt tålamod och en fritid utan stress. Det är en film för oss som gillar att gå till botten med saker. Som har upptäckt att vissa filmer kan växa medan man inte ser. Det är, kort sagt, inte en film för alla. Men gillar du berättande och konst i allmänhet har du något riktigt mäktigt att ta del av här. 

Vilka lysande insikter skulle vi som individer få om inte döden fanns att sätta stopp för utvecklingen? Jag har själv gått i de funderingarna och tänkte ett tag på att skriva en vampyrhistoria på ämnet. Nu hann Jim Jarmusch före, och mäkta glad är jag för det, för "Only Lovers Left Alive" är förstås en mycket bättre historia än jag någonsin hade mäktat med att skapa. Jag ger den inte högsta betyg (fyra stjärnor), men se det mer som en anmodan till mig själv att återvända till denna film nån gång i framtiden och rätta till felet. Den har potential att bli en favorit, och den offrar mycket publikfrieri för att istället tilltala en utvald skara människor. Jag beundrar sådant. I synnerhet när jag är en av dem.

"Only Lovers Left Alive" är ny på streamingtjänsterna. Jag hyrde den på Headweb.

Reign of Assassins (2010)

Åsynen av Michelle Yeoh på omslaget till "Reign of Assassins" kanske sätter igång förväntningar hos fans av Wuxia. Genren rönte stora framgångar på film under hela nittiotalet och kulminerade med dess flaggskepp "Crouching Tiger, Hidden Dragon" (2000). Michelle Yeoh var en av fyra stjärnor som frontade denna världssuccé, som gick så långt att den vann fyra Oscarsstatyetter och dessutom nominerades för bästa film på Oscarsgalan 2001 (på den tiden nominerades bara fem kandidater). 

Wuxia på film har alltid använt kampsportskoreografi för att uttrycka nästan allt som har med dess rollfigurer att göra, oavsett om det händer runtom eller inuti henne. Dialog används bara för att förtydliga. Så en svärdsduell kan vara konflikt på liv och död, den kan vara ett sätt för en individ att utveckla en personlig egenskap, eller så kan den vara ett sätt för två personer att komma varandra närmare. 

"Crouching Tiger, Hidden Dragon" drog detta till sin spets. Den var en liten historia om stora och svåra känslor. Den använde gränslösa öknar, höga hustak, blanka vattendrag och lummiga skogar som kulisser till små dueller om personliga angelägenheter. Där flög de stridande fram som om gravitationen upphört. Rymden omkring dem tycktes gränslös som en fantasi. Och vad som än pågick i deras inre, kände vi att det var någonting stort. Vi kunde se det på dem, och runtom dem.

I "Reign of Assassins" spelar Yeoh en före detta lönnmördare som försöker överge sitt värv och sadla om till ett hederligt liv. Men det går illa. I sitt bagage har hon en mumifierad munk som hon stal under sitt sista uppdrag. Legenden säger att den som har denna makabra MacGuffin i sin ägo blir oövervinnerlig på kampsport. Nu vill hennes forna arbetsgivare, lönnmördarskrået 'Mörka Stenen', återta denna klenod. Om filmvärlden har en sensmoral som gäller i alla lägen är det denna: en kriminell bakgrund kan du aldrig undfly, du måste stanna upp och bemöta den.

Så småningom avslutar filmen sin överdrivet långa "prolog" och låter ett ordentligt skeende ta fart. Resten blir en hyfsat begåvad lek med de givna förutsättningarna. Actionscenerna är skickliga, om än inte nyskapande, och intrigen bjuder på svårförutsedda vändningar. Jag kan tänka mig att producent John Woo ("Face/Off") hade ett finger med i spelet där. Några scener där hjältinnan blir mästrad i buddhistisk filosofi är nästan komiskt rakt-på-sak. Chao-Bin Su (regi och manus) försöker till exempel inte dölja det faktum att somliga rollfigurer är rena metaforer (två av dem heter 'munken Visdom' och 'munken Besatthet'), men jag väljer att ta det med en rejäl glimt i ögat. 

"Reign of Assassins" är en mindre film än "Crouching Tiger, Hidden Dragon" i alla avseenden: skala, handling, miljöer, kvalitet och speltid (men bara knappt, i detta fall). Så där finns inte samma potential. Su lyckas, bortsett från den ofattbart summariska inledningen, berätta sin historia väl. Det är hans blott tredje långfilm, och hans första i actiongenren. Han försöker sig emellanåt på att vara lite humoristisk, och även om jag inte skrattar så det hörs står ansträngningen åtminstone inte i vägen för det väsentliga - koreografin och stuntscenerna. Och i mitt inre ler jag i alla fall åt att jag inte har tråkigt.

Du kan se den på Netflix, där den är ny för månaden.

Innan jag visste bättre...

...vägrade jag alltid att se miniserien "Brideshead Revisited". Jag ville alltid se ettan innan: "Brideshead visited", eller vad den kunde tänkas heta.

Det låter som ett dåligt skämt, men det är bara dålig sanning.

The Last Days (2013)

"Agorafobi" är den vetenskapliga benämningen på vad vi brukar kalla "torgskräck", rädsla för öppna platser. I nya, spanska thrillern "The Last Days" drabbar den världen likt en masspsykos och med en sån kraft att mänskligheten hotas av utplåning. Människor som lämnar sina trygga bostäder dör av skräck. Det, mina damer och herrar, kallar jag uppslag till en mäktig allegori om den fysiska isolering som följer på 24-timmarssamhället.

Idén är så inspirerande att jag hyrde filmen på studs, bara för att ganska omgående bli besviken, på exakt samma sätt som var fallet med filmen "The Purge". Mitt hopp spolas bort ungefär då filmens två huvudpersoner, Marc (Quim Gutiérrez) och Enrique (Jose Coronado), trillar ned i Barcelonas kloaker och tunnelbanesystem, där filmen i hög grad utspelar sig. Filmens upphovsmän, David och Àlex Pastor, lämnar med andra ord samhället därhän och skapar en snäv historia underjords istället. Marc och Enrique måste trampa kilometervis genom mörker för att återförenas med sina nära och kära. Och hur påverkas världen av att de återförenas då? Vem vet...

Som allegori fungerar den ju ändå, men den säger egentligen ingenting. Thrillern som träder fram i dess ställe är av konventionell apokalyptisk karaktär. Marc och Enrique möter mycket rovgirighet och lite medmänsklighet längs sin färd. Och så klart litar de inte på varandra. Vissa scener fungerar väl, framför allt det ögonblick vi väntar på hela filmen - när någon till slut måste trotsa denna torgskräck. Några av genrens grundläggande moraliska dilemman betas av med sådan pliktskyldighet att du kanske aldrig ens märker dem. Hur ska vi fördela de resurser som finns kvar? Till vilka djuriska avgrunder måste vi förfalla innan vi kan sluta kalla oss mänskor? Vilket pris ska vi betala för att få det vi vill? Är ett sånt här liv värt att leva?

Hollywood tenderar att snappa upp filmer som "The Last Days" och göra nyinspelningar av dem. Men här har bröderna Pastor redan gjort hela jobbet, framförallt med ett hoppingivande slut som är så symboliskt laddat att ett kyrkfönster framstår som en dagisteckning i jämförelse.

Den större bilden åskådliggörs bara i förbifarten på TV-skärmarnas nyhetsutsändningar. Rapporterna visar att åkomman sprider sig världen över. Såvitt jag minns kallar de den aldrig vid dess rätta namn - agorafobi - vilket lämnar frågan öppen: vad är det som har drabbat oss? När bröderna Pastor kringgår svaret och beger sig ned i dunkla tunnlar för lite underhållning kommer jag på det - "allegorafobi"! Men inte blir jag något gladare för det.

Filmåret 2014 - del 3 av 3

"Kvarteret Korpen" - 2014 blev året då jag äntligen lyckades se "Kvarteret Korpen", en av de bästa av alla svenska filmer. Den är så levande som en dokumentär, Bo Widerbergs lilla historia med Thommy Berggren och Keve Hjelm som son och far i ett kulturellt utarmat arbetarområde. Det råder ingen tvekan om att fadern - suputen och den misslyckade dobblaren - även representerar sonens möjliga framtid om han inte lyckas skapa sin egen dröm någon annanstans. En solklar kandidat till min personliga "Hall of Fame".

---

"Rocco och hans bröder" - Luchino Viscontis totalt absorberande, episka historia som kretsar kring de centrala gestalterna Rocco (Alain Delon) och Simone (Renato Salvatori). De är bröder i en familj som hotar att brista i sömmarna när pojkarna hamnar på kollisionskurs med varandra. En lång film, men 177 minuter hade gärna fått vara längre för att förhala den tragedi som förefaller oundviklig medan man ser. Nu minns jag inte så mycket mer, men räkna med att jag ser om denna i år. Ju förr desto bättre.

---

"Ten Canoes" - Tidigt under året fick jag utmaningen att upptäcka och se en film om kanoter. Det var därför jag såg denna pärla. "Ten Canoes" är så okänd att jag inte vet om någon någonsin kommer att se den igen. Den är långt ifrån felfri, men lämnade outplånliga minnen genom sitt unika perspektiv. Den är en berättelse om betydelsen av berättande, ungefär som "Cloud Atlas", men här i ny intressant kontext. En äldre aboriginer delger en sedelärande legend för sin son, medan de tillsammans arbetar på att skapa en kanot. De båda historierna går in i varandra och influerar varandra bortom tid och rum. "Ten Canoes" innehåller också en ceremoniell dödsdans som är årets ögonblick på film.

Så sakteliga börjar jag inse att jag är en sucker för historier, kanske snarare än film i sig. Det är därför jag jämt läser, det är därför jag lyssnar hellre än snackar, det är därför jag gillar vissa TV-spel. Och det är därför jag älskar film, det snabbaste och enklaste sättet att sluka historia efter historia. Filmer lämnar mycket outtalat genom att visa istället för att berätta, i alla fall när de är som bäst, och inspirerar därför mer än någonting annat. "Ten Canoes" berättar mycket men visar oändligt mycket mer, och påminner mycket om en annan fin film, "Moolaadé - Fristaden", genom att bara vara unik.

---

"The Spectacular Now" - Märkligt nog verkar man aldrig bli för gammal för en bra uppväxtskildring. "The Spectacular Now" handlar om livsnjutaren Sutter (Miles Teller) vars bästa tid är nu. Sista året på High School förälskar han sig i Aimee (Shailene Woodley) som hjälper honom komma i kontakt med sin frånvarande odåga till pappa, som visar sig ha levt sitt liv med exakt samma livsfilosofi. Det är som att se sig själv utifrån, som att skåda sin framtid på en scen, och Sutter gillar inte vad han ser. Frånsett en forcerad, "filmisk", vändning i storyn är "The Spectacular Now" en tonsäker ungdomsfilm som behandlar sina rollfigurer som de oftast är i verkligheten - nästan vuxna men väldigt ofärdiga. De båda centrala skådespelarna är fynd i huvudrollerna.

---

"Turist" - På ett filmiskt plan är den mästerlig, Ruben Östlunds nyaste. Manuset håller Bergman-klass och hantverksmässigt är det den enda filmen som kan ge "Inside Llewyn Davis" en match bland 2014:s filmer. En familj turistar i alperna när en kontrollerad lavin sätter igång de mest okontrollerade konsekvenser för dem. Tyvärr började jag skumma igenom den påföljande diskussionen i media. Östlund, provokatören, vill med sin film minska turistandet och öka skilsmässofrekvensen. Nå, men cry me a river. Ju mer jag läste, desto längre drogs meningen bort och blev angelägen bara i någon annans liv. Så se den, om du törs, men lyssna sedan inte på någon mästrande röst, bara din egen. Och njut av att vi har välsignats med ännu en filmskapare i internationell toppklass.

---

Sammantaget blev inte 2014 något av de bättre filmåren. Det var kul med ett Zatoichi-maraton, så det måste jag fullfölja någon gång. "Inside Llewyn Davis", "Devi", "All Is Lost", "Kvarteret Korpen" och möjligen "Rocco och hans bröder" (men då måste jag se den igen) bär jag med mig för alltid. Men beslutet att börja blogga gjorde att jag knappt vågade utmana mig själv, utan mest hemföll till att se lättsmält. Jag glömde väl varför jag gör det här - för att det är kul, inte för att bli proffs. Det här är Internet, och everybody gets to play.

Filmåret 2014 - del 2 av 3

"Devi" - En indisk pärla från 1960, och min första Satyajit Ray-film. En åldring drömmer en natt att hans vuxna dotter är en inkarnation av Kali, hindugudinnan som härskar över tid, förändring, kraft och förödelse. Övertygad om att drömmen är sann, börjar han avguda henne och sprida budskapet om hennes natur. Dotterns make försöker få fadern att besinna sig, men pappan får massorna med sig, och snart börjar även dottern själv tveka. Jag såg den tidigt på året, innan jag börjat blogga, så tyvärr minns jag inte så mycket mer än tilltagande utmattningen i hennes blick när folket börjar påbörda henne alla sina bekymmer. Den bilden bär jag med mig för alltid. "Devi" är som en tyst protest från dem som är fångna mitt i det "fria" samhället, och står som filmupplevelse orubblig efter alla dessa årtionden. Se den här.

---

"The Legend of Drunken Master" - Vettetusan vad den egentligen handlade om, men fysiska filmer som denna handlar inte om story, utan den andra betydelsen av ordet "handling", alltså aktion, dåd, åtgärd. Kroppen är kampsportsfilmens bokstäver och kroppsrörelser dess språk. Vår hjälte blir oövervinnerlig genom att berusa sig. Nu använder han sin "Drunken"-teknik för att krossa ruttna kapitalister som medelst våld bl.a. förhindrar arbetare från att lämna fabriken. "The Legend of Drunken Master" är både bästa komedi och actionfilm från mitt förra år. Och nog är han en av mina favoritskådisar, den dödsföraktande, oförarglige kampsportskomikern Jackie Chan. Att han ännu lever måste vara det starkaste tecknet på att skyddsänglar verkligen finns. Titta bara. Av dem jag sett är denna hans bästa film, jämte "Police Story". Bäst av allt: du ser den lätt som en plätt via Netflix. 

---

"Ingen riktig finne" - Finstämd finsk musikalisk dokumentär om en far och son på resa tillbaka till en plats i deras svenska förflutna. Resan är dels ett sökande efter identitet i den svenska folksjälen, dels den "male bonding" som blir konsekvensen av att sätta två vuxna intill varandra, mil efter mil, i framsätena på en bil. "Jag är svag för sånt här. Som åhörare skärper man sinnena utav respekt för vad som händer på skärmen - som om åratal av machokultur är på väg att rämna och två nära människor är på väg att finna varandra på riktigt."

---

"Inside Llewyn Davis" - Oscar Isaac briljerar som Llewyn Davis, folksångaren utan ett folk. Han är en fiktiv rollfigur, men rör sig i det verkliga Greenwich Village, New York, på 60-talet, bland skuggorna av en spirande Bob Dylan med flera. En nästan äckligt perfekt skildring av patologisk ensamhet signerad bröderna Coen. "För mig är "Inside Llewyn Davis" en av de filmer som hittar rätt tonläge från allra första bildrutan och sedan aldrig tar en falsk ton. Coens är så säkra, och det har de varit så länge, att man aldrig behöver oroa sig." Denna årslista kommer utan inbördes rangordning, men strunt samma: "Inside Llewyn Davis" var årets överlägset bästa film.

---

"Katharina Blums förlorade heder" - Politisk, vital, feministisk och engagerande. En kollaboration mellan äkta paret Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta, och den första filmen i mitt von Trotta-maraton. Ska jag vara ärlig var jag lagom entusiastisk inför det, men starten kunde inte blivit bättre. Politisk film, som så tydligt tar ställning mot etablerade institutioner, är numera så ovanlig att jag hade glömt vilken deltagande vrede den kan väcka i åskådaren.

Men det är i det lilla, i det personliga och det mänskliga som "Katharina Blums förlorade heder" blir engagerande - allt det vi måste värna om när stora maktapparater vill ha sitt. "Därför är filmen politisk, därför är den radikal och därför är den "farlig". Om du kan hantera sånt, har du en riktig pärla i denna film. Ingen vågar längre göra politisk film, för det kan verka frånstötande på vissa. Man tappar den publik som inte håller med, och man tappar marknadsandelar och intäkter."

---

Och sista fem filmerna kommer så småningom. Au revoir!

Filmåret 2014 - del 1 av 3

Som min framlidne idol Roger Ebert årligen gjorde, tänker jag sammanfatta det gångna filmåret genom att lista upp de femton bästa. Min sammanfattning är av det mer personliga slaget - filmer jag sett i år, snarare än filmer som släppts i år - eftersom jag inte har möjlighet och ork att gå på bio särskilt ofta. Det enda kriteriet som gäller för mig är att jag såg den för första gången 2014. Precis som Ebert tänker jag inte rangordna dem utan presenterar dem i bokstavsordning. I de fall där jag recenserat länkar jag till vederbörande inlägg i titeln.

Av dessa rullar minns jag i efterhand föga mer än vag tillgivenhet, så snälla hav överseende medan jag brottas med orden här, och snälla ha överseende för att jag citerar mig själv (nåt jag aldrig skulle göra om jag inte var tvungen):

"12 Years a Slave" - Steve McQueens dundersuccé är svår, men mödan värd att uthärda. Jag såg den två gånger under förra året, den andra för recensionens skull, och konstaterade att: "Skildringen är som ett uthållighetstest, så utmattande att den är svår att brinna för, men desto bättre för allt man får ut av att se färdigt."

---

"A Fantastic Fear of Everything" - Årets fynd i komedigyttret. Är den månne en blivande kultfilm a'la "Withnail och jag"? Mig veterligen fick den aldrig biopremiär i Sverige, och i USA dök den upp som hyrfilm samtidigt som på bio. Det kan bero på att den främst talar till dem som aldrig skulle kunna tänka sig att gå på bio p.g.a. social fobi. "Här finns ingen kompromissande humor för att nå ut till större publik. Det är snarare en smal film som bara råkar vara väl synkroniserad med mitt, och kanske ditt och några andras, sinne för humor." Så skrev jag i min recension och gav den högsta betyg (fyra stjärnor). Bör jag vara orolig?

---

"All Is Lost" - Närmast en stumfilm som handlar om en namnlös, anonym herre, spelad av Robert Redford, i kamp för sin överlevnad ensam ombord på en läckande båt utanför Sumatras sund. Mot sig har han havet, vädret, sin egen tanklöshet och sin höga ålder. Filmen är så avskalad att man hamnar i ett närmast meditativt tillstånd - på liv och död. "Måste vi måla ut människors liv med goda egenskaper, lycka, humor och kärlek för att deras liv ska vara värda att rädda? Räcker det inte med att blott få finnas till?"

---

"Before Midnight" - Tio år har gått mellan varje del i denna trilogi, och någon tetralogi lär det inte bli. Sällan har jag väl misströstat så som när en av filmhistoriens vackraste kärlekssagor började luckras upp mitt för min åsyn. Det var tjugo år sedan den började, länge låg den i träda efter "Bara en natt" (1994), innan den blomstrade efter "Bara en dag" (2004), för att slutligen skymma efter "Before Midnight" (2013). Det är en modig film av Richard Linklater - många låter dig inte ostraffat koppla samman romantik med förtvivlan. Men någonting med förloppet som denna filmsvit skildrar känns oundvikligt, som om alla andra slut vore förljugna för just dessa två människor och deras kärlek.

---

"Det blåser upp en vind" - 2014 blev året då vi tog farväl av vår favoritanimatör Hayao Miyazaki, som nu pensionerar sig från långfilmsbranschen. Vad ska det nu bli av den handritade långfilm vi växte upp med? Allvarligt talat hade jag aldrig vunnit mitt filmintresse utan de avgörande bidragen från främst Walt Disney Studios, och mindre kända alster som "Watership Down", "Valhall", "Samson & Sally" och Per Åhlins filmer. När jag upptäckte Miyazaki förlängdes och fördjupades intresset in i vuxenlivet. Och nu blir det inget mer. Måte den pennan roligt såfwa. Filmen då? "Till skillnad från nästan alla animerade filmer, beskriver man inte Det blåser upp en vind lättvindigt. Det är som det alltid har varit med Miyazaki. Världen är svårbegriplig med komplexa individer, och hans hjältar kämpar för att finna och forma sitt rätta värv i den för att göra den till en bättre plats." 

---

Det får räcka för denna gång. På återseende hörru.

Nytt år, nya filmer

Nu har det blivit 2015. Dags att återkomma till denna blogg efter ett oplanerat uppehåll och sätta upp mål för det nya året. Det förra slutade ju inget vidare med ett enda inlägg på två månader. Jag var utarbetad, hade liten lust att se film och ännu mindre att skriva om den. Jag sov för lite eftersom kroppen inte lät mig. Nacken värkte och en lördagsnatt i december vaknade jag med en tankeparalyserande tinnitus i vänsterörat. Den gick över sent morgonen därpå, men sedan dess tjuter det lite till och från somliga kvällar när allt annat är tyst. Nu betydligt mer i min smak, lågmält och kortvarigt. Jag hatar min hörsel, och har alltid hatat den. Kanske blir det här året då jag gör något åt den. I övrigt mår jag prima nu, när jag fått i mig mat och godis i mängder. Jag har varit konstant mätt sedan jul.

Men jag avviker från ämnet. Jag såg en del film under november och december. Inget väldigt märkvärdigt, dock. Blev besviken på "Interstellar", "Hobbit: Femhäraslaget" och "As I Lay Dying". Såg en jättebra film, "The Spectacular Now" (finns nu på Netflix!), som var den bästa av november-decemberskörden och några trivsamma, rekorderliga storfilmer; "Apornas planet: Uppgörelsen", "Edge of Tomorrow" och "The Hunger Games: Mockingjay - Part 1" gjorde alla sitt jobb. En obskyr, bespottad film med Robert Pattinson och Guy Pearce med titeln "The Rover" var, överraskande nog, jättebra. En skräckfilm blev årets kalkon - "Silent Hill: Revelation" hette den. "Om våld" var en sevärd svensk dokumentär som dock var bättre som budskap än film. 

Och så vidare.

Om vi nu ska släppa det som varit och se framåt så måste jag göra vissa förändringar i år för att orka skriva här. Jag kommer antingen att:
1) överge tanken på att skriva om allt jag ser,
eller åtminstone
2) skriva kortare texter (en, två, tre paragrafer, strunta i att skärmdumpa stillbilder) om det mesta, och skriva längre texter om färre, utvalda filmer.

Jag tror att jag kommer testa alternativ 2 först.

Härnäst ska jag väl, som alla andra, skriva en topplista för 2014, eller åtminstone summera året på något vis. Eftersom jag alltid varit en sån som ser bakåt i historien minst lika mycket som på det dagsfärska, måste det betyda det att min sammanfattning rör filmer som jag sett i år, istället för filmer som släppts i år. Om jag ska tro filmtipset.se så har jag bara sett 15 av 2014 års filmer. Detta stämmer egentligen inte, då jag sett många fler filmer med svensk premiär 2014. Men hur som helst, en lista på dessa femton vore inte särskilt intressant, eller vad säger du? Det skulle t.ex. innebära att "Scintilla" är årets 15:e bästa film, vilket helt enkelt inte stämmer.

Så en mer personlig och rättvis lista med nytt och gammalt kommer snart.